Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karamzin, Nikolaj Michailovitj - Karantän - Karapanos - Karasjokka - Karasowski, Maurycy - Karasu - Karasubasar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slag, de flesta skrifna af honom sjelf, samt smärre
poetiska och prosaiska arbeten under benämningen
Aonidy (1796–99). K. kan anses för grundläggaren af
den nyare ryska prosan. Han afkastade den i Ryssland
dittills rådande psevdo-klassiska stilens fjättrar
och tvang t. o. m. sina ifrigaste motståndare att
efterbilda hans stil. Den af honom grundade bekanta
tidskriften "Vjestnik Jevropy" (Europas budbärare)
fortsatte han blott i två år (1802–03). Han egnade
sig derefter uteslutande åt historiska studier. 1803
utnämnd till rikshistoriograf, arbetade han under
den följande tiden på sitt hufvudverk, Istorija
gosudarstva rossijskago (Ryska rikets historia, bd
1–11, 1816–24, bd 12, fullbordadt af Bludov, 1829;
6:te uppl. 1850–53). Strängt konservativ, försvarar
och förhärligar han avtokratien i detta arbete,
hvilket dock icke går längre än till 1611. Samma
konservatism genomgår äfven hans memoar "Om gamla och
nya Ryssland" (skrifven 1811, fullständigt tryckt i
Berlin 1861). K. dog i Maj 1826. En upplaga af hans
smärre skrifter och öfversättningar utkom 1834–35
i 18 bd, och 1862 utgåfvos hans förut otryckta
skrifter samt utdrag ur hans korrespondens. En
fullständig biografi öfver honom är författad
af M. P. Pogodin; en bibliografi utarbetades af
Ponomarjev till 100-års-jubileet af K:s literära
verksamhet (1883).
Karantän (Fr. quarantaine, af
quarante, fyrtio) kallas ett lands eller en orts
skyddande mot smittosamma sjukdomars införande med
menniskor eller djur genom dessas qvarhållande vid
gränsen (dock icke alltid i 40 dagar, som namnet
antyder) i särskilda s. k. karantänsanstalter
samt genom desinfektion af alla smittförande
ämnen. Nutidens fordran på fria kommunikationer
och handelsförbindelser mellan särskilda land och
orter har gjort karantänerna alltmer förhatliga och
tvungit lagstiftningen att inskränka dem till de
mest smittosamma sjukdomar, såsom pest, boskapspest,
kolera och gula febern. Säkert är att karantänen,
om den strängt och konseqvent genomföres, är ett af
de säkraste medel till förekommande af farsoters
spridning. Den första karantänsförordningen för
Sverige är af d. 7 Nov. 1806. Den första och
numera enda karantänsanstalten inrättades 1807
å Känsö i Göteborgs skärgård, hvilken anstalt
d. 2 Juni 1882 erhöll sitt nu gällande förnyade
reglemente. Den ställdes först under inseende
af en särskild karantänskommission i Göteborg,
hvilken upphäfdes 1869, hvarefter den öfvervakas
af K. M:ts befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län. Dylika i Stockholm och Malmö inrättade
karantänskommissioner upphäfdes redan 1857. Förut
stundom inrättade karantäner inom riket upphäfdes
alldeles genom helsovårdsstadgan 1857, som föreskref
fri och obehindrad rörelse på allmän lands- och
farväg samt förbjöd "alla spärrningar och karantäner
i det inre af riket". Karantänsinrättningen på
Känsö har numera till hudvudsakligt ändamål att der låta
till Sverige destinerade såväl svenska som utländska
fartyg före anlöpande af destinationsorten undergå
den undersökning och karantänsbehandling, som enligt
gällande
föreskrifter i afseende på pesten må erfordras. Vid
inrättningen äro anställde och boende en
karantänsläkare, en karantänsmästare, fyra
karantänsdrängar och öfrig betjening efter
behof. I svårare fall ditkommenderas äfven en
militärbevakning. Fartyg, som måste undergå karantän,
skall hissa gul flagg och får under karantänstiden,
som bestämmes för hvarje fall, icke hafva beröring
med land. Äfven om fartyget medför rent
sundhetsbetyg, kan 5 dygns karantän åläggas detsamma,
i fall lastens tillstånd väcker farhågor. Särskildt
karantänssjukhus finnes för pestsmittade sjuke. Efter
fullgjord karantän erhåller fartygets befälhafvare
en s. k. praktika, eller ett tillstånd att
hafva obehindrad kommunikation med svenska landet.
F. B.
Karapanos, grekisk fornforskare, f. 1840 i Arta
i Epiros, har gjort sig bemärkt hufvudsakligen
genom återfinnandet och uppgräfvandet af den gamla
orakel-orten Dodonas ruiner, för hvilken upptäckt
han redogjort i ett större verk, Dodone et ses ruines
(1878). A. M. A.
Karasjokka, en biflod till den norsk-ryska gränsfloden
Tana-elfven, rinner upp i Karasjoks härad i Finmarkens
amt, upptager der den 68 km. långa Jetsjokka, som
kommer från Jetsjavne, den finmarkska bergsplatåns
största insjö, och förenar sig icke långt från ryska
gränsen med Anarjokka (Tana-elfven). Längd 90 km.
O. A. Ö.
Karasowski, Maurycy, polsk musikförfattare, f. 1823 i
Varsjav, der han 1851 blef cellist vid Stora operan,
gjorde studieresor 1858 och 1860 till Tyskland och
Paris samt är sedan 1864 cellist och k. kammarmusiker
i Dresden. Han har på polska språket utgifvit skrifter
om den polska operans historia (1859), Mozarts lif
(1868) och Chopins ungdom (1862). Mest har han gjort
sig förtjent om Chopins lefnadshistoria, i synnerhet
genom det tyska verket Friedrich Chopin, sein leben,
seine werke und briefe (1877; 2:dra uppl. 1878),
hvilket ställer Chopins väsende och karakter samt
särskildt hans förhållande till George Sand i en ny,
för den sistnämnda mindre fördelaktig dager. A. L.
Karasu ("svart vatten"), namn på flere floder i
Turkiet och i andra af turkisk-tatariska folk bebodda
land. De mest bekanta äro: 1. K. l. Struma i Rumelien,
vilajetet Saloniki. – 2. Den norra af Eufrats båda
källarmar. Se Eufrat. – 3. Biflod till Kisil-Irmak
i Mindre Asien, flyter förbi Kaisarie.
Karasubasar, stad i ryska guvernem. Taurien, på Krim,
nära floden Karasu. Omkr. 12,000 innev., armenier,
greker, judar, tatarer och (ett mindre antal)
ryssar. Staden har 24 moskéer, af hvilka flere äro
förfallna, och många karavanserajer samt är, till
följd af sitt läge i en bördig trakt och vid den stora
vägen mellan Simferopol och Kertj, en af de förnämsta
handelsstäderna på Krim, ehuru dess handel nu alltmer
aftager. Att staden är mycket gammal bevisa grottorna
i det n. om densamma liggande berget Ak-kaja. Sin
mest blomstrande period hade den, då den tillhörde
genueserna (14:de och 15:de årh.). 1784 var den en
kort tid Krims hufvudstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
