Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen, Jakob - Ibsen, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kirurg vid depotsjukhuset i Augustenborg; 1849 blef
han e. o. och 1861 ord. professor i anatomi. Död i
Köpenhamn d. 12 Maj 1862. - I. var en synnerligen
framstående praktisk anatom; hans injektions-
och korrosionspreparat likasom hans preparat öfver
örats inre byggnad räknas bland det yppersta inom
den gröfre anatomien. Bland hans skrifter märkes
i främsta rummet Anatomiske undersögelser över
örets labyrinth (afslutadt 1846, utg. 1881; de till
arbetet hörande planscherna utsändes redan 1861).
R. T-dt.
Ibsen, Henrik, norsk dramatisk skald, född i Skien
d. 20 Mars 1828, bestämdes tidigt till att studera;
men då fadern kom i mindre goda förmögenhetsvilkor,
blef den unge I. satt på apotek i grannstaden
Grimstad. Der uppehöll han sig i sex år, hvarunder
han egnade alla fristunder dels till studier för
studentexamen, dels åt literaturen och förberedelser
till författareskap. I Grimstad blef I. emellertid
snart mindre omtyckt; ty emellanåt cirkulerade i den
lilla staden satiriska dikter och skarpa epigram,
riktade mot åtskilliga af det lilla samfundets
"stötter" och, enligt hvad man gissade, författade af
den unge farmacevten. Så kom 1848, med den franska
februarirevolutionen och dennas starka efterdyningar
äfven i Norden. I. vardt mäktigt gripen af tidsandan,
och under detta inflytande föddes och mognade idén
till hans första dramatiska arbete: Catilina. Detta
skådespel, hvilket 1850 utgafs under psevdonymen
Brynjulf Bjarme, behandlade på ett idealiserande sätt
den romerske upprorsmannens omstörtningsförsök samt
led af många brister både i dramatiskt afseende
och med hänsyn till en korrekt skildring af de
handlande historiska personerna. Men det väckte dock
stort uppseende, och i den enda kritiskt literära
tidskrift, som Norge då för tiden egde, gaf filosofen
prof. Monrad det ett lifligt erkännande. 1850
blef I. student, in en hans vilkor voro ytterst
torftiga, och utan en uppoffrande studentkamrats
hjelpsamhet hade det sett mörkt ut för honom. Hans
förstlingsarbete beredde honom snarare förlust än
vinst, och det obetydliga arvode han erhöll för ett
sångstycke, Kjæmpehöien, som antogs till spelning
på Kristiania teater, räckte ej långt. 1851 begynte
han tillika med den förut antydde vännen, Paul
Botten-Hansen, och sin förre skolkamrat A. O. Vinje
utgifningen af ett literärt Veckoblad, "Andhrimner",
som dock efter ett fjerdedels år upphörde. På hösten
s. å. mottog I. kallelse att blifva artistisk
direktör vid den af Ole Bull nyupprättade norska
teatern i Bergen. År 1852 företog han en studieresa
till Danmark och några af Tysklands hufvudstäder, der
han studerade skådebanans teknik. I Köpenhamn gjorde
han bekantskap med J. L. Heiberg, hvilken sedermera
blef af stort inflytande på hans utveckling. Hvarje
år d. 2 Jan. (årsdagen af den bergenska teaterns
öppnande) uppfördes ett nytt stycke af I.: 1853 gafs
ett sagospel, Sankt Hans-natten, 1854 en omarbetning
af det förenämnda lyriska stycket "Kjæmpehöien",
1855 hans gripande historiska drama Fru Inger til
Östråt (uppf. i Stockholm 1877), 1856 Gildet på
Solhaug (2:dra uppl. med ett företal, 1883; uppf. i
Stockholm 1857), med rika motiv från folkvisans
område, samt 1857 det romantiska skådespelet Olaf
Liljekrans. På hösten 1857 öfvertog I. ledningen
af "Det norske teater" i Kristiania, en plats,
som han under ständiga försakelser och naggande
näringsbekymmer innehade till 1862, då teatern
gjorde konkurs. Men hans genius lät dock icke
kufva sig. I det af Botten-Hansen redigerade
"Illustreret nyhedsblad" offentliggjorde han en följd
stämningsfulla lyriska dikter, de båda större episka
dikterna Terje Vigen och På vidderne samt en längre
afhandling: Om kjæmpeviserne og deres betydning for
kunstpoesien. 1858 utgafs det epokgörande sorgspelet
Hærmændene på Helgeland ("Kämparne på Helgeland",
1876, "Härmännen på Helgeland", 1877), hvari
Völsungasagans halfgudar uppträda i vikingatidens
kostym, och som vid sitt framträdande väckte häftigt
motstånd från den öhlenschläger-heibergska skolans
sida. Såsom "Illustreret nyhedsblads" nyårsgåfva till
dess prenumeranter utdelades 1862 Kjærlighedens
komödie, skådespel på vers, hvari I. beträder en
ny bana, i det han gör samtidens förhållanden till
föremål för en blodig satir. I början af 1863 mottog
han en klent aflönad plats såsom artistisk rådgifvare
vid Kristiania teater och i Juni månad s. å. deltog
han i sångaretåget till Bergen, vid hemkomsten
hvarifrån han på fem veckor skref sitt stora
historiska skådespel Kongsemnerne ("Kungsämnena",
1879), med motiv ur Håkan Håkanssons saga. Stycket
slog an på publiken, och I. fick ett resestipendium på
3,200 kr. Tysklands angrepp på Danmark och den hårda
stöt, som derigenom tillfogades den skandinaviska
idén, vid hvilken I. var fäst med lif och själ, bragte
till mognad hans planer att resa ut. Han slog sig
för en längre tid ned i Rom. Stortinget 1865-66
beviljade honom ett "digtergage", och från den
tiden har skalden varit befriad från sånggudinnans
farligaste fiende, det tärande brödbekymret, som
hade förföljt honom hela tiden han var hemma. I Rom
utförde han den första af de väldiga idédramer, som
skulle ställa honom på hans förtjenta plats inför
den nordiska läsande allmänheten. Det var Brand,
en dramatisk dikt i 5 akter (1866; öfversatt till
svenska 1870), som inom kort utkom i flere stora
upplagor. Hufvudpersonen i detta stycke, en ung
prest, drager i strid mot halfheten i tro och lif,
men dignar under sin idé. Följande året utkom en
annan närbeslägtad dikt, Peer Gynt, hvari I. gör sina
landsmäns sjelfgodhet - det "at være sig selv nok"
- till föremål för en skarp satir. 1868 flyttade
I. till Dresden, och efter besök i Köpenhamn och
Stockholm bevistade han på khedivens inbjudning
öppnandet af Suezkanalen samt utgaf under vintern De
unges forbund ("De ungas förbund", 1879), der han
håller räfst med falskheten och bristen på verklig
politisk öfvertygelse inom det norska politiska
lifvet, och som derför vid uppförandet möttes med
demonstrationer från ett visst partis sida. Under
åren 1869-73 mottog publiken, med undantag af en
samling lyriska dikter, ingenting af I:s hand. Dess
mer spända voro förväntningarna, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
