Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämne - Färila - Färingtofta - Färginön - Färja - Färjestaden - Färla, Åke Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyssnämnda metalloxidernas salter. – Med afseende
på sitt ursprung sägas färgämnena vara antingen
mineraliska, animaliska, vegetabiliska eller
kemiska. Af den stora mängd färgämnen, som tillhöra
den första gruppen, förekomma visserligen några
(cinnober, lapis lazuli m. fl.) färdigbildade i
naturen; men det stora flertalet äro fabriksprodukter,
och äfven af de nyssnämnda är den ojämförligt största
mängden tillverkad med konst. De användas i allmänhet
som målarefärger, endast ett tämligen ringa antal
begagnas till färgning (vid de följande grupperna
kan förhållandet sägas vara motsatt). Berlin-blått,
ultramarin, schweinfurtgrönt, kromgult,
svafvelkadmium, mönja, cinnober m. fl. kunna anföras
som exempel på mineraliska färgämnen. Flertalet af dem
innehålla tunga metaller och äro till följd deraf mer
eller mindre giftiga. – Endast få af de från djurriket
stammande färgerna ega användning i praktiken;
de vigtigaste äro kochenill (de torkade honorna af
nopalsköldlusen, Coccus cacti), hvaraf karmin och
karminlack beredas, samt det närbeslägtade lac-dye
(ett färgadt sekret af en annan sköldlus-art, Coccus
laccae). Forntidens berömda tyriska purpur härstammade
deremot från en mollusk, purpursnäckan. – Vida
flere färgämnen bjuder oss växtriket (se Färgträ
och Färgväxter). Ehuru ofta med hvarandra ganska
olika växter innehålla identiska eller närbeslägtade
färgämnen, äro i många andra fall de vegetabiliska
färgämnena af i kemiskt hänseende så olikartad natur,
att de knappast hafva några gemensamma egenskaper,
om icke den att i allmänhet förstöras af långvarig
inverkan af solljus, af klor o. s. v. samt blekas af
svafvelsyrlighet. Nyare undersökningar göra troligt,
att färgämnena bildas hos växterna genom luftens
inverkan på vissa ursprungligen färglösa ämnen
(s. k. kromogener). – De till den sista klassen
hörande färgämnena, som tämligen oegentligt kallas
kemiska, då ju äfven för framställandet af de andra,
i synnerhet de mineraliska, kemiens hjelp erfordras,
utgöra redan ett ofantligt stort antal, som snart
sagdt dagligen ökas genom de nya upptäckter,
som oupphörligt göras inom den organiska kemiens
vidsträckta område. De beredas fabriksmässigt af
organiska (d. v. s. kolhaltiga) ämnen och komma
antagligen att inom en föga aflägsen framtid
fullkomligt ersätta och uttränga de direkt ur växt-
och djurriket hemtade färgämnena, med hvilka de i
några fall hafva visats vara identiska. Vigtigaste
råmaterialet för deras framställande är
stenkolstjäran, hvarur de färglösa, dels flytande,
dels fasta ämnena benzol, toluol, fenol, naftalin och
antracen erhållas. Ur dessa har sedermera ett oerhördt
antal färgämnen i de mest olika nyanser kunnat
framställas, hvilka fått det gemensamma namnet anilin-
eller rättare tjär-färger. Till dessa kunna äfven
de praktfulla, af Baeyer upptäckta ftalein-färgerna
hänföras. Af guano, kinolinolja (hvilken erhålles
som biprodukt vid kinin-fabrikation), resorcin (som
erhålles ur en mängd hartser) m. fl. organiska ämnen
kunna likaledes färgämnen framställas. – Se för öfrigt
artiklarna Bruna, Blåa, Gröna, Gula, Röda etc. färger.
S. J-n.
Färila, socken i Helsingland, Gefleborgs
län, Ljusdals tingslag. Arealen (Kårböle
kapell inberäknadt) 128,437,5 har. 3,984
innev. (1880). F. med Kårböle kapell utgör ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Upsala stift,
Helsinglands vestra öfre kontrakt.
Färingtofta, socken i Kristianstads län,
Norra Åsbo härad. Arealen 6,718,7 har. 1,626
innev. (1880). Annex till Riseberga, Lunds stift,
Norra Åsbo kontrakt.
Färingön, fordom namn på den ö i Mälaren, som nu
vanligen benämnes Svartsjölandet (se d. o.).
Färja, skeppsb., en farkost, som begagnas till
samfärdsmedel öfver vattendrag, der en bro, vare sig
af ekonomiska skäl eller till följd af sjötrafikens
liflighet, icke kan uppföras. Färjan har vanligen
formen af en bred, flatbottnad pråm, hvars två
motstående kortsidor äro mycket långsluttande, så
att åkdon beqvämt kunna köra ned på och upp ifrån
färjans botten. För öfverfarten kan man betjena sig
af åror (roddfärja), likväl endast om strömmen är
svag och vädret lugnt, eller af en mellan stränderna
löst spänd draglina (dragfärja), eller, om strömmen
är tillräckligt strid, af dennes egen kraft
(svängfärja l. flygbrygga). Der färjtrafiken är mycket
liflig, såsom i åtskilliga större städer, äro numera
ångfärjor (se fig.) allmänt i bruk,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
