Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isländska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1648) och Brynjulf Sveinsson utmärkta stilister
och öfvade derjämte latinskt skaldskap. – 3. Den
nationella strömningen gör sig jämförelsevis tidigt
och kraftigt gällande. I spetsen går den nyssnämnde
Arngrim Jónsson, som i sin "Crymogaea" (1593)
har lemnat den första sammanhängande skildring
af Islands natur, folk, språk, författning och
historia. Genom hans brefvexling med Oluf Worm
och andra lärde män utomlands knöts det första
bandet mellan den fornnordisk-isländska och den
moderna nordiska bildningen. Vid Arngrims sida står
bonden Björn Jónsson på Skardsá (f. 1574, d. 1655),
nyskaparen af den sedan 1430 hvilande häfdateckningen
samt rungranskare, jurist och kommentator af
fornqväden. Samtidigt dermed vaknar, bl. a. genom
bonden Jón Gissursson på Núp (i Dyrafjärd), den
gamla afskrifvarefliten, som ännu länge gjorde tjenst
vid sidan af landets enda tryckeri och till den grad
blef en vana, att man ännu under 18:de årh. icke
sällan afskref tryckta böcker. Man går vidare på
de sålunda öppnade banorna. Några, bland dem ej
få bönder, skrifva "annaler", eller berättelser
om samtida händelser, i synnerhet om förstörande
naturtilldragelser; andra kasta sig på isländsk
rättskunskap och skrifva juridiska afhandlingar samt
kommentarer till "Jónsbók". Tidehvarfvets yppersta
juridiske författare är lagmannen Páll Jónsson Vidalin
(f. 1667, d. 1727), hvars "Skýringar yfir fornyrdi
lögbókar" (tr. i 4 bd, 1846-54) innehålla en stor
lärdomsskatt. Andra åter syssla med Islands språk
och gamla literatur, samla fornskrifter och bearbeta
forntidens historia. Den äldsta isländska ordboken
(utg. af Worm 1650) skrefs af presten Magnus Olafsson
till Laufáss (d. 1636), af hvilken man äfven har en
afhandling om den isländska poesien. Rúnolf Jónsson
(d. 1654 som rektor i Kristianstad) författade den
första isländska grammatiken (1651), och den unge,
talangfulle Guðmund Andersson (d. 1654) öfversatte
till latin och kommenterade delar af Sæmunds edda
samt författade en isländsk ordbok (tr. 1683, aflöst
först af Björn Halldorssons, 1814). Till Sverige
öfverbragtes isländsk fornkunskap 1658 af Jón Kugman
(d. 1679), och en hel rad isländingar, bland hvilka
må nämnas Guðmund Olafsson (d. 1695), verkade
sedan der som medhjelpare åt Verelius, Peringsköld
och Olof Rudbeck. Emellertid hade Brynjulf Sveinsson
som biskop utvecklat en storartad verksamhet med att
samla och låta afskrifva gamla handskrifter; sålunda
bevarades genom honom den enda pergamentshandskriften
af Sæmunds edda, Codex regius. Vid denna tid
började några att jämväl uppteckna de gamla
dansvisorna. Medan isländingar hjelpte lärde i Sverige
och Danmark med den i dessa land (resp. 1664 och
1665) begynta utgifningen af fornskrifter, började
äfven hemma på Island en dylik verksamhet (1688-89,
genom Skalholtbiskopen Thord Thorláksson). Det
största arbetet med den gamla literaturen utfördes
inemot tidehvarfvets slut genom historieskrifvaren
Thormod Torfason (Torfæus, f. 1636, d. 1719)
och den utmärkte
handskriftkännaren Arne Magnusson (f. 1663, d. 1730),
upphofsmannen till Nordens rikaste samling af
isländska handskrifter och stiftaren af arnemagneanska
legatet till utgifvande af handskrifter. – Sitt
fylligaste uttryck fick dock den nationella andliga
odlingen i den verldsliga diktningen, dels den från
15:de årh. ärfda oskrifna prosadiktningen (sägner
och sagor), som i 16:de-17:de årh. skjutit många nya
rot-skott, dels en skrifven, men blott undantagsvis
tryckt diktning på vers, hvilken, i motsats till
den samtida poesien i det öfriga Norden, var allt
igenom hemmavuxen och märkvärdigt formfulländad samt
dertill synnerligen rik. Den mest omtyckta diktarten
var en episk, nämligen rimur och andra förtäljande
qväden (visor med om-qväde). Äfven rimurdiktningen
låg tämligen nere under reformationstidens första
mansålder; men från omkr. 1570 tog den ny fart
och nådde sin största frodighet omkr. 1700: af 78
verldsliga skalder, som Hálfdán Einarsson nämner
mellan 1500 och 1777, hörde blott ett tjog till
tiden efter 1720 och 4 eller 5 till det 16:de årh.,
återstoden till det 17:de. De allra fleste af hela
skaran diktade rimur, och ämnen för diktningen erbjöd
öfver hufvud allt, som kunde förtäljas på vers. Den
sammantagna massan af isländska rimur stiger upp till
många tusental. Det största anseendet som rimurskald
vann Guðmund Bergthorsson (f. 1655, d. 1705), som
diktade 252 rimur. Icke mindre frodig var lyriken. De
fleste idkade båda slagen af skaldskap; och man kan
nästan säga, att hvad hälst en man hade för händer,
så gjorde han vers samtidigt. Jämförelsevis sällsynta
äro kärleksdikter (märkligast såsom skapare af sådana
var Thorlak Guðbrandsson Vidalin, d. 1707), dess
vanligare minnesdikter öfver aflidna, äredikter till
lefvande, skämt- och hånverser, hvari juristen Páll
Vidalin gäller för att vara mästare, lärodikter,
skildringar af hvardagslifvet, tidsbetraktelser
o. s. v. Grundtonen är mörk. Rätt ofta ljuder klagan
öfver nutidens uselhet i motsats mot forntidens
kraft; men det saknas ej häller humor, än munter, än
bitande qvick. Dikter i nästan alla riktningar finnas
af presten Stefán Ólafsson på Vallanes (d. 1688),
Islands störste lyriker mellan Sturla Tordsson och
Bjarni Thorarensen.
III. Upplysningstidehvarfvet. Reformationen
och humanismen hade i 17:de årh. väckt en i
förhållande till Islands folkmängd och materiella
vilkor förvånande stor andlig lifaktighet, som i
de flesta riktningar kom till mognad inemot eller
omkr. 1700. Ett stycke in på det 18:de årh. synes
folket för en tid sjunka i dvala. De nästan
öfverväldigande naturupproren och öfriga olyckor,
i synnerhet koppepidemien 1707, hvilken nedbragte
folkmängden till omkr. 32,000, samt befolkningens,
af handelsmonopolet härflytande, ständiga utarmning
vållade ett försvagande af folkanden, hvilket
bl. a. visade sig i språkets, i synnerhet rätts-
och affärsspråkets, tilltagande uppblandning med
danska, dansk-tyska och dansk-franska ord. Men under
allt detta uppväxte ett nytt slägte, som, å den ena
sidan påverkadt af den allmän-europeiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
