Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hwasser, Israel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åsigter om medicinens vetenskapliga betydelse
har han framställt i en mängd uppsatser om
universitetsinrättningen. Det var enligt H. dennas
uppgift att till ett organiskt helt och för ett
gemensamt ändamål sammanhålla vetenskapens alla
forskningsarter samt att derigenom upprätthålla både
dess inflytande på samhällets högsta lifsyttringar
och dess sjelfständighet mot tillämpningsskolornas
rama nyttighetssträfvan. Det motsatta sträfvandet att
från den vetenskapliga gemensamheten vid universitetet
utbryta det medicinska studiet och förlägga detta till
en specialskola i hufvudstaden fann derför i honom
en särdeles varm, ihärdig och rotfast motståndare,
som uppfattade detta sträfvande såsom universitetets
sönderbrytning och medicinens nedsättning till blott
yrkeskunskap. Striden härom, som, ehuru afbruten af
ett och annat stillestånd eller delvis förändrad,
fortfor under större delen af hans lärarebana, och
i hvilken kamp han, såsom en af hans lefnadstecknare
säger, alltid angrep framifrån samt med blanka vapen,
började han genom sin afhandling Om Carolinska
institutet (1829; 2:dra uppl. 1860), hvilken icke
blott var en stridsskrift utan äfven en fullständig
bekännelse af hans vetenskapliga öfvertygelse. Dennas
utveckling hade hos honom småningom försiggått under
hans lärareverksamhet i Finland, men de djupaste
väckelserna dertill hade han redan förut mottagit dels
af den i nästan alla medicinens vetenskaper utmärkte
Joh. Chr. Reil, som under H:s deltagande i fälttågen
i Tyskland var nordarméns öfverste fältläkare, dels
af X. Bichat, måhända det största snille medicinens
historia har att tacka Frankrike for. Dock ansåg
han sig i den praktiska medicinen hafva lärt mest
af Sydenham och vördade äfven Walter Scott såsom
sin lärare, emedan dennes skrifters historiska och
psykologiska sanning utöfvat ett stort inflytande på
hans allmänna bildning.
Ingen har i Sverige eller Finland från en medicinsk
kateder så hänfört sina åhörare som H., vare sig
genom snillets nästan underbart gripande makt
eller genom den innerliga öfvertygelsens värme,
och hans förmåga att, så till sågandes, rycka
upp menniskor var i sanning stor. I Finland ökades
kretsen af medicinska studerande under hans läraretid
från några få personer till ett antal af 30. Vid
Upsala universitet skulle utan honom den medicinska
undervisningen sannolikt nu icke funnits till, och
den förkofran, som det medicinska studiet under de
senare årtiondena derstädes vunnit, har till största
delen haft sin rot i den kärlek till detta studium,
som han inlade i sina lärjungars sinnen. Till
de medicinska studenternas sedliga lyftning och
sjelfständigare studium har han äfven inverkat
derigenom att han på 1830-talet stiftade Upsala
läkareförening (se d. o.). Men dels till följd af
medicinens naturfilosofiska riktning under den tid,
då han erhöll sin egentliga medicinska utbildning,
dels till följd af det egendomliga i hans personliga
anlag hängaf sig H. vida mer åt spekulativ betraktelse
än åt naturvetenskaplig iakttagelse och medicinsk
detaljforskning efter våra dagars strängt empiriska
metod. Visserligen ansåg han, "att medicinens
forskning är handling och dess vetenskapliga rot
verklig erfarenhet", men såsom medicinsk lärare var
det hos honom en brist dels att han icke meddelade
någon metodisk undervisning vid sjukbädden, dels
att han för litet satte sig in i det förändrade
forsknings- och åskådningssätt, hvarigenom den
af Laennec grundade patologisk-anatomiska skolan
i Frankrike gaf åt sjukdomsläran och derigenom åt
hela medicinen en ny gestalt. Men för de praktiskt
medicinska åsigterna före denna omhvälfning voro
H:s medicinska skrifter och föreläsningar ett
uttryck af det bästa man då kände om sjukdomarnas
igenkännande och behandling. En behörig domare,
prof. O. E. A. Hjelt i Helsingfors, hvilken af
dessa föreläsningar eger en fullständig afskrift,
säger till och med, att mycket af hvad man nu söker
i de med stor omsorg och fullständighet utarbetade
handböckerna finnes i dessa H:s föreläsningar klart
och öfversigtligt hemtadt ur de bästa författare
och egen erfarenhet. Vi tillägga, att detsamma
kan sägas om hans Smärre skrifter af medicinskt
innehåll (samlade 1839-42 under denna titel; alla,
utom skriften Om vaccinationen, förut särskildt
utgifna), hans afhandling Läran om feber (1839
-44) och flere andra af hans praktiskt medicinska
afhandlingar. Med den praktiska medicinens enskilda
utöfning befattade han sig efter återflyttningen från
Finland föga, men bestred alltjämt sjukvården på det
akademiska sjukhuset i Upsala. Bland de teoretiskt
medicinska läroämnena infördes i Sverige först
genom H. studiet af de medicinska teoriernas, den
medicinska literaturens och folksjukdomarnas historia,
hvilken han uppfattade såsom en del af den allmänna
kulturhistorien och bearbetade såväl i offentliga
föreläsningar som i särskilda afhandlingar. Den mest
framstående bland de sistnämnda är Sydenham. Ett
bidrag till medicinens culturhistoria (1845), hvilket
dr Latham, som sjelf skrifvit en biografi öfver
Sydenham, kallar ett bland de yppersta specialarbeten
inom den medicinska literaturens historia, som den
nyare tiden frambragt. Här kan ock nämnas afhandlingen
om Olof Rudbeck (1846), hvilken Berzelius ansåg såsom
sin motståndares bästa skrift.
Det egendomliga i H:s åsigter och uttryckssätt, vare
sig han behandlar etiska, estetiska, sociala eller
politiska ämnen, har hufvudsakligen sin grund deri att
hela hans vetenskapliga betraktelsesätt utvecklat sig
från en medicinsk utgångspunkt, från hans uppfattning
af sjukdomens och förgängelsens väsende, hvilket af
honom bestämdes såsom sjelfförstöring. Den tanken att
individen, när han bestämmer sig sjelf, bestämmer sin
egen undergång blef uppslaget icke blott till hans
konstruktion af sjukdomsläran, hvilken tydligast
framställes i inledningen till hans afhandling Om
cholerafarsoten (1836- 37), utan äfven till hans
betraktelser af alla öfriga frågor inom menniskans
såväl kroppsliga som andliga lif. Hans allmänna
vetenskapliga sträfvan går också i hufvudsak ut på
att finna en öfverensstämmelse mellan andens och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
