Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ermenonville, by i franska depart. Oise - Ermenrik l. Ermerik. Se Ermanarik - Ermitage. 1. Se Eremitage - Ermitage. 2. Ett franskt rödt vin. Se Hermitage - Ermland. Se Ermeland - Erne, flod i norra Irland - Erneb, zool. - Ernesti, Johann August - Ernestinska husorden - Ernestinska linien är den linie af det sachsiska furstehuset - Ernoul, Edmond - Ernst, tyska furstar: 1) i Anhalt. E., fjerde son af hertig Kristian I af Anhalt - Ernst. 2) i Baden. E. Fredrik - Ernst. 3) i Hannover. E. August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ermenonville [ärmönångvil], by i franska depart.
Oise, ej långt från Paris, har ett slott, som tillhör
familjen Girardin och som en tid beboddes af Henrik
IV:s älskarinna Gabrielle d’Estrées. Rousseau ligger
begrafven på en ö i slottets vackra park.
Ermenrik l. Ermerik. Se Ermanarik.
Ermitage [-mitasch]. 1. Se Eremitage. – 2. Ett franskt
rödt vin. Se Hermitage.
Ermland. Se Ermeland.
Erne [örn], flod i norra Irland, kommer från den på
gränsen mellan Ulster och Leinster belägna sjön Gowna,
flyter genom öfre och nedre Erne-sjöarna samt faller
ut i Donegalviken. Längd 128 km. (17 mil).
Erneb, zool., benämning på ett i östra Afrika,
i synnerhet i Egypten, förekommande slag af
hare, som har längre öron än den nordiska haren.
J. G. T.
Ernesti, Johann August, tysk språkforskare och
teolog, född i Tennstädt (i Thüringen) d. 4 Aug. 1707,
blef 1734 rektor vid Tomas-skolan i Leipzig, 1742
extraordinarie professor i fornklassisk literatur,
1756 professor i vältalighet och 1759 teologie
professor, allt i Leipzig. Död d. 11 Sept. 1781. – E:s
editioner af grekiska och romerska klassiker vittna
om en stor kritisk skärpa och ett fint omdöme. Mest
kända äro hans editioner af Ciceros arbeten (1737–39;
3:dje uppl. 1776–77), till hvilkas förklaring han
utgaf en "nyckel", Clavis Ciceroniana (1739; 6:te
uppl. 1831). Hans öfriga filologiska arbeten, tal
och uppsatser: Initia doctrinae solidioris (1736;
7:de uppl. 1783), Opuscula oratoria, orationes,
prolusiones et elegiae (1762; 2:dra uppl. 1767)
och Opusculorum oratoriorum novum volumen (1792)
m. fl., anses som mästerstycken med afseende
såväl på innehållet som i synnerhet på formen och
förskaffade honom tillnamnet "den tyske Cicero". Såsom
teolog är E. beaktansvärd derför att han införde en
filologisk metod i fråga om bibelns tolkning. Bland
hans teologiska skrifter må nämnas: Anti-Muratorius
(1755), Institutio interpretis Novi testamenti (1761;
5:te uppl. 1809) och Opuscula theologica (1792). Stor
förtjenst inlade han jämväl som utgifvare af "Neue
theologische bibliothek" (1760–69) och "Neueste
theologische bibliothek" (1773–79).
Ernestinska husorden, orden, som utdelas af regerande
hertigarna af den ernestinska liniens gothaiska
gren. 1690 stiftade Fredrik I af Gotha-Altenburg en
orden "för tysk redlighet", hvilken förnyades d. 25
Dec. 1833 under benämningen Ernestinska husorden och
bestämdes att vara "icke allenast ett hederstecken för
furstliga medlemmar af det hertigliga sachsiska huset,
utan äfven utmärkelsetecken och belöning för sådana
statens ämbetsmän och undersåtar, hvilka förvärfvat
sig synnerliga anspråk på statens tacksamhet". Orden
består af fyra klasser: storkors, kommendörer af
första och andra klass samt riddare. Ordenstecknet,
som bäres i ett rödt band med gröna kanter, är ett
åttaspetsigt, hvitt, emaljeradt kors med Ernst den
frommes bröstbild och devisen Fideliter et constanter
("troget och ståndaktigt").
Ernestinska linien är den linie af det sachsiska
furstehuset, som härstammar från kurfursten
Ernst. Nämnde kurfurste och hans broder, hertig
Albrekt l. Albert den djerfve, styrde efter sin
faders död (1464) i början arflanden gemensamt,
men delade dem, genom ett fördrag i Leipzig 1485,
hvarvid Ernst såsom den äldre brodern för sig
behöll kurvärdigheten. Ernst blef sålunda stamfader
för den ernestinska, Albrekt för den albertinska
linien. Ernsts sonson, Johan Fredrik, nödgades,
efter nederlaget vid Mühlberg i striden mot kejsar
Karl V och den med denne förbundne hertig Moritz
af albertinska linien, genom kapitulationen i
Wittenberg (1547) till den senare afträda alla
sina besittningar med undantag af Eisenach, Weimar,
Gotha och några orter. Dessa besittningar ökades
sedermera med Koburg (1553), Altenburg (1554)
m. fl. områden. Ernestinska liniens besittningar
skiftades, förenades och skiftades å nyo under den
följande tiden mellan olika grenar. I våra dagar
omfattar den ernestinska linien fyra grenar: Weimar,
Meiningen, Altenburg och Koburg-Gotha.
Ernoul [ernou], Edmond, fransk politiker,
f. 1829, var advokat i Poitiers, då han 1871 valdes
till ledamot af nationalförsamlingen. 1872 spelade
han en framstående rol i de försök, som gjordes att
åter förvandla Frankrike till konungadöme, och 1873
affattade han en dagordning, hvars antagande medförde
Thiers’ fall. Omedelbart efter denna händelse blef han
justitieminister, men innehade denna plats, på hvilken
han förfäktade en afgjord högerpolitik, endast några
få månader. 1876 och 1877 uppträdde han som kandidat
till en plats i deputeradekammaren, men föll igenom.
Ernst, tyska furstar:
1) i Anhalt. E., fjerde son af hertig Kristian I
af Anhalt, f. 1608, tjenade under Gustaf II Adolf
och dog d. 1 Dec. 1632 af ett i slaget vid
Lützen erhållet sår.
2) i Baden. E. Fredrik, f, 1560, markgrefve,
äldste son af Karl II af Baden, erhöll vid delningen
med sina bröder, Jakob och Georg-Fredrik, det nedre
eller Pforzheim-markgrefskapet samt intog staden
Baden och dess område. Han dog barnlös 1604 och
efterträddes af sin broder Georg Fredrik. E. tog
verksam del i sin tids konfessionella och politiska
förhandlingar, var i början ifrig lutheran, men blef
sedan mera benägen för reformerta läran.
3) i Hannover. E. August, konung af Hannover,
hertig af Cumberland, femte son af konung Georg
III af Storbritannien, föddes d. 5 Juni 1771 i
London. 1786–90 studerade han vid universitetet i
Göttingen, deltog 1793–95 i engelsmännens fälttåg i
Nederländerna mot franska republiken, och förlorade
vid Tournay det ena ögat. Efter freden i Basel
(1795) återvände han till England, tog plats i
öfverhuset och slöt sig till de ultrakonservative
(högtories). Genom sin förmälning (1815) med
prinsessan Friederike af Mecklenburg-Strelitz
(syster till drottning Luise af Preussen),
som varit förlofvad med hans broder, hertigen af
Cambridge, råkade han i oenighet med engelska hofvet.
Till följd af detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
