Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af kejsaredömets provinser, men trots detta och
trots druidismens undertryckande samt kristendomens
införande blefvo E:s kelter icke på långt när så
"romaniserade" som t. ex. Galliens, och dertill bidrog
främst E:s insulära läge. Romarna eröfrade aldrig
hela ön. I norra delen lefde okufvade stammar, de
keltiske pikterna och skoterna, mot hvilka
provinsen måste skyddas genom storartade försvarslinier
(den vigtigaste, den s. k. Hadriani vall, gick
öfver landets hela bredd, från Solway till Tynes
mynning). Under ständiga strider mot pikter och
skoter, hvilka t. ex. 396 öfversvämmade hela E.
så långt söderut som till London, och mot ärelystna
provincialer (t. ex. Carausius och Maximus), som
upphäfde sig till motkejsare, behöllo romarne väldet
öfver E. i nära fyrahundra år. Sedan 200-talets slut
fingo de derjämte bestå en ganska allvarsam kamp mot
de germanske krigareflockar, som från den motliggande
Nordsjö-kusten gång på gång gjorde strandhugg i
E. År 410 uppgåfvo romarna frivilligt besittningen af
E., vare sig derför att de fruktade ett angrepp mot
provinsen och insågo sin oförmåga att afvärja faran,
eller emedan de behöfde sina legioner i andra delar af
kejsarriket, der striden mot den germanska invasionen
redan brann.
E. under angelsachserna och danskarna (449
–1066). Öfvergifne af romarna, som tagit deras
frihet, men värjt deras land, återfingo briterna
nu visserligen sitt oberoende, men kunde icke
försvara det. De germanske stammarna, hvilkas angrepp
från midten af 400-talet – den första bosättningen
uppgifves hafva egt rum i Kent, år 449 – blefvo allt
våldsammare, satte sig fast på skilda delar af E:s
kust och ryckte under en omkr. etthundrasextioårig
strid landet från briterna (449–607). Historien
sprider ingen klarhet öfver enskildheterna i denna
steg för steg, under blodiga fejder fortgående
eröfring, genom sina följder "en af de vigtigaste
händelser i Europas, i verldens historia". Endast den
hel. Prosper af Aquitanien (d. omkr. 465) och Gildas,
den äldste britiske krönikeskrifvaren (d. 570),
meddela med eröfringen samtida, men knapphändiga
och orediga upplysningar. Britiska sagor och
fornengelska krönikor hafva deremot åtskilligt att
förtälja om den germanska invandringen: om hennes i
början vänskapliga karakter, då briternas "hertig",
Vortigern, till hjelp mot pikter och skoter 449
kallade germanhöfdingarna Hengist samt Horsa samt
till dem afstod Thanet (då en ö, nu en del af Kent);
om hennes sedan fientliga art, då briterna på lif
och död bestredo de påträngande germanerna rum (jfr
t. ex. Artursagan). Briterna, hvilka af inkräktarna
benämndes Welsh, d. ä. främlingar, trängdes undan
åt vester och norr: i Wales’ och Skotlands berg funno de
till sist en tillflykt. I E. utrotades den britiska
nationaliteten – dock icke så i grund, att ej ett
britiskt element ännu finnes qvar hos det engelska
folket, äfven i de mest germaniserade delarna af ön; det
britiska språket undertrycktes – t. o. m. de
gamla ortnamnen blefvo, med få undantag, ersatta med
nya; kristendomen, som var allmänt antagen i den
romerska provinsen, dukade under för
eröfrarnas hedniska tro, ja, sjelfva de kristna kyrkorna
sopades bort från marken. Den germanska eröfringen
var, kort sagdt, liktydig med tillintetgörelsen af
förutvarande förhållanden i E. Inkräktarna tillhörde
flere stammar; i historien om eröfringen omtalas i
synnerhet tre: jutar, hvilkas namn och ursprung äro
outredda, sachsare och angler l. engler.
Briterna kallade eröfrarna med ett gemensamt namn
sachsare, emedan de först kommo i beröring med
denna stam. Eröfrarna sjelfve gåfvo sig som ett
folk namnet engler, engelsmän (Forneng. angelcyn,
engle,) antagligen emedan denna stam utbredde sig
öfver ett större område än de öfriga; detta namn,
såsom beteckning på hela folket, kom bland detsamma i
allmänt bruk säkerligen icke långt efter bosättningen
och blef beståndande. Benämningen angelsachser
(jfr d. o.) nyttjades äfven i E., men blef der aldrig
allmän; den har deremot upptagits af icke-engelska
skriftställare och tillhör företrädesvis nyare
tiden. – Eröfringen var icke resultatet af ett
enda stort gemensamt folkanlopp, utan företogs vid
olika tidpunkter, från skilda håll af E:s hela östra
och södra kust, af spridda flockar, som hade
föga eller intet gemensamt. Följden deraf blef att en
mängd af hvarandra oberoende småriken uppstod
på de från briterna eröfrade områdena. Bland dessa
intogo omsider sju eller åtta en mer framstående
plats i historien, nämligen Kent, Sussex, Wessex,
Essex (Forneng. Suthsexe, Westsexe och Eastsexe,
d. ä. syd-, vest- och öst-sachsare), Eastanglia
(d. ä. öst-englernas rike), Bernicia och Deira, hvilka
två, n. om Humber belägna, riken sedermera förenades
till ett, Northumberland, samt det mellersta
E. omfattande Merce l. Mercien (d. ä. mark- eller
gränsmännens land, så kalladt, emedan det låg vid
britiska gränsen. Jfr Sv. Markerna, T. Mark). Man har
kallat dessa riken med ett gemensamt namn heptarkien
(af Grek. hepta, sju, och arche, herradöme). Dessa
stater, i synnerhet de mäktigaste af dem, Wessex,
Northumberland och Mercien, täflade med hvarandra om
herraväldet, och stundom lyckades herskaren i ett
af rikena, genom framgångar i krig eller personlig
utmärkthet, blifva erkänd af flere eller alla
bland de andra rikena såsom öfverherre, Bretwalda,
d. ä. briternas beherskare. Wessex utgick segrande
ur denna täflan, och dess konungahus, som ledde sina
anor från den frejdade landtagaren Cerdic, Wessex’
förste konung (omkr. 520), blef det herskande öfver
E. Det var Egbert (802–837), som för alltid skaffade
Wessex första rummet bland E:s riken. Kent,
Sussex och Essex styrdes derefter af lydkonungar
ur Cerdics ätt, men Mercien, Northumberland och
Ostangeln af inhemska furstar, som erkände sig
för Wessex’ vasaller. E. har växt upp ur Wessex,
liksom inför våra ögon Italien ur Piemont, Tyskland
ur Preussen. E. såsom politisk enhet var på väg att
bildas; det hade redan blifvit en enhet i kyrkligt
afseende. 597 hade Augustinus i Kent börjat sin
verksamhet såsom angelsachsernas apostel. Den nya
läran utbreddes småningom, icke genom vapnens, utan
genom exemplets makt, ty i regeln gaf de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
