Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kartago
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
K. låg på en halfö, som utskjuter från v. till ö. i
hafsviken mellan Kap Farina och Kap Bon. Halfön
hade på det smalaste stället ej fullt 5 km. bredd,
men vidgade sig mot hafvet, der den slutade i
två bergspetsar, den ena Djebel Kawi, vid Kap
Kamart i norr, den andra vid Kap Sidi Bu Said
eller Kap Karthago. Staden bestod af 3 delar:
gamla staden, med borgen, Byrsa, i sydöst, nära
intill den landtunga, som skiljer hafvet från
Tunis-sjön; nya staden l. förstaden, Megara, i
norr, och grafstaden, <i>Nekropolis,</I> längst mot norr
och nordöst. I gamla staden funnos torget samt
borghöjden, till hvilken de med flere våningars
hus bebyggda, något smala gatorna sammanlöpte; på
borghöjden fanns ett tempel åt läkedomsguden. Nya
staden inneslöt bl. a. en mängd villor. Grafstaden
hade grafvar urhålkade i sjelfva klippans öfversta
lager. Åt hafvet till, der klippor och grund
tryggade mot anfall, utgjordes befästningen af en
enkel mur. På vestra sidan lågo deremot storartade
befästningar tvärt öfver näset. Muren var der byggd
af qvadersten och tredubbel. Den yttersta hade bakom
sig en betäckt gång, hvarefter följde kasematter,
anlagda i hästskoform och omgifna af en yttre och
en inre mur. I dessa kasematter funnos i nedre
våningen rum för 300 elefanter och i den öfre stall
för 4,000 hästar. Dessutom voro anbragta logement
för 20,000 man fotfolk och 4,000 ryttare. Bredden af
det hela var omkr. 10 m., murens höjd ungefär 13,5
m. På vissa afstånd voro å muren uppförda torn om 6
m. ytterligare höjd. Befästningarnas ruiner ligga nu
djupt under jorden, der Beulé fann ett lager af aska,
1 à 1,5 m. tjockt, vittnande om branden vid stadens
förstöring 146 f. Kr. Helt nära borghöjden, mellan
denna och hafvet, lågo 18 väldiga vattencisterner,
hvilka ännu finnas i behåll. Man har antagit,
att de tillhöra den vattenledning, som anlades
till det romerska K., men sannolikt äro de vida
äldre och endast tillgodogjorda vid denna lednings
anläggning. Dertill finnas andra cisterner med ännu
större proportioner.
Särdeles vigtig var i det puniska K. hamnen. Denna,
som låg ytterst i sydöst, norr om landtungan vid
Tunis-sjön, var ett verk af menniskohand och
bestod af två delar. Ytterst låg handels- eller
köpmanshamnen, som hade nästan rektangulär form (456
m. i längd, 325 m. i bredd). Innanför denna och med
den förbunden genom en kanal låg krigshamnen (Kothon),
som var cirkelrund, med en diameter af omkr. 320 m.,
och i midten egde en holme, der högste befälhafvaren
öfver flottan hade sin bostad. Krigshamnen var
innesluten inom stadsmuren; den omfattade varf,
magasin, verkstäder samt dockor för 220 fartyg och
hade omkring sig väldiga kajer. Arealen af båda
hamnarna har beräknats till 231,617 qvm., en yta,
som antages hafva kunnat rymma tillsamman 1,100
forntida fartyg. – K:s handel och sjöfart voro
särdeles vidsträckta. Det hade genom karavaner
förbindelser med de inre delarna af Afrika och till
sjös samfärdsel med öarna på Afrikas vestkust. Långt
bort i Atlantiska hafvet, ända till Britannien,
utsträcktes kartaginensernas sjöfärder, och
i Medelhafvet besöktes Spanien, Gallien, Ligurien
(Genua-trakten) samt Sardinien, Sicilien,
m. fl. öar flitigt af deras fartyg. Moderstaden
höll sträng uppsigt öfver handeln vid de faktorier,
som upprättades flerestädes på kusterna, och tillät
icke främlingar att inblanda sig deri. De varor, som
af kartaginenserna omsattes, voro, utom det fruktbara
Nord-Afrikas alster, slafvar, guld, elefanter och
elfenben från det inre Afrika, vin från Sicilien och
Baleariska öarna, silfver från Spanien, tenn från
Britannien, olja från Sicilien, vax från Corsica
m. m. Sjöfärder och upptäcktsresor företogos af
erfarna sjömän, såsom af Hanno, hvilken for utefter
Afrikas vestra kust ned åt eqvatorialtrakterna, och
af Himilco, hvilken gjorde en färd till vestra Europas
kuster. Handeln var icke det enda medel, hvarigenom
K. vann välstånd. Äfven jordbruk och boskapsskötsel
voro högt uppdrifna. Staden hade småningom underlagt
sig de åkerbruksidkande stammarna på norra kusten
af Afrika, och de kringströfvande herdestammarna
tvungos, åtminstone delvis, att erlägga skatt och
lemna krigsfolk. Äfven öfver de feniciska samhällena
i Afrika utsträckte K. sitt välde; dock bibehöll
Utica en mera sjelfständig ställning. Libyerna,
eller det afrikanska landets innevånare, blandades
småningom med fenicerna, så att en tredje ras uppkom,
de s. k. libyfenicerna. K. erhöll soldater dels bland
libyer (ryttare från Numidien) och libyfenicer,
dels bland de beroende folken i Spanien med flere
land, dels ock genom värfning i Ligurien och
annanstädes; den minsta delen i hären utgjordes af
karthager. Stadens herravälde kändes i Afrika såsom
tämligen tryckande, så att innevånarna lätt kunde
förledas att affalla.
K:s författning prisas af Aristoteles såsom
en lycklig förening af monarki, aristokrati och
demokrati. Konungaväldet företräddes af 2 "suffeter",
hvilka i början troligen valdes på lifstid,
sedermera för år, aristokratien af rådet, som bestod
af 28 medlemmar. Detta kunde förklara krig, uppbåda
manskap, utnämna fältherrar och anlägga kolonier. Det
demokratiska elementet låg i folkförsamlingen, till
hvilken i vissa fall frågorna borde hänskjutas. Med
tiden uppkom dock ytterligare en myndighet, nämligen
hundramännens. Hundramännen (egentligen 104)
skulle öfvervaka andra myndigheter, men blefvo i
sjelfva verket de styrande. Genom dem herskade ett
fåtal slägter, och fältherrarna fingo efter ett
olyckligt fälttåg vanligen röna deras stränghet,
som ofta dömde dem till död på korset. Under K:s
långvariga strid mot Rom, de s. k. puniska krigen
(264–146 f. Kr.), ställde sig den barcinska slägten i
spetsen för en opposition mot det ofta kortsynta och
trångbröstade fåmannaväldet. Följden deraf blef, att
folkförsamlingens makt ökades och fältherrarna gjordes
mindre beroende af hundramännen. – Religionen var
den feniciska; särskildt bekant är kartaginensernas
dyrkan af Baal-Molok, d. ä. Baal i hans grymma
och förstörande inverkan på menniskolifvet. Åt
denne gud offrades menniskor, i synnerhet
barn.– 2) Nya K.,nu Cartagena (se d. o.).
R. Tdh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
