Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik (Friedrich) III den sköne (tysk konung) - 4. Fredrik (Friedrich) IV (tysk kejsare) - 1. Fredrik (Friedrich) I (kurfurste af Brandenburg) - 2. Fredrik (Friedrich) II (kurfurste af Brandenburg) - 3. Fredrik (Friedrich) Vilhelm (kurfurste af Brandenburg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röster åt hertig Ludvig af Bajern, F:s barndomsvän,
då hans fiende. Kriget mellan de båda medtäflarna
utbröt 1315, då F:s broder Leopold med vapenmakt sökte
betvinga de uppstudsiga schweiziska skogskantonerna,
och fortgick, tills F., i slaget vid Mühldorf (1322),
föll i Ludvigs händer. Efter tre års fångenskap
erkände F. Ludvig för rättmätig konung och förband
sig att förmå sina bröder till underkastelse. Då han
ej lyckades uppfylla sitt löfte, ville han återvända
i fängelset, men kallades i stället af Ludvig till
medregent. Detta beslut ogillades af påfven och de
tyske kurfurstarna, hvarför man öfverenskom, att
F. skulle såsom romersk konung styra Tyskland, medan
Ludvig begaf sig till Italien för att krönas till
kejsare. Efter sin broder Leopolds död (1326) drog
F. sig emellertid tillbaka till sitt arfland, endast
riktande sin uppmärksamhet på dess förvaltning. Död
d. 13 Jan. 1330.
4. F. IV, såsom tysk kejsare F. III, såsom arkehertig
af Österrike F. V, Ernst den jernhårdes och Cimburgis
af Masovien son, Albrekt I:s sonsons sonson, föddes
i Innsbruck 1415, efterträdde 1424 sin fader såsom
hertig af Steiermark, Kärnten och Krain, valdes
efter Albrekt II:s död (1439) till tysk konung d. 6
Apr. 1440 och kröntes 1442 i Aachen. Hans mer än
50-åriga regering var i hög grad svag och ingalunda
egnad att bringa till verklighet det skryt, som låg
i hans valspråk A. E. I. O. U., d. ä. "Austriae est
imperium orbis universi" l. "Alles erdreich ist
Österreich untherthan" ("Herraväldet öfver hela
verlden tillkommer Österrike"). Med den af mötet
i Basel afsatte påfven Eugenius IV afslöt F. ett
fördrag (1446), hvarigenom han, mot en penningesumma
och löftet om att blifva krönt till kejsare,
gaf kyrkoreformen och Tysklands intressen till
spillo. F. förmådde de tyske furstarna att godkänna
dessa hans åtgöranden. Med Eugenius’ efterträdare,
Nikolaus V, afslöt F. det s. k. konkordatet i Wien,
hvarigenom alla inskränkningar i påfvens makt,
som införts af mötet i Basel, upphäfdes. Först
derefter fick F. sin önskan uppfylld och blef krönt
till kejsare (d. 16 Mars 1452). F. invecklades i en
mängd olyckliga krig, måste uppgifva sina återstående
besittningar i Schweiz och gjorde knappast något
för att hindra turkarnas framträngande. Hans
misslyckade försök att förvärfva Böhmens och
Ungerns kronor hade till följd att konungarna i
dessa land, Georg Podiebrad och Mattias Corvinus,
härjade hans arfland, och att den senare intog Wien
(1485). F:s son Maximilian lyckades (1490) återeröfra
Österrike. Af stor betydelse för framtiden blef det
giftermål F. 1477 bragte till stånd mellan Maximilian
och Maria af Burgund. 1490 öfverlät F. regeringen åt
Maximilian, hvilken 1486 blifvit vald till romersk
konung. Sjelf slog han sig ned i Linz och sysslade
blott med astronomi, alkemi och botanik. Död. d. 19
Aug. 1493.
Fredrik (Friedrich) och F. Vilhelm, kurfurstar af
Brandenburg samt konungar i och af Preussen.
