Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgesi, Bartolommeo - Borghesiske fäktaren, en antik marmorstaty. Se Agasias - Borghi, Giuseppe - Borghi-Mamo, Adelaide - Borgholm - Borga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Borghesi, Bartolommeo, grefve, italiensk
fornforskare och numismatiker, f. 1781, d. 1860,
grundade i sin fädernestad, Savignano,
"Accademia savignanese" och ordnade de antiqvariska
samlingarna och myntkabinetten i Vatikanen
samt i många af Italiens städer. 1821 drog han
sig till San Marino, der han lefde för sina
studier och tillika beklädde en podestàs ämbete.
Hans förnämsta verk är Nuovi frammenti dei
fasti consolari capitolini illustrati (1818–20).
Af hans Oeuvres complètes, som f. n. (sedan
1862) äro under utgifning, hafva hittills 8
band utkommit.
Borghesiske fäktaren, en antik marmorstaty.
Se Agasias.
Borghi, Giuseppe, italiensk skald och
historiker, f. 1790, d. 1847, är den mest betydande
bland de skalder, som efterhärmade Manzonis
"heliga poesi". Under de senare åren af sitt
lif utarbetade han en italiensk historia, af
hvilken fem band utkommo under titeln Discorso
sulle storie italiane dell’ anno primo dell’ era
cristiana al 1840 (1844–46). B. skref äfven
kommentarer öfver Dante och Petrarca. Hans
Poesie complete utkommo 1867 i ny upplaga.
Borghi-Mamo, Adelaide, italiensk
altsångerska, f. 1829, studerade för Giuditta Pasta,
debuterade 1846 i Urbino, anställdes 1854 i
Paris först vid den italienska, sedan vid stora
operan och sjöng derefter på spanska teatrar.
Såväl hennes röst och sång som hennes spel
berömmas högeligen. Hennes förnämsta roler
voro Azucena i "Trubaduren", Fides i
"Profeten" och Leonora i "La favorita". A. L.
Borgholm, stad i Kalmar län, Ölands norra
mot, på öns vestra kust. Kungabrefvet om dess
anläggning är dagtecknadt d. 28 Aug. 1816 och
reglementet d. 29 Okt. 1817. Förut fans på
platsen en köping, kallad Borgehamn. Egorna
omfatta endast 60 hekt. (120 tnld), hvaraf sjelfva
stadsplanen upptager ung. 19. I judicielt
hänseende lyder B. under landsrätt, men eger dock
särskild förvaltning, i spetsen för hvilken står
en ordningsman. I fråga om riksdagsmannaval
bildar det sedan 1873 en valkrets tillsammans
med Vestervik och Oskarshamn. I kyrkligt
hänseende är B. annex till Köpings pastorat.
Den lille staden, som vid 1875 års slut
räknade 799 innev., är regelbunden och välbyggd,
omgifves af vackra promenader och är säte för
en tvåklassig pedagogi, sparbank (sedan 1834)
och af delningskontor af Kalmar enskilda bank.
Handeln består hufvudsakligen i utskeppning
af spanmål och arbetad kalksten.
Hamnanläggningen är dyrbar, men otillgänglig för fartyg,
som sticka djupare än 12 f. B. hade vid 1874
års slut 6 fartyg om 100 nyläster.
Ångbåtsförbindelse underhålles med en del af
fastlandets städer, med Kalmar flere gånger dagligen.
På de senaste åren har en badinrättning i
någon mån bidragit att öka rörelsen på platsen.
1870 var taxeringsvärdet 265,960 kr., deraf 500
kr. för jord.
Långt namnkunnigare än staden äro de på
höjden derofvan, den s. k. vestra landtborgen,
belägna storartade ruinerna af Borgholms slott,
bekant åtminstone sedan 1280 och ofta nämndt
i vår krigshistoria. Den nya slottsbyggnaden
påbörjades af Johan III och fortsattes dels,
under Nikodemus Tessins ledning, af Karl X
Gustaf, som ibland vistades der före sin
tronbestigning, dels af Karl XI, genom Erik Dahlberg,
intill år 1694. Från denna tid fick det förfalla, till
dess slutligen d. 14 Okt. 1806 en vådeld
fulländade förstörelsen. En utförlig "Borgholms
slotts historia" af G. Volmar Sylvarider är f. n.
(1877) under tryckning. J. H.
Borgia [bå’rdsja], en ryktbar, ursprungligen
spansk, adelsfamilj, som i 15:de årh. flyttade
till Italien. – 1) Alfonso B. blef 1455 påfve
under namn af Calixtus III. – 2) Rodrigo
Lenzuoli B., den förres brorson, besteg 1492,
under namn af Alexander VI, den påflige
stolen. Innan han valdes till påfve, underhöll
han en förbindelse med romarinnan Vanozza de
Catanei, som födde honom flere barn, bland
hvilka följande blifvit mer allmänt kända. –
3) Giovanni (Juan) B., den förres son, f.
1476, fick af konungen i Spanien hertigdömet
Gandia i Valencia och af sin fader hertigdömet
Benevent jämte grefskapen Terracina och
Pontecorvo. Han mördades 1497, sannolikt af sin
broder – 4) Cesare B., f. 1478, hvilken af
naturen var utrustad med fagert utseende,
ofantlig kroppstyrka, skarpt förstånd och ovanlig
förmåga att intaga menniskor till sin fördel. Till
sin karakter var han likväl ett missfoster, som
ej skydde något brott för att tillfredsställa sina
lidelser eller intressen. Han ingick först på den
presterliga banan och utnämndes 1493 till
kardinal. Efter broderns mord (1497) tillät fadern
honom att afsäga sig sina andliga värdigheter
och egna sig åt krigareyrket. 1498 sändes han
till Frankrike för att åt Ludvig XII öfverlemna
påfvens tillåtelse till förmälningen med Anna
af Bretagne. Denna beskickning belönades
dermed att B. som förläning erhöll hertigdömet
Valentinois i Dauphiné. Derefter skaffade
Ludvig honom prinsessan Charlotte d’Albrets hand
och tog honom 1499 med sig på sitt krigståg
till Italien, der han fick befäl öfver en
armékår. Med denna satte han sig i besittning af
Romagna, hvarifrån han förjagade de små
envåldsherrarna, och derefter lät han sig af
fadern utnämnas till hertig af Romagna. 1502
eröfrade han äfven furstendömet Piombino och
hertigdömet Urbino. De öfrige feodalherrarna
i Kyrkostaten lockade han derefter till en
rådplägning i Sinigaglia, der han lät häkta dem
och afrätta några (1502). Han befann sig nu
på höjden af sin makt, men förlorade plötsligt,
genom faderns död (1503), sitt förnämsta stöd.
Äfven en svår sjukdom – hvilken han berättas
hafva ådragit sig derigenom att han af misstag
tömde en giftbägare, som han ämnat åt en bland
sina gäster – skadade hans planer i hög grad.
1503 blef han häktad af påfven Julius II, som
var en fiende till familjen Borgia, och återfick
ej friheten, förrän han till påfven utlemnat all
sin egendom i Rom. Han begaf sig derefter
(1504) till Neapel, men blef kort efter sin
ankomst dit fängslad och förd till Spanien, der
han i två år hölls i fångenskap på slottet
Medina del Campo. Slutligen lyckades han fly
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
