Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 15-16 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fonograf - Fonografi - Fonolit - Fons l. Fontus, Rom. mytol. - Fonsagrada, kommun i spanska prov. Lugo - Fonseca, M. J. P. do. Se Brasilianska literaturen - Fonseca-viken, hafsvik på vestra kusten af Central-Amerika - Fontaine. Se Fontän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvillken vokal- och instrumentaltoner kunna så att
säga magasineras och derefter åter framkallas,
konstruerades 1877 af den nord-amerikanske fysikern
Th. Edison. Ett böjdt rör A täckes vid ena änden af
en tunn metallskifva eller spänd hinna, i hvilkens
midt en liten stålspets är fäst. Röret är, såsom
figuren visar, så fastsatt vid den träskifva, som
utgör hela apparatens fotställning, att det medelst
en skruf kan föras närmare till eller längre från
metallcylindern B. Denna hvilar med sin axel på
två stöd. Axeln, som i sin helhet är något mer
än tre gånger så lång som cylindern, är försedd
med skrufgänga, så att när cylindern kringvrides
medelst vefven C, flyttas den småningom från det
ena stödet till det andra. Vore röret A stäldt så
nära cylindern, att stålspetsen vidrörde densamma,
skulle denna rita en spiralvriden linie på cylindern
under dess kringvridning. Längs just denna spiral är
en skåra nedskuren i cylindern. Då apparaten skall
begagnas, beklädes



cylindern med ett tunnt stanniolblad, och stålspetsen
sättes i beröring med cylindern, som kringvrides,
under det att man talar i rörets öppna ände. Dervid
kommer metallskifvan (eller hinnan), som utgör bottnen
i röret A, i vibration, hvarigenom stålspetsen
intryckes mer eller mindre i stanniolbladet just
öfver skåran, der således en serie af punkter
uppkommer. För att åter frambringa de ljud, som
åstadkommo intrycken i stanniolbladet, aflägsnas
A från beröring med cylindern, under det denne
placeras i sin ursprungliga ställning, hvarefter
A framflyttas, så att metallspetsen återigen berör
stanniolbladet. När nu cylindern kringvrides, måste
spetsen följa punktserien å cylindern, hvarigenom
metallskifvan tvingas att å nyo göra alldeles samma
vibrationer som förut och följaktligen äfven att
återgifva samma ljud, som från början åstadkommo
punktskriften å cylindern. Somliga fonografer
äro försedda med särskild apparat för ljudets
återgifvande, hvilken i det väsentligaste

liknar röret A. Det återgifna ljudet blir alltid
svagare än det ursprungliga; kringvridningen bör
i båda fallen ske med samma hastighet, emedan
annars ljudens tonhöjd ändras. K. L.

Fonografi (af Grek. fone, ljud, och grafein, skrifva),
ljudskrift. I denna mening äro egentligen alla de
vanliga skriftsystemen fonografiska, i motsats till
t. ex. den kinesiska skriften, som är ideografisk
(d. v. s. dess skriftecken representera icke ljud,
utan begrepp). Särskildt brukas benämningen fonografi
för åtskilliga ljudbeteckningsförslag, som göra
anspråk på att återgifva språkljuden med större
noggrannhet än de vanliga alfabeten. – I England
och Amerika är fonografi den vanliga benämningen på
den pitmanska stenografien (uppfunnen af J. Pitman
i början af 1840-talet), som i sin ursprungliga form
eller med mindre förändringar är så godt som den enda
i dessa land brukliga formen af stenografi. Till
skilnad från äldre engelsk stenografi, som anslöt sig
till den vanliga principlösa, engelska ortografien,
skref P. efter uttalet, hvilket var ofantligt
mycket enklare. Senare uppgjordes äfven ett vanligt
alfabet ("longhand"), som P. kallar fonotypi.
Organ för Pitmans fonografi och fonotypi är den
af honom utgifna "Phonetic journal". Lll.

Fonolit (af Grek. fone, ljud. och lithos, sten), petrogr.,
en eruptiv, merendels gröngrå, tät eller ytterst
finkornig, helt och hållet qvartsfri bergart, i
hvars af mineralen sanidin och nefelin jämte zeolit
hufvudsakligen bestående täta grundmassa ligga
talrika tafvelformade sanidinkristaller äfvensom
hornblände, nosean och magnetit. Till följd af de
platta sanidinkristallernas parallella anordning
eger fonoliten ofta en tunn, plattformig afsöndring
eller t. o. m. skiffring. Den låter klyfva sig
i plattor eller taflor, hvilka vid slag afgifva ett
klingande ljud, på grund hvaraf stenen också kallas
klingsten. Bergarten är stundom porfyrartad. Till
basalt och trachyt bildar den öfvergångar. Den
uppträder oftast i kägel- eller dôme-formade
berg och höjder samt förekommer i Böhmen, Ungern,
Tyskland och Frankrike. I Sverige är den hittills
ej träffad annat än som lösa stenar (i Dalarna);
af dessa hafva smärre arbeten blifvit tillverkade
vid Elfdalens porfyrverk, hvarest bergarten
dock går under det oegentliga namnet "serpentin".
E. E.

Fons l. Fontus, Rom. mytol., källguden, son till Janus
och källnymfen Juturna. Han hade en helgedom på
Janiculum. Den 13 Okt. firade man en allmän källfest,
fontinalia l. fontanalia, vid hvilken man bekransade
brunnarna och kastade kransar i källorna.

Fonsagrada, kommun i spanska prov. Lugo. 15,916
innev. (1877). Yllemanufakturer.

Fonseca, M. J. P. do. Se Brasilianska literaturen.

Fonseca-viken, Eng. Fonsecabay [-bä], hafsvik på
vestra kusten af Central-Amerika, mellan staterna
San Salvador och Nicaragua. Genom jernväg står
den i förbindelse med Puerto Caballos, vid
Honduras-viken.

Fontaine [fångtän]. Se Fontän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>