Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Euklides, grekisk matematiker - Eukolit. Se Eudialyt - Eule, stad i böhmiska regeringsområdet Karolinenthal - Eulenburg, Friedrich Albert von - Eulenburg, Botho von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
epokgörande betydelse. Genom de föregående grekiske
geometrerna hade nämligen många satser blifvit funna,
hvilka behöfde samlas och systematiseras. Försök
dertill hade visserligen blifvit gjorda redan före
E. (t. ex. af Leon och Theydios), men med ringa
framgång. Det var först E., som lyckades afhjelpa
det kännbara behofvet på ett sådant sätt, att under
tvänne årtusenden ingen anmärkning af vigt kunnat
göras mot formen, och ingenting väsentligt behöft
tilläggas i afseende på innehållet. – Elementa äro
indelade i 13 böcker, till hvilka, såsom 14:de
och 15:de böckerna, blifvit fogad en uppsats af
Hypsikles om de 5 reguliera kropparna. Egentligen
består arbetet af fyra delar, af hvilka den första
(bok 1–6) handlar om plana figurer, den andra,
(bok 7–9) om aritmetiken, den tredje (bok 10) om
kommensurabla och inkommensurabla storheter samt den
fjerde (bok 11–13) om solida figurer. Arbetet väckte
vid sitt framträdande välförtjent uppmärksamhet. Det
kommenterades af Theon och Proklos, bearbetades på
latin af Boetius (d. 524 l. 526) samt öfversattes
på arabiska först af Hussein Ben Isak (d. 873),
sedermera fullständigare af Othman. För perserna
blef det bekant genom en af Nasir-ed-din (omkr. 1260)
gjord öfversättning och kommentar, hvilka sedermera
trycktes i Rom, 1594. Från arabiskan öfversattes
det på latin af Athelard från Bath (omkr. 1130);
denna öfversättning (som saknar titel) trycktes
för första gången jämte Campani kommentar och under
dennes namn i Venezia 1482. Den grekiska texten utgafs
för första gången (1533) af Grynaeus. Sedermera har
arbetet blifvit otaliga gånger utgifvet, öfversatt
och bearbetadt på alla civiliserade språk. Bland
nyare editioner må särskildt nämnas en af F. August
(1826–29). Arbetet har ända in i vårt århundrade
varit användt såsom grundläggande vid studiet af
geometrien; deremot blef den aritmetiska delen redan
under 1600-talet fullständigt antiqverad. – I Sverige
utgåfvos latinska versioner af Gestrinius (1637 –
blott de 6 första böckerna –; ny titeluppl. 1642)
och Klingenstierna (1741, äfven 11:te och 12:te
böckerna). Den första svenska öfversättningen
utgafs af M. Strömer (de sex första böckerna 1744,
11:te och 12:te böckerna 1748) samt har sedan
upplefvat en mängd upplagor ända intill våra dagar
(19:de uppl., som på titeln angifves vara den
14:de, utkom 1879). Dessutom hafva större eller
mindre delar af arbetet blifvit på Sv. bearbetade
af bl. a. Bråkenhjelm, Ekman, Lindman och Heikel
(i Finland). Trettonde boken är öfversatt på
Sv. af F. A. A. Lundgren (1850). – Bland E:s
öfriga skrifter må nämnas Dedomena (Lat. Data),
innehållande i geometrisk form en inledning till den
matematiska analysen. Der finnes bl. a., i geometrisk
omklädnad, lösningen af 2 gr. eqv. Dessutom finnas
under E:s namn bevarade skrifter af astronomiskt och
fysikaliskt innehåll; bland dem, som förkommit,
har ett arbete, Porismata, blifvit, med ledning
af uppgifter hos Pappos, restitueradt af Chasles
(1860). – De bästa upplagorna af E:s samtliga arbeten
äro utgifna af Gregory (1703) och Peyrard (1814–18).
G. E.
Eukolit. Se Eudialyt.
Eule (Tsjech. Jilové), stad i böhmiska
regeringsområdet Karolinenthal, nära Moldavas biflod
Sazawa. Omkr. 2,000 innev. I nejden finnas
guldgrufvor, som en tid voro de rikaste i Europa,
men hvilka sedan 1400-talet obetydligt bearbetats.
1. Eulenburg, Friedrich Albert von, grefve,
preussisk statsman, föddes d. 29 Juni 1815,
afgick 1858 såsom utomordentligt sändebud till Kina,
Japan och Siam samt afslöt 1861 vänskaps- och
handelsfördrag med de bägge förstnämnda landen.
Den 9 Dec. 1862 inträdde han som inrikesminister
i Bismarcks kabinett, och på den posten qvarstod
han, trots de kritiska tiderna, i öfver femton år.
Striden mellan regeringen och representationen (med
anledning af frågan om arméns omorganisation) var
under hans första ämbetstid som häftigast; kriget mot
Danmark utbröt (Dec. 1863), och i sammanhang dermed
inträdde en mängd förvecklingar. Med annekteringen
af Schleswig-Holstein, Hannover, Hessen och Nassau
(1866) följde nödvändigheten af att omgestalta
dessa lands administrativa förhållanden, hvilket
hos E. födde beslutet att söka äfven i de äldre
provinserna genomföra en förvaltningsreform, som
skulle gifva sjelfstyrelsen större utrymme.
Såsom reformens grundval betraktade han
kretsindelningen, hvilken han, genom lagen af
d. 13 Dec. 1872, lyckades att införa, och d. 29 Juni
1875 utfärdades den nya provinslagen. Båda
dessa lagar äro dock tillsvidare gällande blott
i de fem gammalpreussiska provinserna, Preussen
– sedan 1878 deladt i två provinser, Ost-Preussen
och West-Preussen –, Brandenburg. Pommern, Schlesien
och Sachsen. Då Bismarck (Okt. 1877) vägrade
att medverka till deras införande äfven i de vestliga
provinserna, begärde E. sitt entledigande, hvilket,
sedan han åtnjutit sex månaders tjenstledighet,
beviljades d. 30 Mars 1878. Död d. 2 Juni 1881. Genom
den förtroliga ställning E. intog till Bismarck,
hvilken han kraftigt stödde i konflikterna med
representationen, kom han äfven att spela en viss
rol i den yttre politiken. I Juli 1870 begaf
han sig, enligt Bismarcks önskan, till konungen,
som då uppehöll sig i Ems, och i det afgörande
ögonblicket, d. 13 Juli (då konungen vägrade
afgifva den försäkran, som Benedetti å den franska
regeringens vägnar affordrade honom), var E.
den ende bland ministrarna, med hvilken konungen
hade tillfälle att rådgöra. En samling af
sina tal utgaf han under titeln Zehn jahre
innerer politik 1862-72 (1872), som lemnar en bild
af hans politiska verksamhet. Obestridligen var
han en högt begåfvad man, som i kinkiga lägen
ofta utvecklade en statsmans klokhet och energi,
ehuru hans verksamhet stundom vittnade om brist på
uthållighet och skapande kraft.
2. Eulenburg, Botho von, grefve, preussisk statsman,
son till den förres kusin, föddes d. 31 Juli
1831 och var 1865–70 medlem af preussiska
deputerade-kammaren samt 1867 af nord-tyska riksdagen.
Ehuru tillgifven de konservatives uppfattning, var
han högt aktad äfven af de liberale. Efter att
hafva beklädt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
