Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Karl XI (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
års riksdag, som gjorde reduktionen till
konungens ensak och ref ned alla skrankor för hans
lagstiftande makt, betydde endast fullbordandet af den
hvälfning, som blifvit inledd 1680. Från den tiden
och ända till sin död ställde K. sjelf om allt uti
sitt rike efter sitt eget höga behag och med rastlös
ifver. Af detta arbetes beskaffenhet har den dom
berott, som efterverlden fällt öfver hans regering.
Den stora reduktionen och räfsterna under flere
namn äro i mångas ögon det egentligen utmärkande för
K:s styrelse; de synas också åt densamma gifva ett
drag af frånstötande hårdhet. De tåla dock vid att
granskas mycket mera, än man tror. Vidräkningen med
förmyndarna och kollegierna var i grundsatsen riktig
och stod i de flesta fall, ehuru den var sträng, i
ett någorlunda rättvist förhållande till de åtalade
förseelserna. Hvad den stora reduktionen angår,
var den en oundviklig följd af de stora politiska
misstagen under K:s förmyndareregering och drabbade
i det hela dem mest, som minst hade rätt till
någon klagan. Denna indragning af kronans gods var
dessutom en ekonomisk och politisk nödvändighet;
den stödde sig också utan tvifvel på billighet och
lag, åtminstone för så vidt den rörde donationerna
och förläningarna, hvilka omöjligen af den enskilde
kunde innehafvas med bättre rätt, än de hade blifvit
kronan afhända. Emellertid är det visst, att K. i sina
räfster, och framförallt uti den stora reduktionen,
ofta öfverskred hofsamhetens gräns och råkade ut
för "extremiteter", hvilka han såsom en klok man
borde hafva undvikit. Detta visade sig i många af
de allmänna reduktionsbestämmelserna, exempelvis
i besluten vid 1686 års riksdag, och ännu mer i en
mängd enskilda fall, i hvilka den kungliga mildheten
och nåden alltför litet fingo talan. Grunden till
hans skoningslösa hårdhet låg delvis i hans ensidiga
uppfattning af statens rätt, hvilken han alltför ofta
gjorde gällande på bekostnad af den enskildes och om
hvilken han ansåg, att den af ingenting, icke ens af
hans eget kungliga ord, kunde tillintetgöras. Å andra
sidan kände ingen bättre än han samhällets behof,
huru mycket, som kräfdes för återställandet af den
finansiella jämnvigten, för genomförandet af vigtiga
reformer och för tryggandet af fäderneslandets yttre
säkerhet. Han tvangs att på sitt folk lägga tunga
bördor; och det var då ej så mycket att undra på,
om han, för att slippa kräfva ännu större offer,
i första hand gjorde anspråk på hvad som han med
rätt eller orätt ansåg vara statens egendom. För
öfrigt må det väl ihågkommas, att huru stor än
strängheten var, rum likväl derjämte fanns för
mildheten. Reduktionens handlingar tala om många
och stundom stora eftergifter, som förunnades de af
nöden hemsökte eller sådane, hvilka haft att åberopa
egna eller förfäders förtjenster. Reduktionen ledde
visserligen till beklagliga öfverdrifter och blef
ett fruktansvärdt vapen åt det kungliga enväldet,
emedan den till sist lade alla medborgares ekonomiska
väl och ve uti konungens hand. Den har likväl under
Karl XI:s tid och för kommande slägten verkat
mycket till välsignelse. För den store konungen var
reduktionen i sjelfva verket aldrig sitt eget
ändamål; den var endast ett medel att upprätta
Sverige ur dess djupa förfall, att finna bot för
sociala missförhållanden, ordna landets ekonomi
och förvaltning, tillgodose odlingens kraf, stärka
försvaret och befästa dene maktställning, som en
gång blifvit förvärfvad. Åt denna ytterst mångsidiga
verksamhet egnade sig K. med outtröttlig flit, troget
understödd af de dugande män, på hvilka hans tidehvarf
var så öfvermåttan rikt. Öfverallt grep han in, äfven
inom områden, som man kunnat tro hafva varit honom
främmande. Han nöjde sig ej med att blott låta det
landsnyttiga ske; han grep sjelf till initiativet,
och hans regering var fullt ut lika mycket personlig
som Gustaf Vasas, om hvilken den för öfrigt starkt
påminner. Men K:s styrelse bär, om möjligt, ännu
mindre än dennes de blida dragen. Man såg mest den
stränge herskaren, som kräfde mycket, pröfvade noga
och hårdt slog till, när någon hade felat. Men såg
man närmare på den herskaren, kunde man varsna en
rättänkande man, som gaf sig hel och hållen åt sin
kungapligt, fyllde den så godt han det förstod samt
älskade land och folk mer än mången, som talar mycket
om sin kärlek. Han blef med alla sina fel och sina
stränga lämpor en bland de allra störste af Sveriges
konungar. Efter honom har på Sveriges tron åtminstone
icke suttit hans öfverman, knappast hans like.
Till de stora arbetena i K:s inre styrelse hörde
ordnandet af drätseln och återupprättandet af landets
försvarsväsende. För det lyckliga fullbordandet
af båda dessa verk var reduktionen ett nödvändigt
vilkor. Drätseln, som var i fullständig oreda
efter kriget, hjelptes upp efter hand, så att inom
några år statsbristen försvann och finansernas
jämnvigt återställdes. På 1693 års riksdag kunde
Karl XI befria sitt folk från alla särskilda
bevillningar. Vid hans död var statsskulden minskad
från 44 till 11 1/2 mill. daler s. m., och en skatt på
några millioner var dessutom aflagd för oförutsedda
behof. Försvarsverkets reorganisation anknöts till
reformerandet och det successiva genomförandet af
det s. k. indelningsverket. Riket fick en välrustad
och välöfvad stående här af 38,000 man indelta eller
roterade ryttare och soldater; dertill kom en värfvad
styrka af 25,000 man, som egentligen användes till
utrikes provinsernas försvar. Flottan, ruinerad under
kriget, skapades så godt som ny – hon bestod vid K:s
död af 38 större krigsskepp med 2,648 kanoner och
11,000 man –, och en örlogshamn med dockor och värf
byggdes i Karlskrona. Statsförvaltningen ordnades
på nytt och erhöll delvis en förändrad organisation
efter de autokratiska principer, som gjorde sig
gällande under K:s egen styrelse. Riksrådet såsom
sådant hade ej mycket att säga i regeringen. Besluten
fattades af konungen efter rådplägning i en konselj,
hvars sammansättning förändrades efter ärendenas
olika art. Icke häller på förvaltningen i kollegierna
utöfvade rådet något inflytande. Konungen ensam gjorde
sig gällande; han sköt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
