Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonheur, Rosa (Rosalie) - Bonhomme - Bonifacio - Bonifacius, vestromersk härförare - Bonifacius. Nio påfvar - Bonifacius II, markgrefve af Montferrat - Bonifacius den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utställt sitt Labourage nivernais ("Nivernskt
jordbruk"; Luxembourg), anförtroddes åt henne
ledningen af den stora teckningsskolan för
flickor (i Paris). Sitt europeiska rykte
grundade hon 1853 med sin Hästmarknad (i
Londons nationalgalleri). Hennes Höbergning (1855;
Luxembourg) närmar sig landskapet, hvilket hon
också i sina senare taflor mera än förut
behandlat i sammanhang med djurverlden. Rosa
B:s styrka ligger emellertid i djurfiguren, som
hon framställer realistiskt, utan spår af
idealiserande eller poetisk uppfattning. I
teckningens kraft och säkerhet har ingen manlig hand
förmått mera än hennes, men i
stämningsfullhet hann hon icke upp djur- och
landskapsmålaren Troyon. Att, det oaktadt, hennes namn
är vidare kändt än denne konstnärs, derför har
hon utan tvifvel förnämligast sitt kön att tacka.
Man har nämligen gerna velat framhålla, att
ingen qvinna sedan Angelika Kauffmann och fru
Lebrun så som Rosa B. häfdat sitt köns plats
i konsthistorien. – Äfven hennes syskon äro
konstnärer: François Auguste B., f. 1824,
landskaps- och djurmålare; Jules Isidore B.,
f. 1827, djurskulptör, och Juliette B., f. 1830,
blomster-, frukt- och djurmålarinna. Den
sistnämnda är sedan 1853 gift med målaren
Peyrol och biträder f. n. systern i ledningen af
den ofvannämnda skolan.
Bonhomme [bånnå’m], Fr. (af bon, god och
homme, menniska), godhjertad menniska,
hedersman; beskedlig stackare; skämtsam benämning
på franska nationen, som äfven kallas "Jacques
bon homme". – Bonhomie [bånnåmi],
godmodighet, godhjertenhet, enfald.
Bonifacio [-fatjå], befäst stad på Corsica,
på en liten halfö vid Bonifacio-sundet. 3,616
innev. (1872). God, men svårtillgänglig hamn.
Koralfiske. – Bonifacio-sundet, romarnas
Fretum gallicum, skiljer Sardinien och Corsica.
För de många deri förekommande klipporna är
det farligt för seglare. Vid dess östra inlopp
ligga de Bucinariska öarna.
Bonifacius, vestromersk härförare, blef 422
befälhafvare öfver de romerske trupperna i
Afrika, der han genom sin rättvisa och sitt intresse
för kristendomen vann kyrkofadern Angustini
vänskap. Af sin medtäflare Aëtius anklagad
för upproriska stämplingar, anfölls han af
regeringen med krig. I sitt trångmål kallade han
429 till sin hjelp vandalerna under Genserik,
men dessa satte sig sjelfva i besittning af
Afrika och slogo honom vid Hippo Regius 430.
Sedermera försonade han sig med hofvet. 432
sårades han dödligt i en strid med Aëtius.
Bonifacius. Nio påfvar hafva burit detta
namn.
1) Bonifacius I, reg. 418–422, var den
förste, som proklamerade den satsen, att Roms
biskop är den förnämste biskopen i hela
kristenheten. Han blef kanoniserad. – 2)
Bonifacius II, reg. 530–532, en i Rom född got,
utfärdade en lag (som han dock snart
återkallade), enligt hvilken påfven sjelf skulle välja
sin efterträdare. – 3) Bonifacius III, en grek,
reg. Febr.–Nov. 607, fick af den grekiske
kejsaren Phokas titeln "kristenhetens gemensamme
biskop". – 4) Bonifacius IV, reg. 608–615.
– 5) Bonifacius V, reg. 619–625. – 6)
Bonifacius VI var 896 påfve under femton
dagar. – 7) Bonifacius VII, delaktig i
morden på påfvarna Benedikt VI och Johannes XIV,
regerade 974 i en månad, hvarefter han begaf
sig till Konstantinopel. 984–985 innehade han
åter den påflige stolen. – 8) Bonifacius VIII,
reg. 1294–1303, hette förut Benedikt Cajetan
och hade varit kardinal ifrån 1281. Han
blandade sig ständigt i främmande lands
angelägenheter och framställde de orimligaste anspråk
på andlig och verldslig makt. Hans farligaste
vedersakare voro den romerske kejsaren,
familjen Colonna och konung Filip den sköne i
Frankrike, hvilken senare han bannlyste 1303. B.
stod just i begrepp att förklara hela Frankrike
i bann, då han i Anagni blef tillfångatagen af
konung Filips och Sciarra Colonnas utskickade.
Efter tre dagars fångenskap befriades han af
nämnde stads innevånare. Den själsskakning
han erfarit kostade honom emellertid kort
derefter lifvet (s. å.). B. låg äfven i fejd med den
danske konungen Erik Menved och belade hela
Danmark med interdikt. 1300 införde han de
romerska jubiléerna och gaf vid detta tillfälle
aflat åt alla dem, som besökte Rom. – 9)
Bonifacius IX, förut Pietro Tomacelli,
efterträdde 1389 Urban VI i Rom, under det
Klemens VII var motpåfve i Avignon. Han dref
den skändligaste handel med andliga ämbeten,
aflatsbref och dispensationer. Tvänne gånger
fördrefs han från, Rom (1391 och 1394), men
1400 måste romarna underkasta sig honom,
emedan jubelfesten icke kunde firas utan hans
närvaro. Sedan herskade han enväldigt. Under hela
B:s styrelsetid regerade en motpåfve i Avignon.
Det var B., som d. 7 Okt. 1391 kanoniserade
den hel. Birgitta.
Bonifacius II, markgrefve af Montferrat,
deltog i korståget 1202, utmärkte sig vid
Konstantinopels eröfring 1204, fick Makedonien och
Tessalien såsom konungarike och stupade 1207
under ett krig med bulgarerna.
Bonifacius den helige, Tysklands apostel,
f. i England omkr. 680, hette ursprungligen
Winfrid. Han ingick i benediktinorden och
begaf sig 715 på en missionsresa till Frisland,
der han dock, till följd af kriget mellan Karl
Martel och den frisiske konungen Radbod, ej
uträttade mycket. 718 besökte han Rom och
fick af påfven i uppdrag att predika
kristendomen bland hedningarna i Tyskland. Han
verkade derefter under fem år i Thüringen,
Hessen och Frisland. Sedan begaf han sig till
Rom för att redogöra för sin verksamhet. Han
fick af påfven fullmakt som Tysklands apostel
och återvände till detta land, der han döpte
tusentals hedningar. Efter ett nytt besök i Rom,
738, begaf han sig till Bajern och upprättade
der biskopsstiften Salzburg, Regensburg,
Freisingen och Passau. I Öst-Franken grundlade
han biskopsstiften Würzburg, Erfurt och
Buraburg. Han organiserade äfven
provinsial-synoder i frankiska kyrkan och kom i stor ynnest
hos konung Pipin, som han krönte i Soissons.
745 blef han ärkebiskop och primas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
