Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänna rådsmöten vid denna tid började kallas,
ett parlament i Oxford 1258 ("the mad parliament"
l. "det galna parlamentet") beslötos vissa stadgar,
Oxfordsprovisionerna, som konungen nödgades med
ed bekräfta. Genom Oxfordsprovisionerna lades all
makten i baronernas händer. Då Henrik, liksom sin
far, lät påfven lösa sig från eden (1261), utbröt ett
inbördeskrig. Oppositionens ledare, Simon af Montfort,
slog det kungliga partiet vid Lewes (1264) och tog
konungen samt dennes broder, Richard af Cornwall, till
fånga, men fann ej vapenlyckans stöd tillräckligt,
utan sökte hela folkets. Till det parlament, som i
Jan. 1265 sammanträdde i London, kallade han nämligen,
utom baroner och prelater, hvilka dittills ensamme
varit medlemmar af parlamentet, äfven ombud för
grefskapen (två riddare för hvarje) och städerna.
Derigenom drog han ett demokratiskt element in uti
Englands politiska lif, såsom några år förut Magnus
Eriksson åsyftat att göra i Sveriges, då han till en
herredag (1359) kallade bönder och köpstadsmän, och
såsom Engelbrekt verkligen gjorde sjuttio år senare
(1435). Simon af Montfort lade genom inkallande af
kommunernas representanter (commons) grunden till
underhuset (the house of commons), dit tyngdpunkten
af parlamentets makt om sider föll. Montfort stupade
vid Evesham redan samma år han kallat underhuset
till lif; om Oxfordsprovisionerna blef ej vidare
tal, men Henrik bekräftade på nytt Magna charta
(1265). Underhuset, en revolutionens skapelse, föll
för tillfället med revolutionen, men blef, såsom
erkänd del af parlamentet, en årligen sammanträdande
representation med lagfästa rättigheter redan under
Henriks son Edvard I (1272–1307), "en furste, som
bland alla regenter i E. sedan Eröfrarens tid ej haft
sin like i klokhet, i mandom och i lycka". Edvard
tvangs nämligen att i den ryktbara Confirmatio
chartarum l. "kartornas bekräftelse" (1297)
erkänna parlamentets skattebevillningsrätt. Äfven
andra statsakter hafva gjort Edvards regering
ryktbar i den engelska lagstiftningens historia,
t. ex. statutet De religiosis (1279), som betog kyrkan
tillfälle till förvärf af jordagods, och statutet Quia
emptores (1290), som förbjöd sub-infeodation. Edvard
satte sig till mål att förena hela den britiska
ön under sitt välde. Han eröfrade Wales (1282),
hvarefter hans der (1284) födde son Edvard 1301
fick titel "prins af Wales", en titel, som sedan
dess burits af Englands tronföljare. Han erkändes
såsom Skotlands övferherre (1292), men icke nöjd
dermed sökte han fullständigt underkufva detta land,
hvars folk genom hans angrepp drefs till en förtviflad
frihetsstrid. Tvänne gånger tycktes han ock hafva nått
sitt mål, nämligen efter sin seger öfver konung John
Baliol vid Dunbar (1296) och efter frihetshjelten
William Wallaces tillfångatagande och afrättning
(1305). Men Robert Bruce den yngre svingade sig
(1306) upp till konung i Skotland och tryggade detta
lands oberoende genom segern vid Bannockburn (1314)
öfver Edvards efterträdare, Edvard II (1307–27). Denne
oduglige furste, som öfverlemnade makten åt allmänt
hatade gunstlingar (gascognaren Piers Gaveston, de bägge
Despensers, far och son, m. fl.), retade baronerna
till flere uppror mot sig. 1310 nödgades han för
en längre tid lemna all makten åt tjugoen prelater
och baroner, de s. k. ordainers, och 1326 utbröt
mot honom en af hans egen gemål, Isabella, börjad
revolution, som 1327 ledde till hans högtidliga
afsättning af parlamentet. Edvard efterträddes af
sin son Edvard III (1327–77). Isabella och hennes
gunstling, Roger Mortimer, styrde till 1330, då Edvard
tog statsrodret i egna händer. När i Frankrike Filip
den skönes ätt utdog på manslinien (1328), framställde
Edvard, i egenskap af Filips dotterson, arfsanspråk
på franska tronen. De afvisades, och han erkände
till en början Filip VI af Valois såsom konung, när
han hyllade honom såsom sin länsherre för hertigdömet
Guienne (1329). Men då Filip understödde skottarna,
med hvilka engelsmännen åter råkat i krig, antog
Edvard (1337) titeln Frankrikes konung och öfverföll
"usurpatorn" Filip med ett krig, som t. o. m. engelska
författare kalla "orättmätigt". Hans angrepp
gaf uppslag till det ryktbara "hundraårskriget"
(1339–1453) med Frankrike, en fejd, som begyntes för
att tillfredsställa ett rent personligt intresse,
men som växte ut till ett nationalkrig af snart
sagdt exempellöst omfång och för sekler befäste hatet
mellan fransmän och engelsmän. Krigets första skede
(tiden för Edvards äldste sons, Svarte prinsens,
hjeltedater) betecknas af engelsmännens glänsande
framgångar – segrarna vid Sluys (1340), Crécy
(1346) och Poitiers (1356) samt Calais’ intagande
(1347) – och afslutas genom freden i Bretigny
(1360). Edvard nedlade anspråken på franska
kronan, men behöll med full suveränitet sina
eröfringar i Frankrike, nämligen Guienne, Gascogne,
Poitou, Saintonge, Angoumois, Ponthieu och Calais.
Då fransmännen förnyade kriget (1368), återtog Edvard
titeln konung af Frankrike, men förlorade i kriget
alla sina besittningar på kontinenten, utom Calais.
De långvariga krigen alstrade ständiga penningebehof
och bragte derigenom kronan i allt större beroende af
parlamentet, hvilket först under Edvards tid började
sammanträda på två kamrar, Öfverhuset och Underhuset
(det hade förut öfverlagt på fyra afdelningar).
Underhusets rätt att bevilja skatter, att deltaga
i lagstiftningen och att ställa kronans ministrar
till ansvar – engelska författningens vigtigaste
grundsatser – vunno under denna tid i stadga.
I synnerhet de sista åren af Edvards regering, då
konungens tredje son, Johan af Lancaster, var den
egentligen styrande, utmärktes af en framgångsrik
parlamentsopposition, ledd af ingen mindre än prinsen
af Wales, Svarte prinsen. Mot slutet af Edvards
regering verkade den, till en del på grund af sitt
franskhat, påfvefientlige reformatorn Johan Wicliffe,
d. 1384. (Påfvarna stodo på den tiden, "babyloniska
fångenskapens" tid, i beroende af Frankrike.) Hans
uppträdande bidrog att framkalla det fruktansvärda,
åt kommunism syftande uppror, som det förtryckta
landtfolket (the villeins) med Wat Tyler i spetsen
anställde (1381) under Edvards efterträdare,
Richard II (1377–99), Svarte prinsens son. Richards
regering fylldes för öfrigt af strider med parlamentet
och är "från konstitutionell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
