Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den s. k. konsonantförmildringen (t. ex. akka, gumma,
genit. akan; ranta, strand, genit. rannan). –
Bland andra egendomligheter i den finska
ljudläran (utom den vid art. Finsk-ugriska språk
omnämnda vokalharmonien) märkes ytterligare,
att accenten alltid hvilar på första stafvelsen,
äfven i de längsta ord, der likväl biaccenter
höras (t. ex. ópettamàttomàlla), att den är
oberoende af vokalens qvantitet (t. ex. túlee,
han kommer, túulee, det blåser; jfr Lat. legas och
legas), och slutligen att ljudöfvergångarna lätt
kunna bestämmas, så att de redan vid den första
undervisningen i F:s svenska skolor inläras. Emedan
finskan saknar grammatikaliskt genusbegrepp, skilja
sig substantiv och adjektiv med afseende på böjning
från hvarandra blott derigenom att de senare kunna
kompareras. Ändelserna äro i allmänhet desamma för
olika stammar; till följd deraf och af ljudlärans
regelbundenhet förekomma egentligen icke olika
deklinationer eller konjugationer. Antalet kasus
är femton, bland hvilka märkas partitivus (jfr
franskan), translativus (t. ex. vihittiin papiksi,
han vigdes till prest), essivus (oli pappina, han var i
egenskap af prest) och sex lokalkasus (yttre och inre,
t. ex. maalla, vid jorden, maassa, i jorden, maalle,
till jorden, maahan, in i jorden, maalta, från jorden,
maasta, ur jorden). I stället för possessivt pronomen
begagnas suffix, t. ex. taloni, min gård, talosi,
din gård, talossani, i min gård, talossasi, i din
gård. Tempus futurum uttryckes genom presens; passivet
är egentligen ett genus impersonale (t. ex. lyötiin,
man slog, miuna lyötiin, man slog mig). Negationen
ställes tillsammans med verbalstammen och konjugeras
(t. ex. en tule, jag kommer ej, et tule, du kommer
ej, emme tule, vi komma ej). – Om postpositionerna se
Finsk-ugriska språk. – Flere konjunktioner uttryckas
genom suffix, t. ex. minäkin tulen, äfven jag
kommer. – Vid ordbildningen märkes onomatopoesien
i synnerhet genom ljudens olika skiftningar
(t. ex. ratisee, rätisee, ritisee, rotisee,
rutisee, rotajaa, rutajaa o. s. v., hvilka beskrifva
starkare och svagare brakande, rajahtaa, räjähtää
o. s. v., skrällande) samt det stora öfverflödet
på härledningsändelser af alla slag, hvilket
är jämförligt med, men större än det i grekiskan
och italienskan (t. ex. af pieni, liten, – utom
gradus pienempi och pienin – pienoinen, pienuinen,
pienulainen, pienukainen, pienimminen, pienimäinen,
pienemmäinen med flere för ett öfvadt finskt öra
åtskiljbara modifikationer). Särskild betydelse får
denna rikedom vid bildningen af verb genom ändelser
för freqventativa, faktiva, intransitiva,
momentana o. a. formationer (t. ex. seison, jag
står, seisoelen, seisoskelen, står ofta, seisatan,
stannar någon, seisahdan, stannar plötsligt, seisatun,
blir stannad, seisahtelen, stannar plötsligt flere
gånger o. s. v.). Mindre genomförd är deremot
sammansättningen af ord, särskildt till följd af
bristen på förstalvelser. I syntaxen förekomma vissa
intressanta likheter med de klassiska språken. Bland
reglerna är det sannolikt blott de om objektet och
förkortade bisatser, som erbjuda större svårighet
för främlingen.
Språkets utveckling torde, åtminstone med det för
handen varande materialet, icke gifva tillräckligt
ämne för en språkhistorisk framställning. Icke
häller dialekterna, bland hvilka man särskiljer
den östfinska eller karelska, den savolaksska, den
österbottniska, den tavastländska ock den vestfinska,
erbjuda på forskningens nuvarande ståndpunkt en lätt
öfversigt, ehuru mycket material finnes samladt i
skrifter på olika dialekter och i monografier öfver
dialekter samt i sockenbeskrifningar. I Helsingfors
arbetar en landsmålsförening (Kotikielen seura)
under prof. A. E. Ahlqvists ledning. – Det finska
skriftspråket närmar sig mest den tavastländska
dialekten, och i Tavastland utbildar företrädesvis
den studerande ungdomen sin kunskap i finska
språket; på den östfinska är "Kalevala" affattad,
och den savolaksska önskade C. A. Gottlund använd i
skriftspråket. Emedan bildningens språk i F. till
senaste tiden varit svenskan, har det funnits mycket
få finska författare, hvilka i sina skrifter röja
ett säkert öra för finskans egendomligheter. Men
den literära kritiken, utöfvad af Finska
literatursällskapet, af tidskrifterna "Kirjallinen
Kuukauslehti" och "Valvoja" samt i synnerhet af
A. E. Ahlqvist i hans "Kieletär", har städse fäst
stort afseende vid språkriktigheten. Och ehuru
åsigterna om denna ännu äro i någon mån delade, torde
man dock kunna anse, att såväl språkkunskapen som
literaturen hunnit den punkt att skriftspråket eger en
viss stadga. Till vinnande af enighet i detta afseende
och till främjande af finsk språkkunskap öfverhufvud
torde äfven det af Finska literatursällskapet 1881
föranstaltade festmötets förhandlingar bidraga. Vid
ersättande af främmande kulturord inom vetenskapens,
lagstiftningens och teknikens områden sträfva de
finska språkmännen efter genuina benämningar. Deras
arbete dervid underlättas af språkets bildbarhet,
hvilken emellertid äfven kan uppamma öfverdrift
och godtycke samt, i förening med okunnighet
om språkets lagar, i detta afseende göra större
skada än gagn. Också är en återgång, i synnerhet
till den latinska terminologien, märkbar. – Den
finska poesiens språk, hvilket i synnerhet genom
A. E. Ahlqvists (Oksanens) dikter med framgång iklädt
sig äfven moderna former, utgjordes ursprungligen
af åttastafviga verser (trokaisk tetrameter, der
qvantiteten är bestämmande, t. ex.
Ilman||maan a||lista||matta
Ilman||kasken||kaata||matta
om ej markens träd man hugger
om ej här en sved man fäller),
hvilka, jämte parallellismen i två
eller flere verser med ungefär samma betydelse,
påminna om den hebreiska poesien. En annan egenhet
är alliterationen (t. ex. vaka vanha Väinämöinen),
hvilken A. E. Ahlqvist, i motsats till ungraren
P. Hunfalvy o. a., icke anser vara ursprunglig,
utan kommen från den skandinaviska poesien.
Det första, men otillfredsställande försöket till
en finsk språklära gjordes 1649 af en svensk,
professorn i Åbo, Eskil Petræus, och hans närmaste
efterföljare på detta område var Martinius
(1689). En ordförteckning hade dessförinnan (1632)
utgifvits af E. Schroderus. Men icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
