Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes (”kärlekens apostel”) - 1. Johannes I den helige (påfve) - 2. Johannes II den helige (påfve) - 3. Johannes III (påfve) - 4. Johannes IV (påfve) - 5. Johannes V (påfve) - 6. Johannes VI (påfve) - 7. Johannes VII (påfve) - 8. Johannes VIII (påfve) - 9. Johannes IX (påfve) - 10. Johannes X (påfve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Full af eld, var han "ett tordönsbarn", enl. Jesu
eget ord (Mark. 3: 17), som ville nedkalla eld från
himmelen öfver otrogna samariter (Luk. 9: 54). Med
denna evangeliska berättelse öfverensstämmer den
af Irenaeus anförda historien att J. en gång vid
inträdet i ett offentligt badhus genast rusat ut, då
han fick se den gnostiske irrläraren Cerinthus, emedan
han ej ville vistas under samma tak som en så gudlös
menniska af fruktan att huset skulle instörta. Enligt
den kyrkliga traditionen verkade han såsom kyrkans
ledare från Efesus under den apostoliska tidens
sista skede. Derifrån förvisades han under kejsar
Domitianus’ 14:de eller 15:de regeringsår (94 eller
95) till ön Patmos, hvarest han såg de syner, som
han i Uppenbarelseboken tecknat. Ehuru kyrkofäderna
samstämmigt förlägga förvisningen till denna tid,
har en modern hypotes i exegetiskt intresse förlagt
den till kejsar Neros tid. Till Efesus återvände
J. vid Nervas tronbestigning (år 96) och der dog han,
efter år 100, den sist qvarlefvande af apostlarna
och den ende, som ej led martyrdöden. En sägen gick
bland de kristne, att han skulle upplefva Kristi
återkomst. Den 27 Dec. är i katolska kyrkan hans
åminnelsedag. – J. anses vara författaren jämväl till
"Johannes första bref"; om han skrifvit det 2:dra
och det 3:dje är mera ovisst. J. P.
Johannes. Tjugotvå påfvar hafva burit detta namn
(den siste af dem kallas emellertid J. XXIII, emedan
den 20:de i ordningen oriktigt kallade sig J. XXI):
1. J. I. den helige, 523-526, föddes
i Toscana. Östromerske kejsaren Justinus I hade
utfärdat ett edikt mot arianerna i Italien, hvars
arianskt sinnade herre, östgotakonungen Teoderik,
skickade J., mot dennes vilja, till Konstantinopel
för att få ediktet upphäfdt. Då påfven återvände
med oförrättadt ärende, kastades han af Teoderik i
fängelse i Ravenna och dog der kort derefter. Såsom
martyr upptogs han sedermera bland helgonens antal.
2. J. II den helige, 532-535, till börden romare,
med binamnet Mercurius, blef invecklad i de
monofysitiska stridigheterna äfvensom tagen till
skiljedomare i ett rättsfall inom den gallikanska
kyrkan, hvilket senare visar, att den romerska
stolens myndighet redan vid denna tid erkändes äfven
utom Italien.
3. J. III, 560-573, till börden romare, stod hela
sin regeringstid under trycket af de östromerske
kejsarna Justinianus I och Justinus II.
4. J. IV, 640-642, från Dalmatien, nitälskade
för klosterväsendets utbredning och för försköningen
af Roms kyrkor, ifrade mot den irrlära, som
i kyrkohistorien går under namnet monoteletism,
samt lyckades få denna lära fördömd på en synod i
Rom, 641.
5. J. V, 685-686, född i Antiochia i Syrien, var
påflig legat på det 6:te ekumeniska mötet i
Konstantinopel (680), men tillbragte största delen af
sitt korta och betydelselösa pontifikat i sängen.
6. J. VI, 701-705, en grek, låg i strid med de
östromerske ståthållarna i Italien (exarkerna) och
försvarades af romarna.
7. J. VII, 705-707, till börden grek, svag och
obetydlig, vågade icke ens uttala sitt omdöme rörande
det s. k. 2:dra trullanska kyrkomötets beslut,
hvarom Jastinianus II begärde påfvens utlåtande.
Påfven var rädd att stöta någon, och kejsarens
sändebud fingo återvända med oförrättadt ärende –
ett bevis på påfvedömets svaghetstillstånd denna tid.
8. J. VIII, 872-882, till börden romare,
sökte, liksom Nikolaus I, såväl förstora den
påfliga makten inom kyrkan som ock i synnerhet
höja den öfver den verldsliga makten. För att nå
detta dubbla mål bemödade han sig att förskaffa
påfvestolen rättighet att förfoga öfver
Karl den stores krona och att göra kejsarna
till redskap för påfvarnas italienska politik,
som gick ut på att bilda en stor kyrkostat af
mellersta och södra Italien. Men dessa
planer strandade mot de karolingiske kejsarnas
obenägenhet att gifva efter för påfven,
mot de sins emellan fientliga adelspartierna,
mot ohörsamme biskopars egenmäktighet och
slutligen mot sarasenernas röfvarehopar, hvilka
öfversvämmade Italien och hotade sjelfva Rom.
Full af förhoppningar, krönte J. Karl den
skallige af Frankrike till kejsare (876), men den
påräknade hjelpen uteblef. Derefter inlät han sig,
ehuru förgäfves, i underhandlingar med grefve Boso af
Nedre Burgund för att få bistånd mot sarasenerna, med
förespeglingar om kejsarekronan till belöning. Efter
kejsar Karlmans död (880) satte han kejsarekronan,
trots sina franska sympatier, på dennes broders,
tyske konungen Karl den tjockes, hufvud. Men icke
häller i honom fick han någon trogen bundsförvandt.
För att få hjelp af den östromerske kejsaren
Basilius erkände J. den af hans föregångare
bannlyste, men af hofvet gynnade patriarken Fotios
i Konstantinopel. Då denna beräkning slog fel,
bannlyste han Fotios. Åt sarasenerna fick han, för
att få lugn, ända till sin död betala en årlig tribut.
Bulgarerna sökte han förgäfves vinna för romerska
kyrkan, men han gynnade dock missionen ibland dem
genom att erkänna missionären Methodius som deras
ärkebiskop. – J. föll för en sammansvärjning inom
sitt eget hof. Då giftet, som man gifvit honom,
verkade för långsamt, krossade en af de sammansvurne
hans hufvud med en hammare.
9. J. IX, 898-900, född i Tivoli, var, då han
valdes till påfve, benediktinmunk. Han visade
aktningsvärda bemödanden att hålla på kyrkans
lagar och kyrkodisciplinen samt höll två synoder
(i Rom och i Ravenna).
10. J. X, 914-928, en italienare med bildning
och begåfning, den andre i ordningen af det
s. k. "skökoregementets" påfvar. Den beryktade
Theodora d. ä. gjorde honom först till ärkebiskop
af Bologna, hvarifrån hon förflyttade honom
till ärkebiskopsstolen i Ravenna och derifrån
till påfvestolen. Som ärkebiskop visade han
en viss kraft och klokhet. Som påfve krönte
han Berengar af Friaul till kejsare 915, förenade
Italiens alla stridskrafter mot sarasenerna, drog
sjelf (den förste krigare på S. Petrus’ stol) ut i
striden mot dem och förstörde 916 deras borg
vid Garigliano. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
