Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Hugo Capet (konung af Frankrike) - 3. Hugo (grefve af Vermandois) - Hugo, Gustav - 1. Hugo, Victor Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denne, blef afsatt på en af H. sammankallad
synod, och den bekante Gerbert (sedermera påfve
under namnet Sylvester II) utnämndes till hans
efterträdare. Derigenom råkade dock H. i strid med
påfven, som ogillade Arnulfs afsättning; men i
denna strid ställde sig det franska presterskapet på
konungens sida, och Arnulf hölls fängslad, så länge
H. lefde. För att befästa den makt han inkräktat
sökte H. genom frikostighet och privilegier vinna
presterskapet. Men äfven mot de store kronvasallerna,
som under de föregående inre striderna sedan Ludvig
den frommes tid gjort sig alltmera oberoende,
måste han visa undfallenhet. Sålunda blef hans
regering början till feodalismens blomstringstid i
Frankrike. H. dog 996. S. F. H.
3. H., grefve af Vermandois, den föregåendes sonsons
son, var son till konung Henrik I af Frankrike och
föddes 1057. Han var en af ledarna för det första
korståget (1096) och utmärkte sig bl. a. i slagen vid
Dorylaeum (1097) och Antiochia (1098), men återvände
till Frankrike, innan ännu korsfararehären nått
sitt mål, Jerusalems eröfring. Till följd af de
förebråelser, som med anledning deraf riktades mot
honom, företog han 1101 ett nytt korståg till Heliga
landet, men blef slagen och sårad, i Kappadocien. Död
i Tarsus 1102. Genom sitt gifte med grefvinnan
Adelheid förvärfvade H. Vermandois och Anjou.
Hugo, Gustav, tysk jurist, f. 1764, blef 1788
e. o. professor och 1792 professor i juridik
vid universitetet i Göttingen. 1819 erhöll han
titel af geheime justitieråd. Död 1844. Jämte
Savigny och Ch. G. Haubold inlade H. stora
förtjenster om studiet af den romerska rätten. Hans
hufvudarbeten äro Lehrbuch eines civlistischen
cursus (1792-1821) och Civilistisches magazin
(1790-1837), till hvilket sluter sig Beiträge
zur civilistischen bücherkenntniss der letzten 40
jahre (1828-44). H. utgaf Ulpianus’ "Fragmenta",
Paulus’ "Sententiae receptae" samt "Jus civile
antejustinianeum".
1. Hugo [ygå], Victor Marie, vicomte, fransk skald,
föddes i Besancon d. 26 Febr. 1802. Hans fader,
Joseph Leopold Sigisbert H. (f. 1774, d. 1828),
hade såsom frivillig ingått i republikens tjenst
och blef för sin tapperhet utnämnd af Napoleon till
general och grefve. Hans moder var legitimist och
hade deltagit i det vendéeska upproret. Föräldrarnas
skiljaktiga politiska åsigter blefvo två olika
källor, ur hvilka skalden sedermera hemtade sina
ingifvelser. Krigets vexlingar kallade fadern från den
ena skådeplatsen till den andra. Helt ung medföljde
H. sin moder och sina bröder, Abel och Eugène,
på de afventyrligaste färder till Italien (1807)
och Spanien (1811), under hvilka han mottog intryck,
som äfven utöfvade ett betydelsefullt inflytande på
hans framtida diktning. Sedermera blef H., som af
fadern bestämdes för krigareyrket, efter ett kort
vistande i hemmet hösten 1814 insatt i en privat
undervisningsanstalt i Paris för att der beredas för
inträde i Polytekniska skolan. Hans fallenhet för det
matematiska studiet lärer icke hafva varit obetydlig;
men hans håg för
skaldekonsten var redan öfvervägande. Under studieåren
1814-18 skref han sina första poetiska försök, en
mängd oder, elegier, satirer, idyller och fabler,
äfvensom åtskilliga öfversättningar från Horatius,
Virgilius, Martialis m. fl. samt några skådespel:
Irtaméne och Inés de Castro. Aret 1817 blef afgörande
för H:s framtid. Han deltog i täflingen om Franska
akademiens prisämne: "Le bonheur que procure l’étude
dans toutes les circonstances de la vie". Akademien
ansåg honom för ung att erhålla priset, men
tillerkände honom en "mention honorable". De
följande åren belönade akademien i Toulouse tre af
hans vackraste skaldestycken: Les vierges de Verdun
(1819), en äresång öfver några unga qvinnor, som 1792
ådagalagt sitt hat för revolutionen, Le rétablissement
de la statue de Henri IV (s. å.), en lofsång öfver
den store monarken, hvars bildstod å nyo upprestes på
Pont-neuf, och Moise sur le Nil (1820), ett intagande
ode, med ämne ur bibeln. Andra öder, såsom La Vendée
(1819), La mort du duc de Berry (1820) och La vision
(1821), vittna äfven om de monarkiska och religiösa
tänkesätt, som H. ärft af sin moder. Efter hennes
död (1821) erhålla faderns friare åsigter allt
större betydelse för skalden. I literärt afseende
äro ofvannämnda dikter, liksom de flesta från åren
1818-22, hållna i den psevdo-klassiska stilen. De
första böckerna af Odes (1822) behandla hufvudsakligen
historiska händelser, besjungna med rojalistisk
hänförelse, under det att fortsättningen af dessa
dikter, Odes et ballades (1826), äfven upplifva de
stora minnena från kejsaredömets dagar. De flesta af
dessa senare sånger äro dock rent lyriska stycken
utan historisk bakgrund. Af företalen till dessa
diktsamlingar framgår emellertid redan H:s sträfvan
att bryta en ny väg. Det franska odet hade blifvit
anklagadt för köld och enformighet, och orsaken
dertill vill han finna i missbruket af apostrofer,
exklamationer, prosopopéer och andra retoriska
figurer. Han säger sig icke förstå, att hvarje diktart
har sina gränser: att tragedien förbjuder hvad romanen
tillåter o. s. v. Det, som är verkligt skönt och sant,
är skönt och sant öfverallt. Det gifves icke någon
annan gräns för tankens alster än den, som skiljer
det goda och det dåliga. Skalden bör endast hafva
en förebild: naturen, en ledare: sanningen. - Redan
som sjuttonårig yngling hade H. skrifvit märkliga
artiklar i en af hans bröder jämte några andra vänner
uppsatt tidskrift, "Le conservateur littéraire"
(1819-21). Något senare utkom tidskriften "La muse
francaise" (1823-25), hvars hufvudsakliga uppgift
var att gifva uttryck åt den nya riktningen inom
diktkonsten. H. ingick såsom medarbetare i denna
tidskrift och bekämpade ifrigt klassiciteten. Nästan
samtidigt (1824) grundades en annan tidskrift, "Le
globe", som äfven upptog striden och gjorde sig till
förkämpe för den reform, hvartill Chateaubriands och
Lamartines verk hade gifvit första uppslaget. Vid
samma tid, 1823-24, slöt sig omkring H. en krets
liktänkande unge män: Guiraud, Soumet, bröderna
Deschamps, Beauchesne, Rességuier, de Vigny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
