Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagt - Jagtfalken, Grönlandsfalken, Islandsfalken, Blåfoten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Södermanlandslagen hvad beträffar vargen, men i allmän lag medgafs
icke en sådan belöning förr än i 1647 års jagtstadga,
i hvilken skottpenningar utfästes äfven för dödande
af björn. I 1734 års lag upptogos skottpenningar
jämväl för räfvens dödande, och kort derefter
utfästes belöning äfven för dödande af åtskilliga
roffogelarter samt t. o. m. för korpar, kråkor och
skator äfvensom sparfvar. Enligt jagtstadgan af 1808,
hvilken medgaf skottpremier för dödande af såväl de
större rofdjuren och roffoglarna som de flesta af
de mindre, ålåg det innevånarna sjelfva att bestrida
den ifrågavarande kostnaden genom sammanskott till
jagtkassorna, hvilken kostnad skulle utgå med
ett visst belopp (12 sk. bko) för skott, enligt en
särskild för skadedjuren gjord beräkning, så att
t. ex. en björn motsvarade 12 skott, en varg 6,
en lo 9 o. s. v. I och med utfärdandet af 1864 års
jagtstadga vidtogs en mera omfattande förändring
med premieringsväsendet, i det att belöningarna
skulle utgå af allmänna medel och till högre
belopp än förut, hvarjämte de premiegilla djurens
antal inskränktes. Men som det snart visade sig,
att premierna stego till ett ansenligt belopp (för
perioden 1865-69 till icke mindre än 552,480 kr.) och
att de förnämligast utgingo för räf och åtskilliga
mindre skadliga roffogelarter, hvilka sistnämnda
förvexlades med dufhökar, föreskrefs i en d. 29
Jan. 1869 utfärdad kungörelse, att belöning skulle
utbetalas endast för björn, varg, lo och järf,
till de i sistnämnda jagtstadga bestämda belopp,
nämligen 50 kr. för björn, 25 kr. för varg och lo,
samt 10 kr. för järf, hvaremot utödandet af räfvar
och roffoglar öfverlemnades till den enskilda
företagsamheten. – Rörande rätten att förfölja ett
uppjagadt djur in på annans egor, hvilken rätt förr
plägat benämnas "jagtföljd" (T. jagdfolge), gjorde
den grundsatsen fordom sig gällande, att den, som
"rest" ett djur på egna egor, hade rätt att förfölja
det in på annans område och att behålla det der fällda
djuret, något, hvartill man, utom af annat, kan sluta
af stadganden i ett par af landskapslagarna. Först i
1808 års jagtstadga föreskrefs, att sådant förföljande
finge ega rum endast i det fall att djuret förut
blifvit såradt, då den, som förföljde och dödade det,
jämväl skulle få behålla detsamma, utan afseende på
att detta skedde på annans mark. Samma bestämmelse
finnes äfven i nu gällande jagtstadga, utom hvad
beträffar vissa af de större rofdjuren, hvilka må
förföljas in på annans område, utan att förut vara
sårade.
Tillgången på villebråd inom Sverige har
under en längre tid ej varit så riklig, som önskligt
vore, i synnerhet emedan rofdjuren icke blifvit
nog strängt efterhållna, och förefintliga jagtlagar
icke blifvit noga efterlefda till följd af bristande
kontroll. Efter utfärdande af nu gällande jagtstadga
samt sedan ett flertal jägareförbund börjat mera
nitiskt än förr verka för god jagtvård, har emellertid
intresset för det nyttiga villebrådets fredande och
rofdjurens utrotande varit i stigande, hvaraf ock
goda följder redan börjat visa sig. Att i Sverige
kunna uppdrifva villebrådstillgången till sådan höjd
som i åtskilliga andra land torde dock icke vara
möjligt, emedan jämte annat missgynnande klimatiska
förhållanden lägga hinder i vägen derför. Några
mera tillförlitliga uppgifter å det ungefärliga
antal matnyttigt vildt, som årligen dödas i Sverige
saknas helt och hållet, utom hvad beträffar elgarna,
af hvilka mellan 700-900 stycken lära blifvit
fällda under hvartdera af åren 1881 och 1882. Hvad
deremot angår resultatet af rofdjursjagten, kan
man af utbetalda skottpremier tämligen noga beräkna
antalet af de djur, som under vissa tider blifvit
fällda. Exempelvis för perioden 1856-69 utgjorde
detta antal tillsammans minst 1,596 björnar, 1,628
vargar, 2,012 loar, 1,762 järfvar, 181,543 räfvar,
10,736 mårdar, illrar och lekatter, 2,031 uttrar,
27,045 själar och 132,316 roffoglar. – I några land,
hvarest jagthushållningen blifvit högt uppdrifven,
är ock den årliga villebrådsafkastningen
betydande. Enligt uppgift i Donners verk "Die
forstlichen verhältnisse Preussens" fälles i detta
land, hvars areal utgör 348,257 qvkm., i medeltal
årligen följande antal vildt: 8,780 kronhjortar,
2,290 dofhjortar, 24,800 rådjur, 5,380 vildsvin, 6,140
kaniner, 1,445,800 harar, 1,734,500 rapphöns, 12,950
morkullor, 20,000 änder och 323,000 kramsfoglar,
hvartill komma åtskilliga smärre belopp för andra
villebrådsarter. Enligt viss beräkning af djurens
och foglarnas vigt, öfver hufvud taget, samt efter
visst medelpris för skålpund har köttet af det i
Preussen årligen fällda villebrådet ett penningevärde
af 5,771,580 mark. – Enligt officiel, i Hugo’s
"Jagd-zeitung" meddelad, uppgift om jagtbytet i
konungariket Böhmen, hvars areal utgör 51,956 qvkm.,
fälldes der under loppet af år 1882 följande antal af
de mera betydande vildtsorterna: 1,439 kronhjortar,
1,596 dofhjortar, 9,338 rådjur, 746 vildsvin,
17,011 kaniner, 376,242 harar, 528,404 rapphöns,
3,369 morkullor, 10,712 änder, 40,539 fasaner, 13,955
vaktlar, 3,653 orrar o. s. v. Anförda siffror, hvilka
man kan tillerkänna rätt god auktoritet, ådagalägga,
att villebrådsproduktionen i nämnda båda land har
icke ringa betydenhet i ekonomiskt afseende. I en del
af de öfriga österrikiska landen, såsom Mähren samt
Öfre och Nedre Österrike, är villebrådstillgången
likaledes ganska stor, hvilket ock i lika grad
gäller om det tätt befolkade Storbritannien. Deremot
är densamma helt knapp i Frankrike och Italien,
hvilket beror på långlig vanvård och långt drifven
jordstyckning m. m. Det har visat sig såsom en afgjord
sanning att stor tillgång på en del villebrådsarter
låter förena sig med uppdrifvet jordbruk och tät
befolkning, men med vilkor att jagthushållningen
också blir föremål för särskilda omsorger ej
blott af myndigheterna, utan ock af enskilde.
Th. H.
Jagtfalken, Grönlandsfalken, Islandsfalken. Blåfoten,
Falco gyrfalco, zool., hör till falkslägtet
(Falco) inom dag-roffoglarnas familj (Falconidce)
och ordningen roffoglar. Han är ofvan svartgrå,
med ljusare tvärband på ryggen och vingtäckarna,
undertill hvit, med svarta streck på strupen och
breda, svarta småfläckar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