1. F. I, kurfurste af Brandenburg, grundläggaren af
huset Hohenzollerns politiska
betydelse, son till Fredrik V af Hohenzollern, borggrefve
af Nürnberg. föddes omkr. 1371. Såsom borggrefve af
Nürnberg (sedan 1389) invecklades han i det krig,
som beröfvade Wenzel kejsarekronan; men detta
bragte hans finanser i sådan oordning, att han
1409 såg sig tvungen att gå i österrikisk tjenst,
i hviken han förut varit anställd. Han bidrog i
väsentlig mån att genomdrifva Sigismunds val till
kejsare (1411), och denne belönade hans nit genom
att d. 8 Juli 1411 låta honom med fulla furstliga
rättigheter – med undantag af kurfurstevärdigheten –
öfvertaga styrelsen i Mark Brandenburg. Några dagar
derefter inskränktes emellertid tiden för F:s rätt
att besitta landet, till dess en summa af 100,000
gyllen blifvit till honom betald såsom en ersättning
för hans tjenster. 1415 höjdes återlösningssumman
till 400,000 gyllen, och d. 18 April 1417 blef F.,
under kyrkomötet i Kostnitz, högtidligen belånad med
Brandenburg. 1418 utnämndes han till riksståthållare,
under det kejsaren för en tid lemnade Tyskland. Men
snart ändrades detta vänliga förhållande. Då F.,
qvarhållen af uppror i sitt land, icke på Sigismunds
kallelse kunde deltaga i kriget med husiterna, och
då kejsaren blef slagen, ansågs F. såsom orsaken
till nederlaget. Sigismund, som äfven på grund af
andra omständigheter fattade misstankar mot F.,
ämnade fråntaga honom Brandenburg (1427) genom att
erlägga den bestämda lösesumman. Vid Sigismunds död
(1437) sökte F., ehuru förgäfves, vinna kejsarekronan
för en af sina söner. Han afled d. 20 Sept. 1440,
lemnande Brandenburg åt sin andre son, Fredrik. Hans
öfriga söner erhöllo slägten Hohenzollerns
frankiska besittningar, hvilka 1420 tillfallit
F. F. var förmäld med Elisabet af Bajern (d. 1443).
J. Fr. N.
2. F. II, kurfurste af Brandenburg, den föregåendes
son, född d. 19 Nov. 1413, besteg tronen 1440,
emedan äldste brodern, Johan Alkemisten,
afsagt sig densamma. F. bröt städernas
sjelfständighet, särskildt dubbelstaden Berlin-Kölns,
hvarest han anlade den första fästningen
(1442). Han förvärfvade Kottbus, Neumark,
Altmark och Wernigerode, men misslyckades i sitt
försök att bemäktiga sig de Pommern-Stettinska
landen efter hertigliga ättens utslocknande (1464).
1470 nedlade F. regeringen till förmån för sin broder
Albrekt Akilles och drog sig tillbaka till Franken,
hvarest han dog d. 10 Febr. 1471, i’Plassenburg.
3. F. Vilhelm, "den store kurfursten", kurfurste af
Brandenburg, den egentlige grundläggaren af den
brandenburgisk-preussiska staten, son af kurfursten
Georg Vilhelm och Elisabet Charlotta af Pfalz,
föddes i Berlin d. 16 Febr. 1620. Undan det
trettioåriga krigets stormar sändes F. 1634,
vid fjorton års ålder, till Nederländerna, der han
stannade till 1638. Det var vid denna tid
starkt ifrågasatt, att han skulle förmälas
med sin kusin, Kristina af Sverige, men såväl
politiska som personliga skäl gjorde denna plan om
intet. Han gifte sig i stället med en oranisk
prinsessa, Lovisa Henrietta (1646). Den 1 Dec.
1640 efterträdde F. V. sin fader. Denne hade, ledd
af österrikiskt sinnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
