Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes Magni (Jöns Månsson) - Johannes Marquardi - Johannes Matthiæ (Oljeqvist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle med tiden upphöra. I likhet med
Gustaf Vasa insåg han behofvet af en svensk
bibelöfversättning, och han uppdrog i Juni 1525
åt domkapitlen att verkställa en sådan. I Juni
s. å. sändes han jämte Johan af Hoja till Lybeck
för att der med ombud från Danmark afgöra frågan
om Gotland, men då det med dem aftalade mötet
ej kom till stånd, använde J. M. tiden till att
afskrifva Albert Krantz’ kort förut författade
"Historia rerum gestarum regni Sueciae, gothorum,
ostrogothorum et visigothorum" (afskriften förvaras
i Lund). Återkommen till Sverige, fann han,
att han misstagit sig i afseende på den andliga
rörelsens beskaffenhet, och började derför i hemlighet
motarbeta densamma. Men då blef det också slut med
det goda förhållandet mellan konungen och honom,
och Gustaf misstänkte honom till och med för
förrädiska stämplingar. För att befria sig från
ärkebiskopen sände han honom i diplomatiska uppdrag
till Ryssland och Polen (1526). J. M. aktade sig
visligen för att återvända till Sverige, utan beslöt
att i utlandet afbida bättre tider. Sina återstående
dagar framlefde han dels i Polen, dels uti Italien,
under bekymmersamma ekonomiska omständigheter.
1533 blef han konfirmerad och vigd till ärkebiskop
i Upsala. 1537 vistades han i Venezia, der han
åtnjöt ett torftigt underhåll af patriarken Quirinus
och sysselsatte sig med att skrifva sitt
fäderneslands och sitt stifts historia. 1541
bosatte han sig i Rom, der han afled d. 22 Mars
1544. J. M:s skrifter: Historia de omnibus
gothorum sueonumque regibus (utg. af hans broder
Olaus Magni i Rom 1554 och flere gånger omtryckt;
öfversatt till svenska af Erik XIV, El. Terserus och
Er. Schroderus, 1620) samt Historia metropolitanae
ecclesiae upsaliensis (äfvenledes utg. af Olaus
Magni, 1560), innehålla mycket af vigt för svenska
historien, men visa "mångenstädes mer kärlek till
fäderneslandet än för sanningen". Det berömdare af dem
är den i 24 böcker indelade "Historien om alla
götars och svears konungar." I denna skildrar
han, hufvudsakligen med ledning at Jordanes’,
Saxos, Krantz’ och Ericus Olais arbeten samt
troligen äfven de två äldre svenska krönikorna,
svenska folkets anor och dess konungars bedrifter
alltifrån landets bebyggande, som han anser hafva
egt rum 108 år före Italiens, och dess förste
konung, som skall hafva varit Magog, Jafets son.
De 16 första böckerna och en del af den 17:de
upptagas af hednatidens historia och innehålla en
förunderlig väfnad af från andra författare okritiskt
tagna uppgifter och afsigtlig dikt. Konungar,
som bära namnet Erik eller Karl, äro i allmänhet
stora hjeltar och utmärkta regenter, under det att
de, som bära namnet Eisten eller något annat namn,
som hade ljudlikhet med Gustaf, äro tyranner. J. M:s
konungalängd har gifvit upphof till den länge gängse
berättelsen att Sverige före Erik den helige haft 8
konungar med namnet Erik (se Erik, svenska konungar)
och före Karl Sverkersson 7 med namnet Karl (se Karl,
svenska konungar). Endast de sista afdelningarna
af detta J. M:s arbete hafva någon betydelse såsom
historisk källa.
Johannes Marquardi. Se Hans Marqvardsson.
Johannes Matthiae (Oljeqvist), biskop, född Vestra
Husby i Östergötland 1593 (1592?), studerade
i Upsala och promoverades 1617. Efter att hafva
företagit tvänne utrikes resor och derunder idkat
studier vid flere tyska universitet kallades han i
slutet af 1621 eller början, af 1622 till poeseos
professor i Upsala, men utbytte efter ett
halft år denna plats mot den teologiska lärostolen
vid Collegium illustre i Stockholm. Genom sitt
snille och sin lärdom väckte han snart Gustaf
Adolfs uppmärksamhet, och denne utnämnde honom
1629 till hofpredikant. Han åtföljde sedermera
konungen under de tyska fälttågen och tillvann sig så
dennes ynnest, att han 1632 förordnades till lärare
för prinsessan Kristina. 1635 erhöll han formlig
fullmakt såsom drottningens "praeceptor och äldste
hofpredikant". Honom jämte Axel Oxenstierna
tillkommer förtjensten af den utmärkta uppfostran,
som drottningen erhöll. Han förvärfvade sin
lärjunges uppriktiga tillgifvenhet, stod i den
intimaste brefvexling med henne, sedan hon blifvit
myndig, och erhöll af henne en mängd förläningar
samt 1645 adelskap för sina barn (adlade under
namnet Oljeqvist). 1643 utnämndes han till biskop
i Strengnäs. Genom sjelfva fridsamheten i sitt
lynne kom han att dragas in i ständernas strider.
1631 hade han i Würzburg gjort bekantskap med den
skotske teologen Johannes Duraeus (se d. o.) och
dennes sträfvanden att åstadkomma en union mellan de
lutherska och calvinska kyrkorna. J:s försonliga
sinne tilltalades varmt af Duraeus’ förmedlande läror,
och i en skrift om kyrkans författning, Idea boni
ordinis in ecclesia Christi (1644;, 2:dra uppl. 1659),
framlade han för första gången sina synkretistiska
åsigter, men framkallade derigenom en häftig
ovilja hos det ortodoxa presterskapet, och endast
genom drottningens mellankomst kunde striden för
tillfället biläggas vid 1647 års riksdag. På nytt
råkade han i strid med en stor del af presterskapet,
då han, som hyllade den satsen att "vi af
presterskapet skole vara såsom medici eller läkare
och allt komponera och i godt lag ställa", vid 1650
års riksdag uppträdde till försvar för adeln
och dess förläningar; det var t. o. m. fråga om att
utesluta honom ur ståndet. Sedan han förgäfves sökt
förmå Karl X Gustaf att arbeta för en union
mellan lutheraner och reformerte, började han,
dels för att verka för denna sak, dels för
att rättfärdiga sig, utgifva Rami olivae
septentrionalis etc. (1656-61). Då uppväxte
en storm af ovilja mot honom; regeringen
nedsatte en kommission för att granska arbetet
(1662) och utfärdade, på grund af dennas utlåtande,
förbud mot läsandet af J:s samtliga skrifter.
Vid 1664 års riksdag förklarade presteståndet, att
det icke kunde anse författaren af "Rami olivae" för
en nyttig lärare och medbroder i prestämbetet eller
förman i församlingen. J. nödgades begära afsked
från biskopsämbetet, hvilket beviljades honom för
"hans ålderdom samt goda meriter och qvaliteter",
den 25 Aug. s. å. Död i Stockholmd. 18. Febr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
