Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - K är den elfte bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet - K. 1. Romerska och latinska taltecken, namn och inskrifter - K. 2. Kemiskt tecken - K. 3. Titlar - K. 4. Mynt, mått och vigt - K. 5. Grammatiska termer m. m. - Káaba. Se Kába - Kaab ben Zuhair. Se Arabisk literatur, sp. 946 - Kaaden, stad i nordvestra Böhmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
j-läget bildade k. – I svenskan tecknas k-ljudet
vanligen med k, men ännu oftast med q före v och
med g före t i en del afledningar och böjningar,
der rot- eller stamordet har g, t. ex. vigt, högt,
lagt, samt stundom med c eller ch i främmande ord
och namn. Derjämte utmärkes ljudförbindelsen k + s
i en del fall, som ej låta strängt regelbinda sig,
med x, och ek (i ett ord ch, näml. i och) skrifves
i st. f. kk. Emellertid börjar k blifva alltmer
vanligt i st. f. q (kvinna, kvarn o. s. v.) samt i
st. f. g vid afledning (vikt, makt o. d.) och brukas
nu regelbundet (utom i förbindelsen cc, d. v. s. ks)
i främmande ord i st. f. c och ch, hvilka Svenska
akademien redan 1801 i sin afhandling om stafsättet
utdömde. K-ljud af olika slag tecknas i danskan
(och norskan) samt isländskan regelbundet med k,
i tyskan med k eller c och ch (i främmande ord),
i holländskan blott med k, i Eng. dels med k, dels
med c, hvarförutom i tyskan skrifves qu för kv, i
engelskan qu för kw, i danskan, norskan, isländskan,
tyskan och engelskan x för ks samt i tyskan och
engelskan ck för kk. De keltiska språken bruka endast
c. I Fr., Sp. och Port. utmärkes k-ljud med qu före
"mjuk" vokal, eljest vanligen med c; uti Ital. med ch
före mjuk vokal, i andra fall med c. Alla slaviska
språk, vare sig de bruka latinsk eller cyrillisk
skrift, teckna städse k-ljud med k, så äfven litaviska
samt ungerska och finska. I lettiskan skiljer man
emellan "palatalt" och "gutturalt" k samt brukar ett
på snedden genomstruket tecken för det förra.
Det indo-europeiska grundspråket hade tvänne k-ljud:
1) k1, som i Lat. och Grek. är bcvaradt såsom k
(c, [kappa]), men i sanskrit och slaviska språk öfvergått
till hväsljud (Sanskr. ç, Slav. s). Detta k1
har i de germanska språken blifvit h eller g,
t. ex. Sanskr. çatá, Grek. [he-katón], Lat. centum,
Slav. suto, Sv. hund-ra; Sanskr. diçámi,
Grek. [deíknymi], Lat. dico, T. zeigen. 2) k2 (eller,
såsom det också tecknas, q) uppträder i Sanskr. såsom
gutturalt eller (före ursprungligen "mjuk" vokal)
palatalt k (det senare tecknadt c), i Grek. alltefter
följande ljuds beskaffenhet såsom [kappa], [pi] eller [tau],
i Lat. såsom c eller qu (sällan p, hvilket i oskiska
och umbriska dialekterna är regel), i slaviska språk
såsom k eller (före mjuk vokal) affrikatan c. Detta
k2 representeras i de germanska språken af en mångfald
ljud, uppkomna ur k2 genom olika ljudlagars verkan: h,
hv, f, g, gv, v, t. ex. Sanskr. kád, Grek. [pó-teros]
(jfr [tís]), Lat. quod, Slav. ko-toryj, Sv. hvad (med
hörbart h ännu på 1600-talet); Sanskr. catváras,
Grek. [téttares], Lat. quattuor, Slav. cetyrije,
Sv. fyra; Sanskr. áksi, Grek. [óps] (d. v. s. [óp-s]),
Lat. oculus, Slav. oko, Sv. öga. Endast omedelbart
efter s hafva de germanska språken bevarat de gamla
k-ljuden, t. ex. Sv. skafva, Lat. scabo. – Deremot
har denna språkfamilj skaffat sig k-ljud i st. f. de
båda en gång befintliga indo-europeiska g-ljuden,
t. ex. Sv. knä, Grek. [góny], Lat. genu; Sv. ok,
Sanskr. yugám, Grek. [zygón], Lat. jugum. – De nordiska
språken hafva emellertid sedan på mångfaldigt sätt
förändrat det från urgermansk tid ärfda k-ljudet. I
svenskan och
norskan (men icke i danskan) har k före betonade (i
många dialekter äfven före obetonade) mjuka vokaler
(och j) öfvergått till tje-ljud, t. ex. känna,
T. kennen (dialektiskt äfven bättjen i st. f. bäcken
o. d.). I samma ställning har i st. f. förbindelsen
sk inträdt sje-ljud, t. ex. skinn, skjuta, D. skind,
skyde (med s + hårdt k) ; mera sällan har –
såsom deremot i danskan är regel – k efter vokal
blifvit g (hvaraf sedan stundom j), t. ex. bagare
af baka, Sverige (uttaladt svärje) af Svea-rike
(jfr D. rige, rike, age,, åka, o. d.). – Omvändt
hafva i vissa ställningar de nordiska språken
låtit ett k uppstå just af äldre g, t. ex. gack
af gånga, vigsel (uttaladt vicksel) af viga.
Lll. Ad. N-n.
På franska mynt betecknar K Bordeaux, på österrikiska
Kremnitz och på tyska riksmynt Strassburg. – Kan. och
Ky äro de officiella förkortningarna för Kansas och
Kentucky (stater i Nord-Amerika). Dessutom förekommer
K, ensamt eller såsom begynnelsebokstaf, i åtskilliga
andra förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken,
namn och inskrifter.
K=250; K =250,000.
K = Kaeso (förnamn), Constantinus (på medaljer).
K (Kal.) = Kalenda (Calendce).
2. Kemiskt tecken.
K = Kalium.
3. Titlar.
K. (k.) = konglig; konung.
K. = kommendör (t. ex. K. N. O., kommendör af
Nordstjerne-orden).
K (Knt) = knight (t. ex. K. G. = knight of the
Garter, riddare af Strumpebandsorden).
K. K. (k. k.) = kejserlig-konglig.
K. M:t = konglig majestät.
4. Mynt, mått och vigt.
k = kapital (i formeln för intresseräkning).
kb. = kubik.
kbcm. = kubikcentimeter.
kbdm. = kubikdecimeter.
kbm. = kubikmeter.
kbmm. = kubikmillimeter.
kg. = kilogram.
km. = kilometer.
km. (k. m.) = kopparmynt.
kr. = krona.
5. Grammatiska termer m. m.
K. (k.) = kapitel.
kl. = klass; klockan (vid en tidsbestämning).
koll. = kollationeradt; kollektivt.
komp. = komparativ.
konj. = konjugation; konjunktion; konjunktiv.
korr. = korrektur.
Káaba. Se Kába.
Kaab ben Zuhair. Se Arabisk literatur, sp. 946.
Kaaden [kad-], stad i nord vestra Böhmen, vid floden
Eger och jernvägen mellan Eger och Karlsbad. 6,332
innev (1880). Bergsbruk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
