Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kallipygos - Kallirrhoë - Kallisteni - Kallisthenes - Kallisto - Kallistratos, 1. (talare, fältherre) - Kallistratos, 2. (grammatiker) - Kalliwoda, Johannes Wenzelaus - Kalljord - Kallkilning - Kall nål - Kallon - Kallositet l. tyloma, svålighet, hudvalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kallipygos, Grek., egentl. "den skönländade",
ett binamn för en viss typ af kärleksgudinnan,
Afrodite (Venus). Det mest berömda exemplaret af
Venus kallipygos är den farnesiska i Neapels museum.
A. M. A.
Kallirrhoë (Lat. Callirrhoë),
"den skönflytande". 1. Grek. mytol., namn
på åtskilliga nymfer, mestadels döttrar af
flodgudar. – 2. Berömd källa i det forna Athen,
äfven kallad Enneakrunos ("den niomynnade"), belägen
i stadens sydöstra del helt nära floden Ilissos.
A. M. A.
Kallisteni (af Grek. kallos, skönhet, och sthenos,
styrka), gymnastik, som är afsedd att höja kroppens
styrka och skönhet.
Kallisthenes (Lat. Callisthenes), grekisk
historieskrifvare, f. i Olynthos omkr. 360 f. Kr.,
var en nära anförvandt till Aristoteles och af
honom uppfostrad såsom studiekamrat till Alexander
den store. K. åtföljde Alexander på hans fälttåg
mot Persien, men råkade i onåd, emedan han ej
kunde foga sig i den krypande undergifvenhet, som
konungen fordrade af sin omgifning. Han anklagades
för delaktighet i en sammansvärjning och röjdes
ur vägen 327 f. Kr. Bland K:s skrifter nämnas
en grekisk historia (Helleniká) och en macedonsk
(Makedoniká) äfvensom en beskrifning öfver Alexanders
fälttåg, troligen samma arbete som det, hvilket
omtalas under titeln Persiká (persisk historia).
A. M. A.
Kallisto (Lat. Callisto), Grek. mytol., arkadisk
jägarinna och Artemis’ förtrogna, dotter af Lykaon
(enligt andra sagor af Nykteus eller Keteus). Hon
älskades af Zevs och födde honom sonen Arkas. På
grund af Heras svartsjuka förvandlades hon till en
björninna, hvilken föll för Artemis’ pil, hvarefter
Zevs gaf henne plats bland stjernorna. Enligt en annan
saga ville Arkas döda sin till björninna förvandlade
moder, men Zevs upptog dem båda bland stjernbilderna
(Arktos och Arkturos). Namnet K. betyder
"den skönaste" och är i sjelfva verket endast en
individualisering af den arkadiska Artemis kallisto.
A. M. A.
Kallistratos. 1. Grekisk talare, fältherre och
statsman från Afidna, lefde och verkade i Athen
under förra delen af 4:de årh. f. Kr. Ett af
hans politiska tal ("Om Oropos") säges hafva hos
den unge Demosthenes väckt lusten för talarens
yrke. Beklädd med militärbefäl, deltog K. vid
sidan af Timotheos, Chabrias och Ifikrates i 377
och 373 års krigshändelser. Sedermera dömdes han
till landsflykt och afrättades (361), då han utan
tillstånd återvände till Athen. – 2. Grammatiker i
Alexandria omkr. 150 f. Kr., lärjunge af Aristofanes
från Byzantion och berömd i synnerhet såsom grundlig
uttolkare af äldre skriftställare (Homeros, Pindaros,
Aristofanes m. fl.). A. M. A.
Kalliwoda, Johannes Wenzeslaus, böhmisk musiker,
f. i Prag 1801, d. i Karlsruhe 1866, elev af Pixis
i Prag samt 1823–53 kapellmästare hos furst von
Fürstenberg i Donaueschingen, skref 7 symfonier,
flere uvertyrer, soli för violin, 3 stråkqvartetter
m. m. K. var en god violinvirtuos och aktningsvärd
kompositör. Hans son Wilhelm K., f. 1827, utbildade sig
under Mendelssohns ledning till musiker och har
skrifvit uvertyrer, symfonier, pianosaker m. m.
A. L.
Kalljord. Odling af växter på "kalljord" l. "fritt
land" är motsatsen till odling inom hus och i
drifbänk.
Kallkilning, ett sätt att medelst jernkilar,
som inslås i sprickor i berget lösbryta
detsamma. Kallkilning brukas numera aldrig i
grufarbetet annat än för rensningsarbeten efter
skjutning för att nedtaga sådana lossnade klyfter,
som ej af sig sjelfva vilja nedfalla. Vidare brukas
kallkilning vid uttagning af byggnadssten. En
rad af hål borras dervid i den råa stenen, som
skall bearbetas, hvarefter jernkilar inslås i
hålen, då stenen spricker jämnt efter hålraden.
Th. N-m.
Kall nål. Att gravera med kall nål (Fr. à la
pointe sèche, T. mit kalter, trockener nadel)
kallas ett inom kopparstickarekonsten användt
förfaringssätt, då de fördjupningar i plåten, hvilka
skola frambringa aftryckets punkter och linier ej
utföras medelst grafstickel eller etsning, utan
direkt med en hvass nål, hvilken föres ungefär som
en penna eller ett ritstift. Arbetssättet med kall
nål användes oftast i förbindelse med etsningen
för att finare utarbeta eller bringa harmoni uti
hvad denna kunnat lemna ofullbordadt, så t. ex. för
den fina modelleringen af nakna partier, för fina
lufttoner o. dyl. Derpå beror till en stor del
de rembrandtska etsningarnas skönhet, men äfven
skilnaden i värde mellan tidigare och yngre aftryck,
då i de senare de fina, med kall nål åstadkomna
linierna till följd af plåtens nötning till en stor
del försvunnit. Mindre ofta förekomma konsttryck,
som äro helt och hållet utförda med kall nål. Den
störste mästaren äfven här är Rembrandt, men jämväl
engelsmannen Th. Worlidge har utfört förträffliga
arbeten af detta slag. Bland svenskar, som försökt
sig på detta senare område, må särskildt nämnas
A. T. Gellerstedt. Upk.
Kallon, grekisk bildhuggare, tillhörande den äldre
stilen, berömd såsom bronsgjutare, var den äldste
i en hel följd af konstnärer, som utgingo från
ön Egina och bildade en skola af egendomlig stil,
hvilken höll sig uppe ända till Fidias’ tid, och efter
hvilken så betydande verk som Egina-grupperna ännu
finnas i behåll (se Eginetisk konst). Endast tvänne
verk nämnas såsom utförda af K. sjelf: en träbild
af Athene och en bronsstod af Kora i Amyklai. I
stil ansågs han äfven af de gamle ytterst sträng.
C. R. N.
Kallositet (af Lat. callum, hård hud) l. tyloma,
svålighet, hudvalk, kallas en ojämnt begränsad
(till skilnad från den jämnt begränsade clavus
l. liktornen) förtjockning af epidermis, vanligen
på händer eller fötter, uppkommen genom långvarigt
tryck af skodon eller verktyg. Af dessa valkars
säte kan man ofta sluta till en persons yrke, i det
skomakare, skräddare, snickare, smeder och roddare
hafva sina valkar på bestämda ställen, beroende på
verktyget. Valkarna göra huden mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
