Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess existens omöjliga. Sammanfatta vi dialektikens
resultat, så är det detta: ingen teoretisk kunskap
om det öfversinliga är möjlig. – "Kritik der
reinen vernunft" är härmed i sina väsentliga drag
återgifven. Den visar, att ingen teoretisk filosofi
om det öfversinliga är möjlig, uppvisar metoden
för en verklig teoretisk filosofi, gifver svaret
på frågan hvad de i den sinliga erfarenheten gifna
tingen egentligen äro samt förklarar möjligheten af
våra teoretiska kunskaper öfver hufvud.
Med "Kritik der praktischen vernunft" förstår K. den
kritiska undersökningen af frågan huru det är möjligt
att oberoende af erfarenheten kunna lagstifta för den
menskliga viljan. Endast om en sådan lagstiftning
är möjlig, finnes det å ena sidan någon verklig
praktisk filosofi, å andra sidan någon nödvändig och
allmängiltig lag för viljan. Den menskliga viljans
lagar (imperativ) kunna vara af tvänne olika slag,
antingen hypotetiska eller kategoriska. Antingen säga
de endast, att om vi vilja uppnå ett visst ändamål,
så måste vi handla på ett visst sätt, eller också
säga de, att vi måste handla på ett visst sätt, derför
att det är i sig rätt. Endast om det finnes lagar af
denna senare beskaffenhet, finnes det något praktiskt
förnuft till skilnad från det teoretiska, ty endast i
det senare fallet har insigten i hvad vi böra göra sin
grund i lagen; i förra fallet deremot har lagen för
våra handlingar sin grund i insigten i hvad vi böra
göra. Hvad nu dessa praktiska lagars natur beträffar,
så är det visserligen sant, att hvarje sådan viljans
lag måste bjuda mig att vilja något; men om jag
tänker mig, att lagen sökte sin förbindande kraft ej
i sig sjelf, i sin egen karakter af lag, utan i det
innehåll, som han bjuder min vilja att förverkliga, så
skulle han förvandlas från en nödvändigt förbindande
lag till en tillfällig sådan. Den lag, som obetingadt
skall förbinda viljan, måste sålunda blott genom sin
karakter af praktisk lag hafva denna egenskap.
Häraf framgår följande kantiska formel för viljans
högsta lag: "handla så, att du kan vilja det din
viljas maxim också blefve en allmän lag." Härmed
är nu visserligen visadt huru viljans lag måste
vara beskaffad för att vara en absolut förbindande
lag. En annan fråga blir: finnes någon sådan lag? Ja,
sedelagen. Om vi granska den princip, efter hvilken vi
bedöma våra handlingars sedliga värde, så finna vi,
att ofvan angifna formel just motsvarar sedelagen. I
rak motsats till våra sedliga handlingar stå åter de,
hvilka göra den egna lycksaligheten till sin maxim,
och K. visar, att alla moralprinciper, hvilka göra
lagens innehåll till förbindande grund, låta hänföra
sig till vår drift efter lycksalighet. Till och med
en sådan princip, som säger: "gör Guds vilja", och
som vill söka viljans bestämningsgrund i Guds vilja
i stället för i lagen sjelf, måste hemta sin kraft
från vår lycksalighets beroende af Guds vilja.
Öfvergå vi derefter till frågan hurudan den vilja är
beskaffad, som kan vara bestämd af en sådan lag, så
blir svaret att denna vilja är fri,
d. v. s. 1) att hon sjelf stiftar den lag hon
är underkastad, ty ingen annan kan hon erkänna
för sig nödvändig, 2) att hon är oberoende af
allt annat. Frihetens idé har sålunda här inom
den praktiska filosofien vunnit en realitet,
som vi förgäfves försökte bereda henne genom
teoretiska bevis, ehuruväl vi aldrig förnekade
hennes tänkbarhet. På samma sätt förhåller det
sig med tvänne andra idéer. Vi erinra oss, att
vi förgäfves sökte bevisa själens odödlighet och
Guds existens. Här tvingas vi till antagandet
deraf. Sedelagen bjuder oss att förverkliga det
högsta goda. Detta innehåller tvänne beståndsdelar:
1) sedelagens absoluta herravälde öfver viljan, 2)
menniskans lycksalighet. Hvad den första fordran
beträffar, är det visserligen för menniskan omöjligt
att fullständigt blifva herre öfver sin sinlighet;
men då sedelagen bjuder oss detta, är det endast
förklarligt, om vi tänka oss, att vi ständigt närma
oss det oupphinneliga målet, d. v. s. hafva ett
evigt lif. Hvad det andra momentet i det högsta goda
beträffar, nämligen fullkomlig lycksalighet, så är
det oss ju förbjudet att direkt arbeta för denna. Vi
skola förverkliga sedelagen, och denna bekymrar sig
ej om vår lycksalighet. Då det emellertid är ett
bud att förverkliga det högsta goda i dess helhet,
låter detta sig begripas, om vi antaga ett absolut,
heligt, allsmäktigt väsende, som gifver oss den
lycksalighet vi på grund af vår öfverensstämmelse
med sedelagen förtjena. Det visar sig sålunda, att om
vi en gång erkänna sedelagen, vi äfven måste antaga
den menskliga viljans frihet, själens odödlighet och
Guds existens, eller att dessa utgöra hvad K. kallar
"praktiska postulat". – Här lämpar det sig att äfven
nämna några ord om K:s religionsfilosofi, framställd
i "Die religion innerhalb der grenzen der blossen
vernunft". Religion är enligt K. "uppfattningen
af våra pligter såsom gudomliga bud", och den
är nödvändig, om jag vill tro på möjligheten af
det högsta godas förverkligande. Religionen har
endast praktisk betydelse. Att tro det Gud skulle
fordra något annat än moralisk sinnesändring och
förbättring är öfvertro. Den kristna uppenbarelsen
hvarken jakas eller nekas, ehuruväl förnuftet sjelf
genom sin verksamhet antages bekräfta sanningen af
dess läror. Dock utgör K:s egen rena förnuftsreligion
endast en omtydning af kristendomens läror. Å andra
sidan är att märka, att K. höjer sig öfver sina
religionsfilosofiska föregångare. För honom är det
nämligen blott fråga om att begripa en trosats’
praktiska nödvändighet, för att han skall antaga
dess sanning; hans föregångare fordrade insigt i dess
teoretiska nödvändighet.
Det återstår slutligen att redogöra för
hufvudpunkten i "Kritik der urtheilskraft". Denna utgöres
af kritiken af våra estetiska omdömen. Hvad som
vid dem väcker undran är att de göra anspråk på
allmängiltighet, oaktadt de stödja sig på vår
förmåga af lust eller olust Ingenting synes ju mer
underkastadt subjektivt godtycke och tillfälligheter
än den känsla af behag eller obehag ett föremål
väcker. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
