Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huxley, Thomas Henry - Huy, Hoey - Huydecoper, Balthazar - Huygens l. Huyghens, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undervisningsverk och 1874-77 lord rektor för Aberdeens
universitet. - Både som vetenskaplig forskare och
såsom populär skriftställare måste H. räknas till en
af nutidens allra förnämste, på grund af såväl sina
undersökningars omfattande betydelse som den klarhet,
öfverskådlighet och reda, hvarmed han ordnar och
sammanställer sina resultat. Hans arbeten äro dels
offentliggjorda i Royal societys, Linnean societys,
Geological och Zoological societys m. fl. lärda
samfunds publikationer, dels särskildt utgifna. Hans
första vetenskapliga afhandling behandlade medusornas
anatomi och slägtskapsförhållanden (1849); hans
studier öfver Hydrozoa, särskildt de oceaniska
formerna af Siphonophorae, framlades samlade i hans
stora arbete On the oceanic Hydrozoa (1859). Under
samma tid utförde han dessutom flere vigtiga arbeten
inom paleontologien samt ryggradsdjurens jämförande
anatomi. Under inflytande af Darwins "Origin of
species" skref han sina berömda föreläsningar
Evidence as to man’s place in nature (1863), hvari
han uppvisade, att menniskans anatomiska frändskap
med de antropomorfa aporna är vida större än
frändskapen mellan dessa och de öfriga aporna. Vidare
har H. skrifvit Lectures on comparative anatomy
(1864); Lessons in elementary physiology (1866;
"Menniskokroppens bygnad och förrättningar", 1871);
Palaeontologia indica (1866); Anatomy of vertebrated
animals (1871; "Handbok i ryggradsdjurens anatomi",
1874-75) och Physiography, an introduction to the
study of nature (1877) m. m. I undervisningsfrågor har
H. varmt förordat reformer i frisinnad, realistisk
riktning. De många mästerliga föredrag han hållit i
detta och andra vigtiga ämnen har han samlat i flere
särskilda arbeten: Lay sermons (1870); Critiques
and addresses (1873); American addresses (1877)
o. s. v. R. T-dt.
Huy [yi], Flam. Hoey, stad i belgiska prov. Liége,
vid Maas, som der upptager Hoyoux. Omkr. 11,000
innev. Starkt citadell och en vacker gotisk
kyrka. Liflig industri. I en af förstäderna låg det af
Peter af Amiens grundade klostret Neuf-Moustier, hvars
prior han var till sin död, och der han äfven begrofs.
Huydecoper [höjde-], Balthazar, holländsk lärd
och skald, f. 1695 i Amsterdam, var amtman på
ön Texel och sedermera domare i Amsterdam, der
han dog 1778. Han utmärkte sig i synnerhet såsom
språkforskare. Hans förnämsta arbeten i detta afseende
äro hans anmärkningar till Vondels öfversättning af
Ovidius’ metamorfoser (1730) och hans upplaga af
Melis Stoke’s rimkrönika med förklaringar (1772),
det första försök till en kritisk upplaga af en
fornnederländsk författare. Såsom skald utgaf han
en metrisk öfversättning af Horatius’ satirer (1737),
några skådespel och Gedichte (1788).
Huygens l. Huyghens [höjchens],Christian,
nederländsk matematiker, fysiker och astronom, född
i Haag d. 14 April 1629, blef 1645 student i Leiden,
der han under den berömde Vinnius egnade sig åt
juridiken, uppehöll sig 1646-48 vid universitetet i
Breda och sysselsatte sig der, under Schootens och
Pells ledning, med djupgående matematiska studier. Han
beledsagade 1649 prinsen af Nassau på en resa till
Tyskland, Frankrike, England och Danmark samt företog
1655, då han blef juris doktor i Angers, 1660 och
1663 nya resor till Frankrike och England. 1666
kallades han af Ludvig XIV till Paris, blef der
medlem af den då nyss stiftade vetenskapsakademien och
erhöll en statspension samt våning i sjelfva kungliga
biblioteket. 1681 återvände H. till Holland, der han
lefde såsom privatman, uteslutande sysselsatt med
vetenskapliga forskningar. Död d. 8 Juni 1695. -
H. började sin vetenskapliga bana med ett par
skrifter i den rena matematiken, Theoremata de
quadratura hyperboles, ellipsis et circuli (1651)
och Theoremata de circuli magnitudine (1654), men kom
sedan att med lika intresse och framgång egna sig åt
samtliga matematiska vetenskapsgrenar. Framförallt
har H. om mekaniken inlagt så stora förtjenster,
att han med skäl blifvit nämnd såsom Newtons
jämnbördige föregångare. Hans förnämsta hithörande
skrift, Horologium oscillatorium (1673), kan också
sättas vid sidan af dennes 14 år senare utgifna
verldsbekanta "Philosophiae naturalis principia
mathematica". H. framställde bl. a. lagarna för
kroppars rörelse i cirkulära banor, hvarur, med
tillhjelp af Keplers tredje lag, utan särdeles
stor svårighet Newtons allmänna gravitationslag
skulle kunnat härledas. Vidare anställde han vigtiga
undersökningar rörande sättet att bestämma en kropps
svängningspunkt (oscillationscentrum) -jfr Huygens
princip - och stötpunkt (perkussionscentrum) samt
upptäckte i sammanhang dermed principen för lefvande
kraftens fortbestånd, d. v. s. att hos ett system
materiella punkter summan af produkterna af massan
och hastighetens qvadrat är lika före och efter
stöten. Såsom praktisk mekaniker var H. den förste,
som konstruerade ett pendelur (1656), hvarvid han
vägleddes af sina föregående teoretiska studier
öfver den enkla och sammansatta pendeln. För att
erhålla absolut isokronism vid svängningarna lät
han till en början pendeln röra sig mellan två
cykloidbågar och vexelvis böja sig mot den konvexa
sidan hos dessa, men upptäckte snart vissa praktiska
olägenheter dervid och ersatte derför denna pendel
med en vanlig sådan, som beskref en cirkelbåge med
liten utslagsvinkel. Likaledes härrör från honom
den första användningen af spiralfjädern för att
reglera rörelsen hos portativa ur. H. var äfven den,
som först föreslog att använda sekundpendeln dels
för att bestämma fallande kroppars hastighet, dels
som normalmått vid längdmätningar.
Äfven inom optiken var H. verksam både såsom
teoretiker och som praktiker. Han grundlade
undulationsteorien, hvilken, ehuru länge
undanträngd af den genom Newtons auktoritet herskande
emissionsteorien, sedermera visat sig vara den enda
teori, genom hvilken de optiska fenomenen kunna
till fullo förklaras. Han undersökte ljusets dubbla
brytning och dess polarisation i isländska kristaller
samt sökte bestämma ljusets hastighet, hvilken han
fann vara lika med 600,000 gånger ljudets. I förening
med sin broder, Constantin H., egnade han sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
