Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskarp - Eskatologi. Se Eschatologi. - Eskelhem - Eski - Eski-Baba - Eski-Djuma - Eskifjörðr - Eski-Hissar - Eski-Krim - Eskil, Södermanlands apostel - Eskil, lagman i Vestergötland - Eskil Kristiernsson, dansk prelat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hög. Denna mur kan antingen ligga an emot och
stöda vallen (då den kallas klädmur) eller
ock vara fristående framför foten af vallens
yttersluttning. Jfr. Fästning och Kontra-eskarp.
G. U.
Eskatologi. Se Eschatologi.
Eskelhem, socken i Banda ting, Gotlands Södra
härad. Arealen 4,083 har (8,271 tnld.) 909
innev. (1879). Tillsammans med Tofla utgör E. ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Visby stifts
Mellersta kontrakt.
Eski, Turk., gammal, ett i turkiska stadsnamn
ofta förekommande ord, t. ex. Eski-Stambul, gamla
Konstantinopel, Eski-sjehr, gamla staden m. fl.
Eski-Baba ("Gamle pappa"), stad i turkiska vilajetet
Edirne. Omkr. 8,000 innev. Gevärsfabrik.
Eski-Djuma (Eski-Djumaia), stad i furstendömet
Bulgarien, v. om Sjumla. Omkr. 8,000 innev. Stor
marknad i Maj.
Eskifjörðr (Eskefjord), handelsplats på Islands
östra kust, vid norra armen af Reydarfjörðr.
C. R.
Eski-Hissar ("Gamla borgen"), by i Mindre Asien,
turkiska vilajetet Aidin, vid en biflod till
Menderes. Ruiner af det forna Laodicea.
Eski-Krim (E. Starij-Krym, "Gamla Krim"), fordom
Solgat, stad i ryska guvernementet Taurien, på
Krim. Omkr. 1,200 innev. Det var under medeltiden en
af de största städerna på halfön.
Eskil, Södermanlands apostel, var en engelsk munk,
som i senare hälften af 11:te årh. predikade
kristendomen i Södermanland och Nerike. Han
bodde i Fors i Vester-Rekarne härad i förstnämnda
landskap. Då Inge d. ä. hade blifvit undanträngd från
konungadömet i Svithiod af sin svåger Blöt-Sven,
som der sökte återupplifva den hedniska offerkulten,
föll E. ett offer för sitt nit (omkr. 1100). Då
Blöt-Sven lät anställa ett stort offer i Strengnäs,
sökte nämligen E. hindra detta och blef dervid
dödad. Enligt legenden bad han Gud gifva ett tecken
till fördel för kristendomen och mot hedendomen. Ett
oväder kom med regn och storm, och offerelden
släcktes. Ytterlig förbittring uppstod bland
hedningarna, och E. stenades. De kristne buro hans
lik till Fors för att der begrafva det; men innan de
hunnit fram, blef det så tungt, att de icke längre
förmådde bära det. Der de nedlade liket byggdes den
efter E. benämnda Eskilstuna kyrka, och der uppstod
sedermera staden af samma namn. Vid Dalängsberget,
öster om Strengnäs, der bärarna hvilade under vägen,
uppsprang S:t Eskils källa, som ansågs hafva en
undergörande kraft mot sjukdomar, och till hvilken
man vallfärdades, till och med från utlandet. – E:s
dödsdag, d. 12 Juni, firades under katolska tiden,
och denna dag, som på runstafven utmärktes med en
biskopsstaf, bär i almanacken ännu hans namn.
Eskil, lagman i Vestergötland, omkr. 1215–1227, son
af Magnus Minnesköld och äldre broder till Birger
jarl, var en af sin tids mäktigaste män. En gammal
förteckning öfver Vestergötlands lagmän säger,
att han samlade och omarbetade landskapets lag samt
skipade sedan
rätt med stor omtanke; han egde godt förstånd och var
i lärdom jämngod med de andlige och var "öfver alla
rikets höfdingar"; derjämte utmärkte han sig genom
tapperhet – "sent födes en annan slik man". Genom
Vestergötlands läge och ännu mera genom sitt gifte
med Kristina, enka efter den norske jarlen Hakon
galen (d. 1214), kom E. att stå i nära förbindelse
med Norge och tjenstgjorde ofta som underhandlare
mellan den norska regeringen och den svenska. År 1218
gästades hans hem af den isländske häfdatecknaren
Snorre Sturlasson. Hd.
Eskil Kristiernsson, dansk prelat, den
andre ärkebiskopen i Lund. I sin ungdom
vistades han många år utomlands, mest i
Hildesheim och Clairvaux, der han knöt nära vänskap
med den namnkunnige abboten Bernhard, den tidens mest
framstående man inom kyrkan. År 1134 blef E. biskop
i Roskilde, men råkade straxt i strid med konungen,
den tyranniske Erik Emune. Vid dennes död (1137)
intog han ärkebiskopsstolen efter sin farbroder
Asker. Icke långt derefter (1145) invigdes Lunds
domkyrka med stor högtidlighet i närvaro af danska,
svenska och norska biskopar samt en isländsk
biskop. När 1152 Norge med Island och de öfriga
vesterhafsstiften (Färöarne, Orknöarne och Man)
undandrogos Lundastolens myndighet genom upprättandet
af ärkesätet i Nidaros, gjorde ärkebiskopen af
Bremen ett sista försök att häfda sina gamla anspråk
på kyrklig öfverhöghet öfver norden och understöddes
dervid af tyske kejsaren Fredrik Barbarossa, under
det påfvarna fasthöllo vid den bestående ordningen och
förklarade norden oberoende af Bremen. 1156 gjorde
E. i denna angelägenhet en resa till Rom, der han
dref sin sak igenom; på hemvägen tog kejsaren honom
till fånga, men frigaf honom på påfven Hadrianus
IV:s allvarliga föreställning. När frågan om
upprättandet af ett särskildt svenskt ärkebiskopssäte
afgjordes, lyckades E. erhålla primatet öfver Sverige,
så att den förste ärkebiskopen i Upsala mottog pallium
af ärkebiskopen i Lund såsom påfvens legat. I Danmarks
inre politiska strider deltog E. mera i egenskap
af verldslig storman än såsom väktare öfver kyrkans
intressen. I striden mellan samkonungarna (1147–57)
stod han först på Knut Magnussons sida och blef
tillfångatagen af Sven Eriksson (Grade), men tvang
sedermera konungen att till ärkebiskopsstolen bota
stora gods i Skåne och på Bornholm. Såsom god patriot
understödde han Valdemar I i striden med venderna
och deltog sjelf flere gånger i densamma; men i lång
tid (från 1161) var han bittert stämd mot konungen,
särskildt på grund af besättandet af biskopsstolen
i Slesvig, och i sju år lefde han utomlands, mest i
Clairvaux. Med påfvens samtycke nedlade han (1177)
sin värdighet till förmån för Absalon, lemnade derpå
Danmark (1178) och dog som klosterbroder i Clairvaux
(1182). Sin största betydelse för nordens historia
fick E. genom sin ifver för anläggandet af kloster,
mest af cisterciens-orden, icke blott i Danmark,
utan äfven i Sverige. Några af de första historiska
anteckningarna ("Lunda-årsböckerna") i Danmark hafva
utan tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
