Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kateketpredikningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklade. Denna kyrka anser sig såsom den enda
sanna och saliggörande (extra ecclesiam nulla salus,
"utom kyrkan ingen frälsning"); hennes auktoritet
är en tillräcklig borgen för sanningen af hennes
lära. Denna auktoritet, för hvilken allt måste böja
sig, och hvilken allt måste tjena, har sina målsmän
i presterna, biskoparna och påfven (se Hierarki,
Apostolisk succession), hvilken sistnämnde är hela
kyrkans synliga öfverhufvud, Petrus’ efterträdare
och Kristi ståthållare på jorden. Han har ock derför
(1870) förklarats ofelbar i allt, som han å sitt
ämbetes vägnar gör och låter. Den enskilde får
enligt katolsk grundsats icke följa sitt samvete
och sin öfvertygelse, utan han måste rätta sig efter
hvad kyrkan bjuder. Men dermed är han ock fri från
ansvar; det gäller för honom mera ett försanthållande
af kyrkans dogmer och underkastelse under hennes
ordning än en subjektiv trostillegnelse. Nådemedlen,
i synnerhet nattvarden, hafva en viss magisk
verkan ex opere operato, d. v. s. såsom yttre
handlingar, blott de handhafvas i enlighet med
kyrkans föreskrifter. Gudstjensten är öfverlastad
med ceremonier och lägger hufvudsakligen an på
känslan. Helgon och reliker tillbedjas; sakramenten,
som representera det mystiska i religionen, äro
talrika och spela en mycket framstående rol. Celibat,
klosterlif, vallfärder, fastor o. dyl. stå i högt
anseende och stämma väl öfverens med den sinliga
ståndpunkt, som är utmärkande för katolicismen. –
I denna riktning utvecklade sig den romersk-katolska
kyrkan redan under medeltiden. Och ehuru vid
reformationen tecken icke fattades att hon skulle
åtminstone i någon mån följa med den nya kyrkliga
utvecklingen (t. ex. konventet i Regensburg 1541),
omintetgjordes dessa förhoppningar genom Tridentinska
mötet (1545–63), på hvilket medeltidsståndpunkten
i allt väsentligt fastställdes. På denna har ock
den romersk-katolska kyrkan sedan dess stått qvar,
förnämligast genom jesuiternas kraftiga bemödanden,
och det ultramontana partiet har t. o. m. i
nyaste tider fört henne ännu längre i samma
riktning. De försök till reformer, som stundom
gjorts, t. ex. af jansenisterna och senast af
gammalkatolikerna, hafva kraftigt tillbakavisats;
katolicismen kan icke häller gå in på dylika,
utan att svika sina egna principer. Genom sin
konseqvens och sin fasta organisation eger den
romerska kyrkan ännu en betydande styrka. Se
vidare Grekiska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan.
E. J. Ö.
Katolik (af Grek. katholikos. Se Katolicism), kristen,
som bekänner sig till den grekisk-katolska eller den
romersk-katolska kyrkan.
Katolsk (af Grek. katholikos. Se Katolicism), egentl.
"allmännelig"; som tillhör eller afser den grekiska
eller den romerska kyrkan. Jfr dock Katolsk-apostolisk
under art. E. Irving.
Katolska associationen (Eng. Catholic association)
kallade sig en politisk förening i Irland, hvilken
stiftades 1802 med ändamål att verka för katolikernas
emancipation. De redan
förefintliga engelsk-protestantiska föreningarna, de
s. k. Orangelogerna, återupptogo ifrigt sin verksamhet
i motsatt syfte; men sedan associationen 1809 blifvit
reorganiserad, vann hon genom Daniel O’Connells
vältaliga agitation stor utbredning och slutligen en
så hotande betydelse, att hon 1825 förbjöds genom en
parlamentsakt. O’Connell höll henne dock vid lif under
nytt namn och i ny form. År 1829 fick hon se sitt mål
uppnådt, då omständigheterna förmådde regeringen
att sjelf genomdrifva emancipationsfrågan. Se
Emancipationsakten.
Katolska brefven kallas de i Nya testamentets
kanon upptagna bref, som icke äro ställda till
någon viss församling eller enskild person, utan
framträda såsom för en vidsträcktare läsekrets
afsedda rundskrifvelser. Namnet förekommer redan hos
Klemens af Alexandria (d. omkr. 220) och Origines
(d. 254). Eusebius af Caesarea (d. omkr. 340)
uppräknar såsom katolska Jakobs bref, Petrus’
två bref, Johannes’ tre bref och Judas’ bref.
P. F.
Katolska ligan (jfr Liga och Heliga ligan) kallas ett
i München d. 10 Juli 1609 organiseradt politiskt
förbund, hvilket afsåg att upprätthålla katolicismen i
Tyskland och sålunda utgöra en motvigt mot Evangeliska
unionen. Ligans hufvudman var Maximilian (I) af
Bajern och hennes öfriga ursprungliga medlemmar
biskoparna af Würzburg, Konstanz, Augsburg, Passau
och Regensburg samt ett par andra prelater. Efter
hand kom hon att öfver hufvud omfatta de katolska
ständerna i bajerska och schwabiska kretsarna
äfvensom de tre andliga kurfurstarna; 1613 upptogs
äfven kejsaren i förbundet. I 30-åriga krigets första
skede understödde ligan framgångsrikt kejsaren med
en egen här under Tilly; men sedan Gustaf II Adolf
segrande uppträdt på krigsskådeplatsen och för sitt
bifall till Frankrikes förslag om neutralitet för
ligans medlemmar fordrat hennes afväpning, var det
slut med enigheten inom henne. Maximilian slöt sig
afgjordt till kejsaren. Andra medlemmar voro antingen
redan fördrifna från sina stift eller föllo till föga,
så att ligan i slutet af år 1631 var faktiskt sprängd.
Katolsk-apostoliska kyrkan. Se Irving, E.
Katolska reaktionen är en inom historien ofta
förekommande term, hvarmed man i synnerhet
utmärker den väldiga strid, genom hvilken den
romersk-katolska kyrkan under 16:de och 17:de
årh. sökte tillintetgöra det protestantiska
kätteriet och återvinna sin forna maktställning
inom Europa. Sin historiska förutsättning hade denna
reaktion i en af protestantismens segrar framkallad
reformation inom den katolska kyrkans eget sköte,
en reformation, som visade sig ej i eftergifter
mot den nya tidsriktningen, men i fastställandet
af medeltidens kyrkliga ideal och i krafvet på den
kristna verldens fullständiga underordnande under
ett universelt, oinskränkt påfvedöme. Bevisen lemnar
kyrkomötet i Trident (1545–63). Det blef en katolsk
restauration efter Gregorius VII:s och Innocentius
III:s grundsatser, verkställd hufvudsakligen under
ledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
