Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 559-560 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fäktkonst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riktning, två fotlängder (den ungefärliga
axelbredden) mellan hälarna, hvilka skola stå
på en och samma räta linie som motståndarens båda
hälar. Denna linie har blifvit kallad anfalls- eller
fäktlinie. Det lodräta planet genom denna linie
kallas fäktplanet; båda benen skola vara böjda, det
bakre, som bär kroppstyngden, mest; öfverlifvet bör
vara lodrätt och hufvudet väl uppburet; bakre axeln
skall undandragas, bakre armen bör vara uppböjd,
med handen bakom och högre än hufvudet; främre
handen bör vara riktad åt motståndaren i höjd med
bröstets midt, och armen så mycket sträckt, som då
den hänger fritt vid sidan, med handryggen vänd åt
marken; underarm och vapen skola bilda en rät linie,
så att vapenspetsen riktas åt motståndarens öga. Hela
denna ställning, gardställning l. färdigställning,
som är sjelfva utgångsställningen, bör vara mjuk
och spänstig. Gardställningen benämnes höger eller
venster gard, alltefter som vapnet föres med höger
eller venster hand; detta gäller såväl för enhands-
som för tvåhands-vapen.



Anfallet, till hvilket höra såväl rörelser med
vapnet som förflyttningar med kroppen, sker antingen
genom utfall eller marscher eller båda delarna. Af
anfallsrörelser är utfallet den förnämligaste. I
utfallet sträckas bakre benet och bakre armen
rätt bakåt, under det att främre foten flyttas
en fotlängd framåt i egen riktning i gardlinien,
och främre benet böjes så mycket, att knäskålens
lodlinie inträffar straxt framför främre foten. Hela
kroppen öfverlutas så, att öfverlifvet kommer i
samma lutning som det sträckta bakre benet; hufvudet
uppbäres väl och skyddas bakom den framsträckta
främre handen. Vapenspetsen riktas åt midten af
motståndarens bröst, der stöten kraftigt och säkert
bör inträffa. Utfall verkställes understundom bakåt
(reträttutfall), derigenom att bakre foten flyttas
så, att ofvan beskrifna ställning kan intagas. I
utfallsställningen må fäktaren likväl icke förblifva,
utan han bör med stor hastighet och noggranhet
återgå till garden. Återgåendet är en rörelse af
största betydelse. Dervid bör den bakre foten noga
bibehålla sin plats, och bakre benet genast och
hastigt sammandragas till den för garden

riktiga böjningen; främre benet skall hastigt
flyttas en fotlängd tillbaka, och öfverlifvet
upprätas. För såväl gardställning som utfall lemnas
likväl icke alltid lika föreskrifter. Utom utfallet
förekomma marscher såväl framåt som bakåt. Den
största förflyttningen utan utfall är lika med
gardafståndet; men förflyttning kan göras huru
liten som hälst. Den mindre förflyttningen kallas
rättningsmarsch, de större kallas enkelmarsch
och halfmarsch. Två halfmarscher få stundom följa
omedelbart på hvarandra; deraf uppkommer helmarschen
l. passaden. – En och annan fäktskola bibehåller ännu
utfall ur fäktlinien. Dessa ske inåt, åt motståndarens
bröstsida, med bakre hälen såsom utgångspunkt, eller
utåt, åt motståndarens ryggsida, med främre hälen
såsom utgångspunkt. Somliga bruka dervid äfven kasta
sig ned på marken, med stöd af den lediga handen,
ett förfaringssätt, hvaraf en oerfaren fäktare lätt
blir öfverraskad. Till samma skola hör äfven att
genom utrop och åtbörder skrämma sin motståndare,
hvartill apellerna (stampning med
främre foten) äfven användas. I fäktning med sabel
brukas med fördel utfall i och ur fäktlinien. –
Försvaret sker hufvudsakligast med vapnet, men dervid
verkställes under stundom en förflyttning tillbaka.

Enhandsvapnet består af fäste, med parérstång och
parérplåt, samt klinga. Klingans främsta hälft,
räknad från fästet, kallas den starka delen, den
återstående hälften den svaga delen; dessa delar åter
hafva blifvit indelade i hälfter, hvaraf den yttersta
är sjelfva anfallsdelen. Den starka delen nyttjas för
att möta och afböja motståndarens anfallsrörelser
med vapnet. Två motståndare, som korsa klingor med
hvarandra, kunna låta dessa mötas på hvilken sida
som hälst, vanligtvis på inre sidan l. qvartsidan,
d. v. s. i höger gardställning, med motståndarens
klinga till venster om egen, och i venster
gardställning, till höger derom. Motsatta sidan
är den yttre l. ters-sidan. Det förra läget kallas
qvart-läge, det senare ters-läge. Rörelser med vapnet
äro: spets-under l. dégagement, spets-öfver l. coupé,
ett flyttande af vapnet från den ena till den andra
sidan; sträckning öfver fästet på endera sidan af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>