Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Johan (Juan) den blinde (konung af Aragonien och Böhmen) - Johan utan land (konung af England) - 1. Johan (Jean) I posthumus (konung af Frankrike) - 2. Johan (Jean) II den gode (konung af Frankrike) - 1. Johan (Juan) I (konung af Kastilien och Leon) - 2. Johan (Juan) II (konung af Kastilien och Leon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under sina fälttåg ådragit sig fullständig blindhet,
fortsatte han sitt oroliga krigarelif. Såsom franske
konungen Filip VI:s bundsförvandt stupade han d. 26
Aug. 1346 i slaget vid Crécy. Förgäfves hade J. genom
sin son Johan Henriks förmälning med arftagerskan till
Kärnten och Tyrolen sökt tillförsäkra det luxemburgska
huset dessa land; deremot förvärfvade han det en
bestående landvinning i Schlesien, hvilket han till
största delen lyckades lägga under sig.
Johan utan land (Eng. John lack-land), konung af
England, yngste son till Henrik II och Eleonora
af Aqvitanien, född d. 24 Dec. 1167, var en af de
elakaste menniskor och värste tyranner historien
omtalar. Samtiden påstod, att sjelfva helvetet
skulle besmittas af hans närvaro. Sitt goda hufvud,
sin uppfinningsgåfva, sin förmåga att tjusa både
män och qvinnor använde han till andras förderf,
och som han var en utbildad cyniker, fann han nöje
i att berätta sina illdåd. Han var sin faders
älsklingsbarn, och dock gjorde han tillsammans med
sin äldre broder, Richard (Lejonhjerta), uppror
mot honom. Sorg öfver hans förräderi skall hafva
bragt fadern i grafven. Ehuru Richard Lejonhjerta
vid sitt uppstigande på tronen (1189) visade sig
mycket frikostig mot J. och belönade honom med
nära en tredjedel af riket, uppförde han sig mot
honom på det mest trolösa sätt. Medan Richard var
borta på korståg och hölls i österrikisk fångenskap,
störtade J. hans ställföreträdare, William Longchamp,
lät upphöja sig till rikets "summus rector" (högste
styresman) samt ingick med Richards dödsfiende,
Filip August af Frankrike, en allians, hvars mål var
Richards störtande. Vid sin återkomst ur fångenskapen
(1194) gaf Richard honom likväl sin förlåtelse,
och J. utsågs t. o. m. till tronföljare, oaktadt
hans äldre broder Gottfrid efterlemnat en son,
Artur. 1199 uppsteg J. på Englands och Normandies
tron, men Maine, Anjou, Touraine och Bretagne hyllade
Artur, hvilken beskyddades af Filip August. Ett krig
utbröt, i hvilket J. lyckades tillfångataga Artur,
som efter d. 3 April 1203 alldeles försvinner ur
historien. Filip August, liksom alla andra, påstod,
att J. hade mördat Artur, och instämde honom till
pärernas domstol i Paris; då han uteblef, förklarades
han skyldig till högförräderi och dömdes förlustig
alla sina franska län. Inom kort satte sig Filip
August i besittning af Normandie (1204) och af de
öfriga engelska besittningarna i Frankrike (1206),
hvarefter J. måste sluta stillestånd med honom. En
ännu nesligare utgång fick konungens strid med
påfven Innocentius III, med anledning af J:s vägran
att erkänna Stephen Langton såsom ärkebiskop af
Canterbury. Då påfven lyste interdikt öfver England
(1208), exkommunicerade J. (1209) och löste hans
undersåtar från deras trohetsed (1212), måste konungen
för att rädda sin krona erkänna påfven som sin
länsherre (d. 3 Okt. 1213) och till honom betala en
årlig tribut. Kort derefter bröt det i England rådande
missnöjet öfver J:s tyranni ut i öppen låga, och han
tvangs medelst vapenmakt af stormännen ("baronerna")
att underteckna (1215) den namnkunniga Magna
Charta, som skulle göra ett slut på hans godtycke. Men
på J:s begäran upphäfda påfven frihetsbrefvet samt
bannlyste baronerna (s. å.). Konungen samlade en här,
skingrade baronernas oordnade skaror och härjade
sitt eget land. I sin nöd erbjödo baronerna då
Filip Augusts son Ludvig engelska kronan, och denne
landsteg med en här i England. J. afled på flykten
undan sin fiende på Newark slott d. 19 Okt. 1216. Han
var förmäld 1) med Hawisia af Gloucester, från hvilken
han skilde sig 1200, och 2) med Isabella af Angoulême
(1200). Hans dotter Isabella var förmäld med kejsar
Fredrik II. – J. är hufvudpersonen i Shakspeares
skådespel "Konung Johan". J. efterträddes af sin och
Isabellas son, Henrik III.
Johan (Jean), konungar
af Frankrike:
1. J. I posthumus, f. 1316, son af konung Ludvig
X Hutin och Clemence af Ungern, föddes efter faderns
död och dog efter några dagars lefnad, hvarefter hans
farbroder, Filip V, uppsteg på tronen. Man påstod,
att J. ej dött, utan i hemlighet under namnet Guccio
uppfostrades uti Italien. Under konung Johan II:s
fångenskap framträdde en tronpretendent, som utgaf
sig för J., men han tillfångatogs i Provence och
inspärrades på ett slott nära Neapel, der han dog.
2. J. II den gode, den förres syssling, f. 1319,
efterträdde 1350 sin fader, Filip VI af Valois. Han
var en fulländad riddare, men dålig statsman
och fältherre. De första åren af hans regering
upptogos af strider med ständerna, hvilka häfdade
sin sjelfbeskattningsrätt samt 1355 tvungo honom
att rådfråga dem i alla förvaltningsfrågor och vid
fredsunderhandlingar med England, med hvilket land
kriget om franska tronföljden s. å. åter utbrutit
1356 blef J. af en liten engelsk här under Svarte
prinsens befäl i grund slagen och tillfångatagen vid
Poitiers samt fördes till London. Genom freden i
Brétigny, 1360, erhöll han friheten, men måste för
henne erlägga en lösesumma af 3 mill. guldstycken
och afträda hela sydvestra Frankrike till England.
J. qvarlemnade i London en af sina söner, hertigen af
Anjou, såsom gisslan, och då denne 1363 rymde från
England, inställde sig J. i London, för att åter
inträda i fängelset ("Om hedern är bannlyst från
jorden, bör hon få en plats i konungarnas hjertan").
Död i London d. 8 April 1364. Ett af exemplen på
J:s bristande statsmannablick är att han
försvagade konungamakten genom att 1363 åt
sin yngste son, Filip den djerfve, bortskänka
hertigdömet Bourgogne, som 1361 hemfallit till
kronan.
Johan (Juan), konungar af Kastilien och Leon:
1. J. I, f. 1358, d. 1390, son till Henrik II
af Trastamara, efterträdde 1379 sin fader på
tronen. Hans försök att göra sin andra gemåls,
Beatrix’, arfsanspråk på Portugals krona gällande
omintetgjordes genom hans nederlag vid Aljubarrota
(1385). J:s välgörenhet och lagstiftningsreformer
förvärfvade honom namnet "fäderneslandets fader". –
2. J. II, den föregåendes sonson, f. 1404, d. 1454,
ärfde 1406 kronan efter sin fader, Henrik III. Under
J:s minderårighet sköttes styrelsen, på ett utmärkt
sätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
