Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasfabrikation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan tvänne i kanterna hopsmälta lager af
genomskinligt glas. – De antika glaskärlens former
äro ytterst vexlande: bägare, skålar, fat, flaskor
af en mängd olika slag förekomma. Likaledes är
storleken ganska olika, och vaser af ända till 30
cm. diameter eller mera förekomma. Grafvarna äro de
hufvudsakliga fyndorterna. De romerska fabrikaten voro
spridda i alla land; jämväl till de nordiska hade
de funnit väg, hvilket visas af flere graffynd i de
nordiska museerna. Såväl det svenska nationalmuseets
konstafdelning som statens hist. museum har att
uppvisa en mängd prof på glas från romaretiden,
i allmänhet dock endast af de enklare slagen.
Efter det vestromerska rikets fall sjönk i
vesterlandet naturligtvis äfven glastillverkningen,
ehuru den ingalunda upphörde. Konstantinopel blef
sedermera en hufvudort för denna liksom för så mången
annan konstslöjd. Om de bysantinska tillverkningarnas
konstnärliga beskaffenhet ega vi inga fullt säkra
underrättelser; men sannolikt är, att åtskilliga
ålderdomliga, om den sjunkande antiken påminnande
vaser, skålar o. d. af färgadt gods, hvilka under
namn af smaragder, safirer o. s. v. förvaras i
några äldre kyrkors skattkamrar (t. ex. i S. Marco
i Venezia), äro bysantinska arbeten. Att en ganska
betydlig tillverkning t. ex. af mosaik och glasfönster
egde rum, intygas genom urkunder. – Sannolikt till
följd af bysantinsk inverkan uppblomstrade under
medeltiden å nyo glasindustrien i den muhammedanska
östern, i Syrien (Antiochia, Tyrus, Damaskus) och
Egypten. Godset var äfven der dåligt, men orneringen
å fabrikat från 1300-talet, inskrifter i stora
arabiska karakterer, bladverk och djur af olika
slag, är intressant och af stor effekt. Konturerna
äro vanligen utförda i röd emalj, och mellanliggande
ytor ofta förgyllda; för öfrigt förekommer målning med
emaljfärger i blått, grönt, gult och hvitt. Vaser och
kärl af detta slag voro högt värderade i vesterlandet
under den senare medeltiden och finnas upptagna i de
kungliga skattkamrarnas inventarier. Lampor finnas
ännu i sultan Hassans moské i Kairo; enstaka prof
träffas i flere europeiska samlingar. – I vesterlandet
upphörde icke under medeltiden fabrikationen af
glas, men man kan antaga, att i allmänhet endast
gröfre och simplare vara tillverkades. Främsta
rummet inom glasindustrien intog Venezia, som
redan mot slutet af 1300-talet förvärfvat en viss
ryktbarhet i detta afseende. Glashyttorna flyttades,
af fruktan för de ofta förekommande eldsvådorna,
vid denna tid till den invid sjelfva staden liggande
ön Murano. De tidigaste bibehållna föremålen af
venezianskt glas: pokaler, skålar, kannor från
1400-talet, utmärka sig genom tunga, massiva
former, hemtade från eller åtminstone påverkade
af de samtida guldsmedsarbetena. Dekorationen
utgöres hufvudsakligen af förgyllning och målning i
emaljfärger på färgadt (blått, grönt) gods: löfverk,
figurer, t. ex. porträtt, fjällmönster, vapen, sköldar
o. d. Mot slutet af 1400-talet börjar kännedomen om
den klassiska forntiden, den s. k. renaissancens
stilriktning, att inverka ej endast på valet af hufvudformer
och dekorationsmotiv, utan äfven på tekniken. Det
är nu, som den venezianska glastillverkningen
når sin höjdpunkt både i alstringskraft
och konstnärlighet. Yrket omhuldades på det
ifrigaste af myndigheterna, som med en viss
svartsjuka vakade öfver att dess hemligheter ej
måtte spridas till andra land, något som det,
oaktadt de strängaste lagar, dock ej lyckades
att på längden förekomma. Från 1500–1600-talen
härröra dessa under af glasblåsningskonst, som
genom de sirliga, smärta formerna och den vexlande
fantasirika dekorationen väcka efterverldens
beundran, och på hvilka äfven samtiden satte det
högsta värde. Godset i dessa fabrikat utmärker sig
genom sin tunnhet och otroliga lätthet; deremot är
det ej synnerligen klart, utan ofta smårepigt eller
bläddrigt liksom det antika glaset. Sin stilkarakter
erhåller det hufvudsakligen derigenom att blåsningen
och formningen för hand medelst tänger eller andra
verktyg här äro de väsentligen använda arbetssätten
(i motsats till facettslipning, gjutning o. d.). I
formerna råder den största omvexling samt de finaste
och lyckligaste proportioner. Jämte de häfdvunna
kärl-typerna: pokaler, bägare, skålar, kannor, vaser
o. d., märkas åtskilliga fantastiska bildningar,
hemtade från djur- och växtverlden. Med afseende
på dekorationen och massans behandling indelas det
venezianska glaset i sex klasser: 1) färgadt eller
enfärgadt glas, ofta prydt med pålagda glasband
eller ribbor, krusade och böjda på mångahanda sätt,
stundom bildande delvis fria utsprång (t. ex. å
de s. k. flygelglasens stängel); 2) emaljeradt
och förgyldt glas; 3) isglas (Fr. craquelée),
hvars yta liknar skroflig is; 4) opakt marmoreradt
eller spräckligt glas – hit hör aventurin-glaset,
med liksom guldstänk i en bernstenslik massa –;
5) millefiori-glas (se ofvan) och 6) filigranglas
(se Filigran). Det venezianska glasets tunnhet
gjorde det i allmänhet olämpligt för slipning,
hvilken först senare, såsom en följd af böhmiskt
inflytande, kom i bruk. Jämte tillverkning af
glaskärl förekommer en högt utbildad fabrikation
af speglar, af ljuskronor med blomsterprydnader,
af glas för optiska ändamål – ända från medeltiden –
samt slutligen och i en högst betydande utsträckning
tillverkning af glasperlor. Genom den från slutet
af 1600-talet framträdande smaken för kristallglas
med slipning led den venezianska glastillverkningen
ett starkt afbräck. Med republikens fall förlorade
den sin konstnärliga karakter. På 1800-talet har
den dock åter höjt sig, och f. n. intaga Salviati &
C:i i Murano ett mycket framstående rum bland moderna
glasfabrikanter. – Åtskilliga venezianska glas finnas
i de konstindustriella samlingarna på Ulriksdal.
Af stort intresse äro vidare de gammaltyska glasen,
af hvilka de äldsta förskrifva sig från 1500-talet,
flertalet från följande århundrade. De utgöras
till en stor del af höga cylindriska bägare,
s. k. välkommor (T. humpen), af tämligen groft,
grönaktigt glas, prydda med emaljmålningar, ofta
framställande riksörnen bärande på sina vingar
de olika tyska staternas vapensköldar (flere i
Ulriksdalsamlingen). Jämväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
