Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden. 2. (Lat. Terra). Fys.-geogr., geol. Jordens yta upptages till nära 3/4 af vatten och till 1/4 af land eller fastland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklade; och genom denna olika fördelning betingas
till en viss grad de resp. landens materiella
resurser, emedan de för den menskliga utvecklingen
och samfärdseln så betydelsefulla ämnena stenkol,
malmer m. fl. äro, i regeln, bundna vid vissa
grupper. Allmännast utbredd, om också icke mest
blottad, är urgruppen, hvars gneiser, kristalliniska
skiffrar och, till en del, graniter bilda det
underlag, på hvilket alla öfriga berglager äro
uppbyggda. Inom Sverige och Finland äro denna grupps
bergarter de öfvervägande.
Jordens inre är för menniskan otillgängligt,
och man kan således icke med någon visshet, utan
endast med mer eller mindre sannolika förmodanden
yttra sig om beskaffenheten af detsamma. Åtskilliga
företeelser i naturen, såsom vulkaniska utbrott, vid
hvilka glödande, smälta mineralämnen jämte gaser och
vattenånga framqvälla, uppspringandet af heta källor,
värmegradens tilltagande mot djupet (t. ex. i grufvor
och djupa borrhål) m. m., lemna dock en antydan om
att en hög värmegrad måste herska vid ett visst,
låt vara betydligt, djup under jordytan. Man
känner flere tusen vulkaner, dels verksamma, dels
sådana, hvilka icke under den historiska tiden
varit i utbrott. De förekomma öfver hela jorden,
vid eqvatorn lika väl som i polartrakterna, på
norra såväl som på södra halfklotet. I afseende på
fördelningen må anmärkas, att de hufvudsakligen
förekomma i närheten af kusterna och på öar, ja
t. o. m. på hafsbottnen, och endast undantagsvis i
de inre trakterna af fastlanden. Bland de mera kända
ligga högst få på större afstånd än några få tiotal
mil från hafskusten. Längs hela vestra kuststräckan
af Nord- och Syd-Amerika, längs Asiens östra kust
eller på de derutanför belägna öarna, på Sumatra,
Java, New Zealand samt öarna n. och ö. om Australien
förekommer ett anmärkningsvärdt stort antal vulkaner,
i allmänhet samlade i rader parallelt med kusten. I
Afrika äro de mindre talrika, likaså inom Europa,
inom hvars södra delar de flesta förefinnas. Mest
kända äro vulkanerna Vesuvius uti Italien, Etna på
Sicilien, Hekla på Island, Jorullo i Mejico, Cotopaxi
i Syd-Amerika m. fl. – De varma eller heta källorna
äro i allmänhet bundna vid vulkantrakterna, dock
förekomma sådana äfven långt aflägse från platser för
den vulkaniska verksamheten. Deras vatten är varmare
från ju större djup de uppspringa. Till ett djup af
ungefär 20 m. under jordytan är jordens värmegrad
beroende af årstidernas vexlingar; men för hvarje 31
à 33 m. man vidare nedtränger stiger jordvärmen 1°
Cels., enligt hvad noggranna temperaturbestämningar i
med konst utförda djupa borrbrunnar, långt aflägsna
från all vulkanisk verksamhet, utvisat. – Af den i
det föregående omtalade vulkaniska verksamhetens så
allmänna utbredning samt af jordvärmens inom alla
breddgrader tilltagande mot djupet synes framgå,
att en allmän, väldig värmekälla, inverkande ungefär
lika på jordens alla delar, måste i dennas inre
förefinnas. Flere forskare, som sysselsatt sig med
denna fråga, hafva
antagit, att jorden utgöres af en enda, glödande, smält
massa, omgifven af ett jämförelsevis tunnt (50 å 100
km. tjockt), afsvalnadt, hårdt skal, den s. k. fasta
jordskorpan. Andra, hufvudsakligen under de senare
årtiondena, hafva genom vidlyftiga matematiska
beräkningar och med stöd af fysikaliska lagar kommit
till den slutsatsen att jorden snarare måste utgöras
af en inre, visserligen starkt upphettad, men redan
stelnad, fast kärna, att emellan denna och den yttre
jordskorpan finnes en mellanzon, som befinner sig i
åtminstone delvis smält eller halfsmält tillstånd
(hydrotermal smältning), och att från denna, för
ofantligt starkt tryck utsatta zon den på jordytan
iakttagbara vulkaniska verksamheten leder sitt
ursprung. – Af hvilka ämnen jordens inre består
vet man icke, men det är sannolikt, att de i flere
afseenden skilja sig från beskaffenheten hos de
stenarter, af hvilka jordskorpan hufvudsakligen är
sammansatt. Denna senares egentl. vigt är nämligen
i medeltal endast omkr. 2,5 (vatten = 1), hela
jordkroppens deremot, såsom ofvan (sp. 1327) nämndes,
5 eller 6 (ungefär lika med jernmalmens), och man
sluter deraf, att jordmaterialets täthet eller tyngd
ökas med djupet. Sådan som jorden nu visar sig, har
hon icke med ens framträdt. Först efter mångfaldiga,
under årtusenden fortgående förändringar har hon
erhållit sitt nuvarande utseende och beskaffenhet. Man
har genom vetenskapliga forskningar trott sig kunna
sluta till att det funnits en tid, då jorden ännu
icke egde någon fast, stelnad yta, utan bestod af
en alltigenom glödande, smält massa. Och långt
före denna tid, innan hon blef afskild såsom en
sjelfstandig himlakropp, torde hon hafva utgjort del
af en i verldsrymden roterande, nästan ofattligt
stor, mycket förtunnad och starkt upphettad gas-
eller dunstmassa (dess yttre gräns måste hafva
sträckt sig vida utom banan för planeten Uranus),
ur hvilken efter hand solen och alla de henne nu
omkretsande planeterna afskilde sig. Enligt en af La
Place uppställd, på astronomiska iakttagelser grundad
hypotes, hvilken icke i någon enda detalj strider mot
bekanta fysiska lagar, bildade sig i dunstmassans
medelpunkt, genom värmeutstrålning i rymden samt
deraf följande sammandragning och förtätning, först
en inre, tätare kärna, solen. Sedermera lösrycktes
och afskildes vid dunstklotets omkrets, alltefter
som rotationshastigheten genom fortsatt afsvalning
och volymförminskning ökades, den ena dunstringen
innanför den andra (ungefär sådana som den nuvarande
ringen kring planeten Saturnus), hvilka ringar, till
följd af ytterligare afsvalning och sammandragning,
efter hand öppnade sig och hvar för sig hopades
eller förtätades till sjelfständiga dunstklot
(planeterna), som fortforo att rotera kring den
gemensamma midtkroppen. Dessa planeter alstrade
sedan på samma sätt månar, derigenom att i deras
yttre delar ringar lösrycktes och småningom förtätades
(jorden med sin måne). Denna hypotes förklarar hvarför
alla planeterna kretsa i samma riktning omkring solen
och tillryggalägga sina banor i nästan samma plan, i
hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
