Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ignatiev, Nikolaj Pavlovitj - Ignatii-böna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan han 1857 genomrest europeiska Turkiet,
Grekland, Mindre Asien, Syrien, Palestina och Egypten,
afgick han 1858 i en konfidentiel beskickning till
kanaten Khiva och Bokhara. Resan var förenad med
betydande svårigheter, men hennes resultat voro icke
mindre betydande, ty på henne inhemtades vigtiga
upplysningar, som blefvo af synnerlig nytta för
de senare ryska expeditionerna till Central-Asien,
och genom hvilka gafs uppslaget till den blifvande
ryska politiken i dessa land. Efter hemkomsten
(1858) utnämndes I. till generalmajor och ställdes
1859 i spetsen för en utomordentlig beskickning till
Kina. Han bidrog såsom medlare till 1860 års fred
mellan Kina å ena sidan samt Frankrike och England
å den andra samt lyckades d. 14 Nov. s. å. med
Kina afsluta en för Ryssland fördelaktig traktat,
hvarigenom dels en ny gräns uppgjordes mellan Kina
och Sibirien och det ussuriska området förenades
med Ryssland, dels fri öfvergång längs Kinas
hela landgräns tillförsäkrades de ryska
handelskaravanerna. Återkommen till Petersburg,
utnämndes han 1861 till generaladjutant och
direktör för utrikesdepartementets afdelning för
asiatiska ärenden, hvilken befattning han innehade
i ej fullt tre år, eller till 1864, då han afgick
såsom utomordentligt sändebud till Konstantinopel,
hvarest han 1867 blef envoyé extraordinaire och
ministre plénipotentiaire. Under sin 13-åriga
vistelse i Turkiet arbetade han nitiskt på att
tillvälla Ryssland inflytande på de turkiska
angelägenheterna. Han underblåste den kristna
befolkningens missnöje med den turkiska styrelsen,
uppträdde under den grekisk-bulgariska kyrkostriden
till bulgarernas förmån och förmådde sultanen att
1870 gifva sitt bifall till upprättandet af ett eget
bulgariskt exarkat. Så väl derigenom som genom sitt
uppträdande mot grekerna vid upproret på Kreta 1866
stötte han sig med grekerna, men ernådde i stället en
så mycket större popularitet bland slaverna genom sitt
ifriga uppträdande till förmån för de panslavistiska
sträfvandena och framförallt för upprättandet af
slaviska stater på Balkanhalfön, ja hans popularitet
bland dem var så stor, att han sedermera (1879)
sattes i fråga att väljas till furste af Bulgarien. I
hemlighet eggade han Herzegovina (1875) och Bulgarien
(1876) till uppror. I anledning af Turkiets grymma
uppträdande mot de upproriske i Bulgarien samt
vägran att rätta sig efter stormakternas vilja blef
I. i Jan. 1877 återkallad från Konstantinopel och
återvände till Ryssland samt företog i Febr. och
Mars s. å. en rundresa till Berlin, Paris, London
och Wien, skenbart för att förmå de dervarande
regeringarna att uppträda gemensamt med den ryska
mot Turkiet, men egentligen för att klargöra den
politiska situationen. Resultatet af hans resa blef
undertecknandet af det s. k. Londonprotokollet (d. 31
Mars 1877), ett fruktlöst försök från stormakternas
sida att medelst ett gemensamt diplomatiskt
uppträdande bevara freden och tvinga Turkiet till
reformer. Den 24 April s. å. förklarade Ryssland
Turkiet krig. Under sjelfva fälttåget uppehöll I. sig i
Rumänien och Bulgarien, men återvände i Dec. s. å. till
Petersburg för att intaga en plats i det kejserliga
rådet på utrikesministeriets afdelning. Redan
i Jan. 1878 begaf han sig till Adrianopel
för att i egenskap af förste fullmäktig leda
fredsunderhandlingarna, hvilka d. 3 Mars afslutades i
San Stefano med en preliminärfred. S. å. befordrades
I. till general vid infanteriet. I Berlin-kongressen,
som ryckte från Ryssland San Stefanofördragets
frukter, deltog han icke, och för sina politiska
åsigter ansågs han numera icke häller lämplig
till ryskt sändebud i Konstantinopel, utan erhöll
"på grund af försvagad helsa" tillåtelse att resa
till sin egendom. Under de följande åren lefde han
skild från det politiska lifvet, blott en kortare
tid åren 1879 och 1880 verkande såsom guvernör i
Nisjnij Novgorod, men d. 6 April 1881 kallades han till
domänminister och d. 16 Maj s. å., sedan Loris Melikov
erhållit afsked, till inrikesminister. I:s inträde i
ministèren betecknade det gammalryska, panslavistiska
partiets seger och dermed återupptagandet af
eröfringspolitiken. För Rysslands inre refvor
ville I. råda bot genom att upprätthålla den
kejserliga envåldsmakten i hela dess utsträckning
och genom att med undertryckande af det vesterländska
inflytandet reformera samhället på gammalrysk grund,
men han gjorde intet för att lugna lidelserna och
undanrödja de närmaste orsakerna till den nihilistiska
rörelsen. I:s aggressiva utrikespolitik rönte intet
understöd af N. v. Giers, hvilken under Gortjakovs
tilltagande sjuklighet skötte utrikesärendena,
och Giers’ utnämning till utrikesminister, i April
1882, var derför ett hårdt slag för I. Han började
känna sin ställning såsom inrikesminister vackla,
och för att skaffa sig ett stöd hos det liberala
partiet framställde han i ministerrådet ett förslag
om inkallande af den gamla ryska ständerförsamlingen,
den s. k. Zemskij sobor. Då detta förslag förkastades,
begärde och erhöll han d. 12 Juni 1882 afsked såsom
inrikesminister och ledamot af riksrådet.
Ignatii-böna, Faba l. Semen S:ti Ignatii,
farmak. med., är namnet på fröna af Strychnos
Ignatii Bergius (Ignatia amara L. fil., Ignatiana
philippinica Lour.), en stor, klättrande
buske som växer å några af de öar, hvilka höra
till Bissayas-gruppen bland Filippinerna, samt
äfven blifvit införd i Kochinkina. Busken hör
till nat. Fam. Loganiaceae Endl. (Strychneae),
kl. Pentandria L. Frukten är sferisk eller, ibland,
äggformig, af 12-15 cm. längd och 8-10 cm. bredd,
inneslutande inom det glatta, spröda skalet ett
vexlande antal frön, inbäddade i en gelatinös,
svartaktig massa. Fröna, S:t Ignatii-bönor,
äro omkr. 2 till 2,5 cm. långa, egentligen af
ägglik form, men genom ömsesidigt tryck mot
hvarandra mycket oregelbundet försedda med 3-5
plattade ytor och rundade kanter; de hafva ett rätt
ansenligt fröärr vid ena änden. I sitt fullkomligt
oskadade tillstånd äro dessa frön beklädda med
silfverglänsande tilltryckta hår, men de i handeln
vanligen förekommande Ignatii-bönorna visa endast den
mattgrå, finkorniga ytan af den hornartade fröhvitan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
