Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallfeber, en förr använd benämning på de febersjukdomar - Gallfistel, med., fistelgång mellan gallblåsan eller lefvern och ytterhuden eller ett inre ihåligt organ - Gallfärgämne. Se Galla - Gallgång, anat. - Galli, italiensk konstnärsfamilj - Gallia. 1. Se Gallien. - 2. Astron., en af småplaneterna - Galliard, gammal dans - Gallicism, fransk språkegenhet eller ordvändning, nyttjad i ett annat språk än det franska - Gallicera l. -sera, förfranska, göra till fransk - Gallien (Lat. Gallia) - Gallienus, Publius Licinius, romersk kejsare - Gallifet, Gaston Alexandre Auguste, markis de G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i blodet (gulsot). Numera förekommer icke denna
benämning inom patologien, utan endast i folkspråket,
der uttrycket "reta gallfeber på någon" har afseende
på den gulsot, som stundom plötsligen uppkommer vid
en häftig sinnesrörelse, i synnerhet vid ett häftigt
vredesutbrott. Att gulsot på detta sätt kan uppstå
är fullt konstateradt, ehuru man ännu icke lyckats
nöjaktigt utreda den fysiologisk-patologiska process,
som närmast framkallar densamma. F. B.
Gallfistel, med., fistelgång mellan gallblåsan eller
lefvern och ytterhuden eller ett inre ihåligt organ,
såsom magsäck, tarm, lunga (i sällsynta fall urinblåsa
eller njurbäcken). En sådan fistelgång uppkommer
vanligen indirekt genom sårbildning och genombrott,
orsakade af gallsten. Med konst kan gallfistel mellan
gallblåsan och huden anläggas af fysiologer för
studium af gallafsöndringen. F. B.
Gallfärgämne. Se Galla.
Gallgång, anat. Vanligast torde med detta ord
menas ductus choledochus, eller det elastiska och
kontraktila runda rör, hvilket från lefvern och
gallblåsan mottager och i duodenum (tolffingertarmen)
tömmer all den i lefvern afsöndrade gallan. I
detta hufvudrör inmynnar det särskilda röret från
gallblåsan, hvilket bildar fortsättningen af ett
dylikt, som utgör en förening af två mindre från
lefvern. Alla dessa tre rör äro gallgångar. Dessutom
finnas, såsom rötter eller begynnelserör till de
sistnämnda, många smårör, hvilka blifva allt smalare,
ju längre in i lefvern de komma, och slutligen
äro mikroskopiska. Dessa smårör upptaga och afleda
(till blåsan eller hufvudröret) den i lefvern bildade
gallan och äro således äfven gallgångar. Gallgångarna
kunna derför uppställas under följande namn: inre
och yttre lefvergångar (ductus hepatici interni et
externi), blåsgången (d. cysticus) samt änd- eller
uttömningsgången (d. choledochus). – Alla de
något större, sjelfständiga rören äro inuti klädda
med ett kubisk-cylindriskt epitel; väggen består för
öfrigt i de större af muskulös bindväf och innehåller
drufkörtlar. G. v. D.
Galli, italiensk konstnärsfamilj, hvars
medlemmar under 1700-talet både uti Italien och i
Tyskland förvärfvade ryktbarhet som teaterbyggare
och teaterdekorationsmålare. Familjens stamfader,
målaren Giovanni Maria G., f. 1625, d. 1665, antog,
efter sin födelseort, tillnamnet da Bibiena, hvilket
sedan behölls af hans efterkommande. Hans son,
Ferdinando da B., f. 1657 i Bologna, d. 1743, arbetade
först för det hertigliga hofvet i Parma och kallades
sedermera af kejsar Karl VI till Prag, der han byggde
en praktfull teater. F:s byggnader äro hållna i en
barockstil, som ofta lider af öfverlastning, men
vittnar om konstnärens fantasi och sinne för pittoresk
verkan. Genom honom tog teaterbyggnadsväsendet ett
stort steg framåt. Han uppfann nya dekorationer och
en mekanism, medelst hvilken dessa kunde lätt röras
och ombytas. Kompositioner af honom finnas graverade
under titeln Varie opere di prospettiva (1840). Han
författade tillika ett arbete: Architettura civile
(utg. 1811). – F:s verksamhet
upptogs och fortsattes af hans broder, Francesco
(f. 1659, d. 1739), som byggde bl. a. den vackra
Teatro filharmonico i Verona (i förening med
S. Maffei), samt af hans tre söner: Alessandro
(d. omkr. 1760), Giuseppe (f. 1696, d. 1757), Antonio
(f. 1700, d. 1774), och Giuseppes son, Carlo.
