Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde vänta. I en öfverraskande vacker och fulländad
fomn tolka de visserligen kärlekskänslor på det
sätt de erforo dem, men detta var åter beroende af
hela deras öfriga tankeriktning. Man bör då påminna
sig, att dessa skalder ingalunda voro några diktens
naturbarn, utan lärde män, som stodo på höjden
af tidens bildning. De voro sålunda väl förtrogne
med den subtiliserande mystiska riktning, som den
vetenskapliga forskningen vid denna tid tagit,
och derför föll det sig för dem helt naturligt att
spekulera öfver sina känslor samtidigt med att de
erforo dem. Någon skön qvinna väcker deras kärlek
och sätter deras känslor i rörelse, men hon blir
snart för dem en mystisk, öfverjordisk uppenbarelse,
och de känslor, med hvilka de omfatta henne, blifva
alltmera ekstatiska, på samma gång som skalderna
genom sin vana vid subtila analyser drifvas att
reflektera öfver sin egen känslostämning. Man kan
häraf förstå, att deras diktkonst, för att ej blifva
platt och osmaklig, fordrade starka ursprungliga
känslor, samt att den ej blef egentligen njutbar för
andra än dem, som stodo på samma höga bildningsgrad
som skalderna sjelfva. – De skalder, som räknas
till denna skola, voro alla ungefär samtida, men de
voro ej alla i samma grad mäktiga att förena starkt
känslolif med formens skönhet, och man kan lämpligen
efter deras begåfning i skolans riktning nämna de
förnämste bland dem i följande, stigande ordning:
Lapo Gianni, Cino da Pistoja (d. 1336), Guido
Cavalcanti (d. omkr. 1300) och slutligen Dante
(f. 1265, d. 1321), som fördunklade dem alla genom sin
sällsynta förmåga att i harmoniskt ljufva vers para
en glödande känslostämning med stort tankedjup. Yngre
var Petrarca, och ehuru han som kärlekens skald var en
fortsättning af dem, tillkommer dock hos honom såsom
ett mera modernt element en inre sönderslitenhet,
som gjorde honom missnöjd och otillfredsställd
midt under den mest lysande medgång. I Dantes
"Commedia" fick medeltidens literära kultur sitt
vackraste uttryck. Den var utgången från den smak
för allegorier, som då herskade, och den hade i det
hänseendet många föregångare äfven inom vesterlandets
literatur, men den skilde sig skarpt från dem genom
den klassiska måtta, som Dante iakttog i dess formella
utförande. Han blir just härigenom en renaissancens
föregångare, ehuru han hemtat hela sin bildning från
de skriftställare, som varit kända och lästa hela
medeltiden igenom. Man kan deraf finna, hurusom
renaissancens kulturrörelse i Italien så att säga
låg i luften och genom det vaknande intresset för
den antika verldens, särskildt Greklands, literatur
endast blef lifligare och kraftigare samt fick ett
rikare innehåll. – Petrarca (f. 1304, d. 1374),
Lauras sentimentale skald, sade sig sjelf betrakta
sina på italienska skrifna dikter som en hyllning
åt den stora allmänhetens smak och såg ej i dem
grunden till den odödlighet, hvarom han dock kände
sig viss. Hans största betydelse ligger också deri
att han är den förste verklige humanisten. Han ställde
sig i opposition mot hela den gamla
medeltidskulturen och såg sig om öfverallt efter element
till nya insatser i mensklighetens kulturarbete. Som
utgångspunkt för sina reformatoriska sträfvanden valde
han helt naturligt den antika, klassiska literaturen,
af hvilken endast en mindre del dittills ingått i
den lärda bildningen. Öfver den latinska klassiska
literaturen vann han en god öfverblick. Han lyckades
äfven anskaffa ett exemplar af Homeros och några
af Platons skrifter, men fick aldrig tillräcklig
ledning i det grekiska språkets studium för att rätt
kunna uppfatta deras innehåll. Emellertid qvarstår
dock för honom den förtjensten att först hafva fått
ögonen öppnade för den grekiska literaturens stora
betydelse och att hafva gifvit första impulsen till
dess studium. Han höjde äfven brefskrifvandet till en
konst, som efter hans mönster sedan mycket odlades af
humanisterna. – Den stolte och passionerade Petrarcas
ödmjuke vän och entusiastiske beundrare var Giovanni
Boccaccio (f. 1313, d. 1375), som från den förre
fick sina initiativ, men sedan fullföljde dem med
uppoffrande hänförelse. Med stor ifver kopierade han
och samlade handskrifter af klassiska författare samt
var den förste, som genom kritiska jämförelser sökte
återställa texterna i deras ursprungliga form. Som
humanist har han dock sin största förtjenst deri att
han, under ledning af den för öfrigt tämligen okunnige
greken Leonzio Pilato, verkligen bragte det derhän,
att han någorlunda förstod grekiska. I förening
med Pilato öfversatte han till latin Homeros’ båda
epos. Denna öfversättning tyckes hafva blifvit färdig
år 1363, och ehuru den lemnar mycket öfrigt att önska,
blef Homeros dock genom den åter tillgänglig för det
vestra Europas lärde. – I sina italienska skrifter,
som Boccaccio sjelf på äldre dagar betraktade som
ungdomssynder, visar han ett så utveckladt formsinne
och ett sådant välde öfver språket, att han derigenom
ej blott blef skapare af den italienska prosan, utan
ännu i dag af många anses som Italiens förnämsta
språkliga auktoritet. Den lekande, angenäma stilen
gjorde hans noveller ("II decameron"), till en af
alla folkklasser eftersökt läsning och framkallade
många efterapare. Bland hans närmaste efterföljare
må särskildt nämnas Franco Sacchetti (f. 1335),
hvars anekdotartade små noveller ofta äro råa och
plumpa, men innehålla många för kulturhistorien
värdefulla drag och upplysningar. Äfven Petrarca som
kärleksskald hade många efterapare, men det var först
i ett följande sekel, som det blef riktigt allmänt
att skrifva sonetter i hans manér. På poesiens område
infördes redan under detta årh. ett komiskt element,
som sedermera gjorde sig ganska starkt gällande inom
den italienska poesien och väsentligt bidrog att rädda
den från hotande manierism. Bland sådana uppsluppna
skriftställare nämnes i främsta rummet Antonio Pucci
(d. 1373?), som skref ett antal sonetter af burleskt
innehåll och satte i rim Villanis krönika. Detta
vidlyftiga arbete, som innehåller en skildring af
Florens’ historia, begyntes af Giovanni Villani och
fullföljdes af honom till 1348, hvarefter det af hans
broder Matteo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
