Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dikter i episk form, de s. k. silloi, bland hvilkas
författare ("sillografer") Timon från Flius
(omkr. 280) gjorde sig bemärkt. Närbeslägtade
voro den samtidigt af Sotades och Alexandros
från Etolien idkade "kinaidologiska poesien"
(kinaidoi; Lat. cinaedi) och den af Menippos
uppfunna, sedermera genom Varro hos romarna
införda satiren (Satira menippea) på blandad vers
och prosa. En synnerligen omtyckt diktart var det
korta, fint tillspetsade epigrammet, och en mängd
af dylika smådikter, oftast på elegiskt versmått,
sammanfattades sedermera till s. k. "antologier",
eller poetiska "blomstersamlingar". Såsom uppfinnare
af den erotiska prosadikten eller romanen nämnes
Aristeides, från Miletos, hvarför man äfven åt denna
art af vitterlek gaf namnet "milesiska berättelser"
(Fabulce milesiae). – Prosaliteraturen under denna
period utmärker sig genom den största mångsidighet,
och betecknande för denna polyhistoriska
riktning är uppkomsten af en ny vetenskap, den
s. k. filologien, hvarmed öfver hufvud förstods en
mångsidig och olikartade kunskapsämnen till ett system
sammanfattande lärdom (polymathi). Främste målsmannen
för denna riktning och tillika den förste, som kallat
sig "filolog", var Eratosthenes från Kyrene (i 3:dje
årh.), den vetenskapliga geografiens grundläggare,
men tillika betydande såsom matematiker, astronom,
språkforskare, literaturhistoriker m. m. – Ett
synnerligen framstående rum bland specialvetenskaperna
intog grammatiken, hvarmed man förstod en på
kritik och förklaring af de äldre författarnas
(framför allt Homeros’) skrifter hvilande språk- och
literaturkunskap (se Filologi och Grammatiker). Det
grammatiska studiet grundlades i Alexandria af
Zenodotos (omkr. 280), men fullföljdes sedermera
med långt mera vetenskaplighet och kritisk metod af
hans utmärkte efterträdare Aristofanes från Bysans
(omkr. 200) och Aristarchos (omkr. 170) äfvensom
af Krates från Mallos, stiftare af den med
Aristarchos och alexandrinerna polemiserande skolan
i Pergamon. Dionysios Thrax, Aristarchos’ lärjunge,
gjorde första försöket till uppställande af en grekisk
språklära. – För filosofien, inom hvilken vid sidan
af de äldre skolorna uppstod en ny, nämligen den
stoiska, grundlagd af Zenon (omkr. 300), var Athen
fortfarande hufvudorten likasom för retoriken,
hvilken, ehuru numera utestängd från det praktiska
lifvet, åtnjöt ett högt anseende såsom allmänt
bildningsmedel. Undervisning deri meddelades efter
ett häfdvunnet system, hvilket äfven utvecklades
i åtskilliga skrifter af Anaximenes, Hermagoras
m. fl. – Inom häfdateckningen framkallade Alexander
den stores fälttåg och de följande århundradenas
politiska tilldragelser en vidlyftig literatur,
af hvilken dock numera återstår blott ett enda
arbete, af Polybios (f. 212), och äfven detta i
ofullständigt skick. Detta verk, som röjer grundlig
forskning och historisk blick, gifver sig sjelf ut
för en verldshistoria, men är i sjelfva verket en
framställning af det romerska verldsväldets
uppkomst och utveckling. Till historien och geografien
ansluter sig i viss mening den s. k. "periegetiska"
eller resehandboksliteraturen (Diodoros, Polemon,
Heliodoros), hvars hufvudsyfte var att beskrifva de
i olika delar af Grekland befintliga helgedomarna
äfvensom framstående konstverk och monumentala
byggnader. – Matematiken, dittills betraktad såsom
en gren af filosofien, erhöll en sjelfständigare
ställning och lyftes till en hög vetenskaplig
ståndpunkt af framstående forskare, bland hvilka må
nämnas Evkleides (Euklides. omkr. 300), författaren
till den ännu begagnade elementarläroboken i geometri,
Archimedes (d. 212) och Heron (omkr. 250). Äfven
den dermed nära förbundna mekaniken främjades,
hufvudsakligen för praktiska ändamål, af Archimedes,
Ktesibios, Athenaios m. fl. Såsom astronomer utmärkte
sig Aristarchos från Samos (omkr. 260) och Hipparchos
(omkr. 150). Den medicinska literaturen riktades af
Herofilos (omkr. 300) och den med honom samtidige
Erasistratos, båda stiftare af egna skolor och i
synnerhet berömda såsom den anatomiska vetenskapens
grundläggare.
Fjerde l. romerska perioden (från Augustus till
Justinianus, 527 e. Kr.) erhåller sin utmärkande
prägel förnämligast genom alla intressens grupperande
kring Rom såsom verldens hufvudstad och dess inom
kulturens alla områden tongifvande kejsarehof. Den
egentliga skaldekonsten var, om man bortser från
den såsom modesak idkade epigramdiktningen, så
godt som utdöd. Deremot odlades med ökadt intresse
och såsom ett slags ersättning för det äldre epos
den från föregående literaturperiod härstammande
romanen med mytologiskt, fantastiskt och framförallt
erotiskt innehåll. Bland de många romanförfattarna
märkas Parthenios, Jamblichos, Heliodoros, Xenofon
från Efesos, Achillevs Tatios, Chariton m. fl. –
Historieskrifningen bedrefs med stor ifver, ehuru
i allmänhet på ett föga vetenskapligt sätt, och
frambragte många omfångsrika verk af Diodoros,
Strabon, Dionysios från Halikarnassos (alla
tillhörande Augustus’ tidehvarf), Plutarchos
(i 1:sta årh.), i synnerhet berömd genom sina
"parallella lefnadsteckningar" af grekiske och
romerske män, Arrianos, Appianos, Dio Cassius,
Herodianos (alla i 2:dra årh.). Vid gränsen till
följande period står Zosimos (i slutet af 5:te
årh.), hvilken i ett delvis förtjenstfullt arbete
framställt det romerska kejsaredömets historia från
Augustus till år 410. Med stort intresse omfattades
fortfarande äfven retoriken, numera icke inskränkt
till att vara en lagstiftning för vältaligheten, utan
betraktad såsom den högre prosastilens teori. Bland
mera betydande skriftställare i denna riktning må
nämnas: Dionysios från Halikarnassos, Hermogenes,
Longinos äfvensom den synnerligen alstringsrike och
såsom stilist framstående Libanios (i 4:de årh.). Ur
retoriken framgick i andra årh. de s. k. "nyare
sofisternas" skola. Dessa sofister voro spirituelle,
mångsidigt bildade män, hvilka dels under ett
kringvandrande lif besökte hufvudorterna inom den
grekisk-romerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