Gallia. 1. Se Gallien. – 2. Astron., en af
småplaneterna.
Galliard (Ital. gagliarda, Fr. gaillarde), gammal
dans, i enlighet med namnets betydelse af munter
karakter. Efter sitt romerska ursprung kallas
den äfven romanesca. Den gick i starkt markerad
trippelrytm och hade tre repriser af 4, 8 l. 12 takter.
A. L.
Gallicsm (jfr Gallien), fransk språkegenhet eller
ordvändning, nyttjad i ett annat språk än det
franska. – Gallicera l. -sera, förfranska, göra
till fransk.
Gallien (Lat. Gallia). Med detta namn betecknade de
gamle romarna 1) öfre Italien, omkring Po, Gallia
cisalpina, och 2) nordvestra. Frankrike jämte en
del af dess grannland, G. transalpina. Cisalpinska
G., d. v. s. Gallien hitom alperna (från Rom
räknadt), delades af Po i två delar, Cispadanska
G., d. v. s. G. "hitom" och Transpadanska G.,
d. v. s. G. "bortom" Po (från Rom räknadt). År
222 f. Kr. blef det cisalpinska Gallien romersk
provins. Innevånarna voro kelter. Transalpinska G.,
d. v. s. G. bortom alperna, hade under Augustus
följande gränser: i s. Medelhafvet och Pyreneerna,
i v. Atlantiska hafvet, i n. v. det "galliska sundet"
och det "germanska hafvet", i ö. Rhen, vestalperna och
floden Varus. Vid Caesars tid var landet indeladt i
tre hufvuddelar: Aquitanernas land, från Pyreneerna
till Garonne, Egentliga Gallien, från Garonne
till Marne och Seine, samt, i nordöst, Belgernas
land. Dessutom räknades helvetiernas land (ung. =
nuv. Schweiz) till Gallien. Bland städer i Gallien må
nämnas Narbo (Narbonne), hufvudstad i den ursprungliga
romerska provinsen, eller Gallia narbonensis,
Vienna (Vienne), Lugdunum (Lyon), Lutetia Parisiorum
(Paris), Burdigala (Bordeaux), Avaricum (Bourges). Se
vidare Galler. R. Tdh.
Gallienus, Publius Licinius, romersk kejsare, var
son af den romerske kejsaren Valerianus och blef af
denne 253 utnämnd till medregent. Sedan Valerianus
blifvit tillfångatagen af perserna, uppsteg G. 260
på kejsaretronen. Han egde icke obetydliga gåfvor
samt var en ifrig främjare af konst och vetenskap,
men grym och sinlig. Han gjorde intet försök att
befria sin fångne fader, hvarifrån han också möjligen
hindrades af krig med goterna och ständiga uppror
i provinserna. Under hans regering uppreste sig den
ene ståthållaren efter den andre, de s. k. "trettio
tyrannerna", bland hvilka den mäktigaste var Odenatus,
hvilken G. måste erkänna som medkejsare. G. blef
utanför Milano, der han belägrade upprorsmannen
Aureolus, år 268 dödad af missnöjda inom hären.
R. Tdh.
Gallifet [-fe], Gaston Alexandre Auguste, markis de
G., fransk general, f. 1830, inträdde i armén 1848
samt utnämndes 1867 till öfverste och chef för 3:dje
afrikanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
