Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fox, Henry, lord Holland - Fox, Charles James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomdrifva husets bifall till ett par subsidiefördrag
med Hessen och Ryssland, hvilka han dock sjelf förut
synts ogilla; men missnöjd med Newcastle, nedlade han
i slutet af 1756 sitt ämbete. Då Pitt kort derefter
kom till makten, lemnades ingen plats åt F. i den
nya styrelsen, ehuru han i hög grad egde Georg II:s
förtroende. Han uteslöts äfven från kabinettet, när
Pitt 1757 bildade sin andra ministèr, men utnämndes
till generalkrigskommissarie och åtnöjde sig med
denna tämligen underordnade befattning, emedan den
under det då pågående kriget inbragte honom ofantliga
inkomster. Med bibehållande af detta ämbete inträdde
han 1762 i Butes kabinett och öfvertog på samma
gång ledningen af regeringspartiet i underhuset. Han
lyckades i sin uppgift att vinna husets godkännande
af fredspreliminärerna i Fontainebleau, men hans
redan förut stora impopularitet ökades genom den
framstående del han tog i ministèrens oärliga
och våldsamma tillvägagående för att vinna seger
åt sin klandervärda utrikespolitik. Sedan han
jämte Bute utgått ur kabinettet, 1763, vid hvilket
tillfälle han upphöjdes till lord Holland, var hans
politiska rol utspelt. Han qvarstod emellertid såsom
generalkrigskommissarie till 1765. Död 1774. F. var
en mycket skicklig ämbetsman och en öfverlägsen
debattör samt prisad för ett intagande umgängessätt,
men leddes ej i sitt offentliga lif af ädla och
upphöjda grundsatser. E. B.
2. Fox, Charles James, engelsk statsman och
parlamentstalare, den föregåendes son och genom sin
moder, lady Caroline Lennox, en dotter till hertigen
af Richmond, en ättling af konung Karl II, föddes
d. 24 Jan. 1749. Efter tvänne års resor i Frankrike
och Italien, under hvilka han besökte Voltaire på
Ferney, invaldes han 1768 i underhuset, väckte der
snart uppmärksamhet såsom talare och erhöll 1770
ett ämbete i Norths toryistiska styrelse. Under de
första åren af sitt parlamentariska lif förfäktade
F. grundsatser, som voro långt ifrån liberala, och
ingen kunde då i honom ana den tillkommande värme
och hängifne frihetsvännen. 1774 afskedades han
från sin syssla i anledning af sitt sjelfrådiga
uppförande emot North, slöt sig derefter till den
Rockinghamska afdelningen af whig-partiet, der han
knöt en närmare vänskapsförbindelse med Edmund Burke,
och blef inom kort, till följd af så väl sitt älskliga
väsende som sitt öfverlägsna snille, erkänd ledare
för regeringeris motståndare i underhuset. Under
den tid, då han tillhörde oppositionen emot North,
bar han frihetens fana högt och med ära, liksom, med
kanske blott ett undantag, under hela sitt följande
lif. Han förklarade sig 1780 för allmän samvetsfrihet
och kämpade med outtröttlig ifver för de amerikanska
koloniernas sak. Så t. ex. yrkade han redan 1778,
att man skulle erkänna nybyggarnas sjelfständighet;
men han gick tyvärr vid sina anfall emot Norths
amerikanska politik ofta till väga med en häftighet,
som öfverskred sanningens och rättvisans gräns. Då
North på våren 1782 måste taga afsked, inträdde F. i
Rockinghams kabinett såsom utrikesminister.
Medan han i denna egenskap lät föra
fredsunderhandlingar i Paris, genomdref han
upphäfvandet af den lag, enligt hvilken konungen
och det engelska parlamentet egde att lagstifta
för Irland, arbetade kraftigt för Burkes ekonomiska
reform och understödde den unge Pitts förslag om en
ombildning af underhusets sammansättning. När efter
Rockinghams död, på sommaren 1782, Shelburne blef
dennes efterträdare, nedlade F. sitt ämbete, sedan
han förgäfves sökt förmå konungen att göra hertigen af
Portland till Rockinghams efterträdare. Detta felsteg,
ty ett sådant namn synes hans handlingssätt förtjena,
följdes snart af nya. För att störta Shelburne,
hvilken dock var whig liksom han sjelf, förband
han sig 1783 med tory-partiets erkände anförare
North, hvars statskonst han förut med sådan skärpa
angripit. Jämte sin nya bundsförvandt uppträdde
han kort derpå i parlamentet emot de af regeringen
afslutna fredspreliminärerna med Frankrike och
Spanien, ehuru dessa preliminärer innehöllo så
förmånliga vilkor, som England under dåvarande
förhållanden kunde begära. Shelburne, hvars anhängare
i underhuset lågo under för "koalitionen", måste
afgå, och Portland bildade på våren 1783 att nytt
kabinett, hvaraf både North och F. blefvo medlemmar,
den senare såsom utrikesminister och den ledande
kraften. Han bragte de slutliga fredsfördragen med
Amerika, Frankrike och Spanien till stånd (1783), men
hans vigtigaste åtgärd var framläggandet i parlamentet
af den s. k. ostindiska billen. Detta lagförslag
åsyftade framför allt att förskaffa ostindiska
kompaniets förtryckta undersåtar en bättre styrelse,
men afsåg derjämte – ett nytt felsteg af F. – att
stärka det dåvarande regeringspartiets ställning
på kronans bekostnad. Billen antogs i underhuset,
men föll hos lorderna. Georg III, som hyste motvilja
emot både North och F., emot den senare bl. a. för
hans lättsinniga lefnadssätt och förbindelse med
den olydige tronarfvingen, skyndade med anledning
deraf att afskeda sina ministrar och uppdraga åt
Pitt bildandet af ett nytt kabinett. F. stod således
i slutet af 1783 åter på oppositionens sida. Vid
parlamentsvalen 1784 led han ett stort nederlag, i det
en mängd af hans förra anhängare, förbittrade öfver
hans förbindelse med North och öfver det ostindiska
lagförslaget, förklarade sig för hans unge medtäflare
Pitt. Under de första åtta åren efter valen 1784,
under hvilka hans parti i parlamentet visserligen var
ett mindretal, men dock ej så obetydligt, uppträdde
han med yrkande på åtskilliga berättigade reformer,
såsom en förändring af underhusets sammansättning,
slafhandelns afskaffande och Testaktens upphäfvande
i afseende på protestantiska dissenters, samt
understödde Burkes med framgång krönta försök att
få Hastings ställd till rätta för hans förtryck i
Indien. Men han gjorde sig också skyldig till misstag,
såsom då han 1785 bekämpade Pitts förslag om större
handelsförmåner åt irländarna och 1787 klandrade det
1786 afslutna handelsfördraget med Frankrike.
I början af 1790-talet uppstod en söndring i hans
läger. Sedan Burke, som ej kunde fördraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
