Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författade idyllisk-sentimentala romanen
"The vicar of Wakefield" är ännu både läst
och beundrad. Romanförfattare af lägre ordning
voro: R. Cumberland (1732–1811), Ch. Johnstone
(d. omkr. 1800) och H. Walpole (1717–97) samt
H. Mackenzie (1745–1831), Anna Radcliffe (1764–1823)
och Maria Edgeworth (1767–1849), hvilka senares
verksamhet dock förnämligast tillhör den följande
perioden. Prosan utbildades jämväl af en mängd
författare på andra områden. Först böra nämnas
Richard Steele (1676–1729), äfven bekant som
dramatiker i antifransk anda, och Joseph Addison
(1672–1719), tillika sorgespelsförfattare efter
alla konstens regler. Deras prosaiska skrifter
utgöras af literär-kritiska, populär-filosofiska och
novellistiska uppsatser, hvilka infördes i de af dem
utgifna, sedermera berömda tidskrifterna "Tatler" och
"Spectator", som blefvo förebilder till inflytelserika
tidskrifter i Tyskland och Skandinavien. I Addisons
der intagna karaktersteckningar och genrebilder låg
fröet till den något senare framträdande familj-
och sederomanen. Ett jättesteg framåt tog prosan
genom den högst originelle Jonathan Swift (1667–
1745), en stor humorist och i likhet med Addison
en öfverlägsen ande, hvars "Gullivers travels"
(1727) är en i Rabelais’ anda skrifven grotesk
reseroman, som vimlar af anspelningar på Englands
sociala, politiska och religiösa förhållanden. Swifts
inflytande röjer sig hos den lärde journalisten Samuel
Johnson (1709–84), för hvars kritiska domstol alla
måste böja sig. På det vetenskapliga området utmärkte
sig först och främst historieskrifvarna. Den engelska
historien behandlades förträffligt af den äfven som
filosof förtjenstfulle David Hume (1711–76), och
den skotska af W. Robertson (1721–93), jämte hvilka
Smollet, Goldsmith, Hailes och R. Henry intogo ett
framstående rum. Forntidens historia skildrades af
Edward Gibbon (1737–94), hvars "History of the decline
and fall of the Roman empire" är ett af alla tiders
förnämsta historiska verk, samt af A. Ferguson
(1723–1816), T. Mitford m. fl. A. Bower,
J. Campbell, W. Russell och W. Roscoe voro
ock framstående historieskrifvare. Biografien
behandlades på ett ypperligt sätt af Swift, C.
Middleton (1683–1750), Johnson och Robertson
m. fl. Förträflliga resebeskrifningar utgåfvos
af lady Montagu (1690–1762), tillika periodens
utmärktaste brefskrifvarinna, samt J. Hawkesworth,
J. Bruce, M. Park och G. L. Staunton. Filosofien egde
på ifrågavarande tid en af sina förnämsta härdar
i England, och flere bland de tankeriktningar,
som genom fransmännen (Voltaire m. fl.) fördes
ut bland de öfriga folken, hade sin upprinnelse
derstädes. Efter Hobbes, som tillhörde den föregående
perioden, uppträdde John Locke (1632–1704), hvilken
blef stamfader för de moderne empiristerna. Dessas
fritänkeri blef genom Shaftesbury (1671–1713) och
Bolingbroke (1678–1751) den goda tonen inom de högre
samhällskretsarna och fick derigenom ett oberäkneligt
inflytande på literaturen i dess helhet. Inom
filosofiens historia erhöllo G. Berkeley (1684–1753),
Fr. Hutcheson (1694–1747)
och historieskrifvåren D. Hume ett framstående rum
vid sidan af de nämnde. Under ifrågavarande period
började man använda filosofiskt tänkande på flere
vetenskaper: t. ex. på estetiken, genom E. Burke
(1730–97), som tillika var en utmärkt politisk
talare och publicist, vidare på nationalekonomien,
genom den berömde Adam Smith (1723–90, "Wealth
of nations"), och på linguistiken, genom den
ofvannämnde kritikern Johnson. Teologien hade
utmärkta representanter i S. Clarke (1675–1729)
m. fl. De s. k. "essays", korta afhandlingar med
vetenskapligt ämne och populärt framställningssätt,
utbildades under ifrågavarande period förnämligast af
Addison, Johnson och Hawkesworth. Utmärkta prosaister
voro, utom de redan uppräknade, Chesterfield (som
brefskrifvare), H. Walpole, de bagge William Pitt
och C. J. Fox (som politiska talare, jämte Burke och
Sheridan), T. Erskine, J. Mackintosh och J. S. Eldon
(som advokater) samt T. Therlock och H. Blair (som
predikanter).
Fjerde perioden (intill närvarande tid). Det
amerikanska frihetskriget och den stora franska
revolutionen, hvilka bägge verldshistoriska
tilldragelser höjde nationalkänslan och väckte
till lif många slumrande krafter hos det engelska
folket, sträckte mycket snart sina verkningar
in på literaturens område. Den franska smakens
bojor afskakades helt och hållet, och det popeska
versmakeriet, med dess utlefvade förståndsmässighet,
möttes af en reaktion. Natursanning blef det,
som poeterna eftersträfvade. Redan under den förra
perioden hade flere skalder (Thomson, Cowper, Lillo
och Foote m. fl.) förberedt en sannare diktkonst. Den
af J. Macpherson (1738–96) utgifne pseudo-keltiske
"Ossian", Göthes och Schillers arbeten, de af Percy
och W. Scott utgifna folkvisorna och den skotska
folkdiktningen m. m. voro medverkande orsaker till den
förändring, som vitterheten undergick. Robert Burns
(1759–96), hvilken var den skotska folkdiktningens
utmärktaste representant, och hvars "Poetical works"
utgingo i oräkneligt många upplagor, torde hafva
utöfvat det största inflytandet. En af de skalder,
som först, i Cowpers fotspår, bemödade sig om
enkelhet och naturlighet i såväl innehåll som form,
var G. Crabbe (1754–1832). Honom följde, med ännu
större framgång, William Wordsworth (1770–1850),
som af mången betraktas som Englands störste skald
i 19:de årh. Han var den förnämste medlemmen af
den s. k. sjöskolan ("The lake-school"), en krets
af diktare, "som ej hade mycket annat gemensamt med
hvarandra än det att de vackra sjöarna i Westmoreland
och Cumberland ofta utgjorde ämnet för deras
beskrifvande poesi". Wordsworth utgjorde medelpunkten
för en skara entusiastiska beundrare, hvilka hans
humanitet, tankedjup och enkelhet gjorde blinda för
den tråkiga alldaglighet, som utmärker de flesta
af hans dikter. I skarp motsättning till honom stod
Samuel Taylor Coleridge (1772–1834), hvars kraftiga,
vildt musikaliska utgjutelser från hans första ungdom
stå ensamma i den engelska literaturen. För honom
var allt i naturen ett uttryck af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
