Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hunner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Siebenbürgens bergstrakter, men större delen af folket
under Alaviv och Fritigern sökte (376) en tillflykt
på romerskt område, söder om Donau. Detta föredöme
följdes af en del östgoter under Alateus och Safrax
och slutligen af Atanarik sjelf (381). Emellertid
utbredde sig hunnerna öfver hela Dacien (Rumänien)
norr och öster om Donau och sannolikt redan vid samma
tid äfven öfver steppen mellan Donau och Teiss. -
Från denna tid (slutet af 4:de årh.) finnes i behåll
en skildring af hunnerna, gjord af den romerske
historieskrifvåren Ammianus Marcellinus. De voro,
enligt honom, ett ytterst rått och vildt folk,
kortväxta, groflemmade och med stora hufvud, så att
Ammianus jämför dem med de otympliga träbilder, med
hvilka man brukade pryda bro-staket. För att utrota
skäggväxten plägade de med jernverktyg genomfåra de
späda gossarnas hakor och kinder, så att dessa för
hela lifvet för-blefvo glatta och skägglösa. Hunnernas
kläder utgjordes af linneskjortor eller af
gnagaredjurs sammansydda skinn. Dessa kläder ömsade
de aldrig, utan behöllo dem på sig, till dess de i
trasor föllo af kroppen. På hufvudet buro de inböjda
hjelmar, och deras ludna ben täcktes af bockskinn
(bockskinnsbyxor?). Deras fotbeklädnad var klumpig
och besvärade deras gång. Också stridde de aldrig till
fots, utan tillbragte mestadels sitt lif på hästryggen
och voro liksom fastvuxna med sina hästar. Till häst
intogo de sin måltid, sofvo lutade öfver hästens hals
o. s. v. Äfven sina folkförsamlingar höllo de sittande
till häst. De förde ett kringströfvande lefnadssätt,
idkade icke åkerbruk och hade inga fasta bostäder,
ja det var dem till och med motbjudande att inträda
i ett hus, emedan hvarje sådant i deras ögon liknade
ett fängelse eller en graf. Sina qvinnor, barn och
egodelar medförde de på vagnar. I dem förfärdigade
qvinnorna deras kläder, i dem framfödde de sina barn,
som, till dess de uppnått manbar ålder, uppfostrades
af sina mödrar. Redan i unga år lärde gossarna sig
rida och skjuta med båge. Hunnernas näringsmedel
utgjordes af vilda växter, rötter och rått kött, som
de gjorde mört genom att under ridten sitta derpå. De
hade inga begrepp om ärbarhet och anständighet, ja
Ammianus tviflar t. o. m. på, att de hade någon
religion, och påstår bestämdt, att hos dem ingen
religionskult fanns. De voro ombytliga som vinden och
hänfördes lätt af en hastigt uppblossande vrede. Deras
herskande lidelse var lystnad efter penningar och ädla
metaller. I krig voro de fruktansvärda genom sjelfva
sitt stridssätt. Icke i ordnad slagtlinie, utan i
spridda sqvadroner kastade de sig med stor häftighet
öfver fienden, aflägsnade sig lika hastigt, men blott
för att straxt återkomma med förnyad häftighet och
kringsvärma de förföljande, som derigenom bragtes i
oordning och uttröttades. De stodo under konungar,
som anförde dem i krig och under fred synas hafva
haft en ganska stor patriarkalisk myndighet, förenad
med domsrätt och straffmakt; åtminstone var detta
förhållandet på Attilas tid.
Genom sin invandring i Dacien blefvo hunnerna
farliga grannar till det romerska riket. De deltogo
i goternas krig (sedan 376) med det östromerska
riket och tyckas under den närmast följande tiden
förnyade gånger hafva gjort fientliga infall på dess
område. Omsider såg sig den östromerske kejsaren
(Theodosios II?) nödsakad att köpa fred af dem
för en årlig tribut af 350 marker guld. Äfven med
den vestromerske kejsaren torde de hafva afslutat
vänskaps- och förbundsfördrag, ty redan på Stilichos
tid funnos hunniska hjelptrupper i den romerska här,
som 405 besegrade Radagais. Den bekante Aetius (se
d. o.), hvilken en längre tid vistats hos hunnerna
såsom gisslan, begagnade sedermera deras hjelp
dels till att understödja usurpatorn Johannes, som
efter kejsar Honorius’ död inkräktat kejsaretronen
(423-425), dels för att, sedan han sjelf fallit i
onåd vid kejserliga hofvet och måst ny till hunnerna,
i spetsen för en hunnisk här tilltrotsa sig förlikning
med hofvet och tillskansa sig hela regeringsmakten
(432). Såsom belöning inrymdes åt hunnerna en del af
Pannonien (vestra Ungern). Under den derefter följande
tiden bistodo hunniska hjelptrupper Aetius i hans
krig mot de germanska folk, som infallit i Gallien
(Frankrike). Det var dessa hunniska hjelptrupper,
som omkr. 436 tillfogade burgunderna ett blodigt
nederlag, hvari hela den burgundiska konungaätten
(Gebeccas ätt, Gjukungarna) fann sin i sagan och
sången ryktbara undergång. - Mellan hunnerna och
det östromerska hofvet blef deremot vid samma tid
förhållandet mycket spändt. Under skenbar vänskap
synes nämligen det kejserliga hofvet hafva sökt
undergräfva hunnernas välde genom att inlåta
sig i hemliga förbindelser med deras missnöjda
lydfolk och med tronpretendenter af den hunniska
konungaätten. Genom en beskickning till kejsaren
fordrade hunnerkonungen Rua, att alla öfverlöpare
och rymlingar skulle utlemnas, och hotade att i annat
fall uppsäga fördraget. Innan underhandlingarna derom
hunno afslutas, dog Rua (433) och efterträddes af
sina brorsöner Bleda och Attila (se d. o.). Med
dessa afslöt kejsaren ett nytt för honom i hög grad
förödmjukande fördrag, hvarigenom han bl. a. förband
sig att utlemna öfverlöparna och fördubbla den förra
årstributen till 700 marker guld. Den sålunda befästa
freden blef dock ej långvarig. Nya anledningar till
klagomål från hunnernas sida uteblefvo ej, och den
krigslystne Attila begagnade sig af dem för att
bryta freden och genom ett ödeläggande krig inom
det östromerska rikets gränser tilltrotsa sig den
förra årstributens tredubbling (till 2,100 m. guld)
och dessutom 6,000 m. guld såsom ersättning för den
under krigsåren uteblifna tributen (447). Och likväl
var det först efter nya förödmjukelser för kejsaren
och upprepade beskickningar från och till Attila som
freden omsider kom till stånd. Det var under dessa
förhandlingar som bysantinaren Priscus åtföljde
en kejserlig beskickning till Attila. Genom hans
underhållande skildring af denna beskickning finna
vi, att hunnerna då ej längre voro sådana vildar,
som de skulle hafva varit enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
