Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bokbinderi - Bokborrbill, zool. Se Borrbill - Bokenäs - Bokföring. Se Bokhålleri - Bokhammare, bergsv. Se Bokning - Bokhandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skinn (svin-, får- eller kalfskinn, maroquin),
utan äfven färgadt papper och tyg (kallikå, lärft,
cloth, siden, sammet).
En alldeles ny bindningsmetod, uppfunnen af
engelsmannen Hancock, har börjat att i stor skala
användas i England. Den består deri att boken
beskäres på alla sidor, äfven i ryggen,
hvarefter denne senare flere gånger öfverdrages med
en kautschuklösning, som, då hon torkat, är ett
ypperligt och elastiskt bindmedel. Man har
äfven uppfunnit rörliga bokband (reliures
mobiles) så inrättade, att man efter behag kan
öka eller minska bokens arktal – en förbättring,
som är af betydelse i synnerhet för katalogs-,
registerarbeten o. d. – Jfr Peignot, "Essai
historique et archéologique sur la reliure des
livres" (1834) samt Brade & Winckler, "Das
illustrirte buchbinderbuch" (1860). R. G.
Bokborrbill, zool. Se Borrbill.
Bokenäs, socken i Bohus län, Lane härad.
Arealen 4,878 hekt. (9,882 tnld). 44 5/8 ofm., 35
fm. mtl. 1,773 innev. (1875). Jämte
Dragsmark utgör B. ett regalt pastorat af 3:dje kl.,
Göteborgs stift, Elfsyssels norra kontrakt.
Bokföring. Se Bokhålleri.
Bokhammare, bergsv. Se Bokning.
Bokhandel kallas den affärsverksamhet,
hvarigenom böcker, kartor, planschverk och andra
literaturalster antingen utgifvas
(förlags-bokhandel) eller afsättas (sortiments- och
kommissionsbokhandel).
Bokhandelns uppkomst måste sökas långt
tillbaka i tiden. Under den klassiska forntiden,
särskildt den romerska, var afskrifvandet af
böcker en vigtig sysselsättning för slafvarna,
af hvilka många, framför allt de från Grekland
inkomne, voro i besittning af en hög
vetenskaplig bildning. Bokhandlarna använde dem
i hundratal till att af skrifva omtyckta
författares arbeten. Så var fallet t. ex. med romaren
Pomponius Atticus, Ciceros vän och förläggare
till flere bland hans skrifter. Han sysselsatte
en stor mängd arbetare, af hvilka en del
beredde skrifmaterialet (papyrus), några besörjde
afskrifvandet och korrekturen, andra deremot
upprullade de färdigskrifna arken på deras
cylindrar och försågo dem med fodral och
titlar. Redan på denna tid lade bokvännerna
stor vigt på dyrbara, rikt sirade band. Ännu
större betydelse fick bokhandeln under
kejsaretiden. Bokhandlarnas affärslokaler voro då
belägna i de förnämste stadsdelarna samt
motsvarade nyare tiders klubbar och kaféer. De
vittre och sysslolöse träffades der för att
samspråka om literära, politiska och vetenskapliga
frågor. Af stor betydenhet voro de lokaler,
som egdes af bröderna Sosius, Tryphon,
Atrectus m. fl., af hvilka den förstnämnde förlade
Horatii, den andre Martialis och Quintiliani
skrifter. Nyutkomna arbeten annonserades
genom utropare och genom anslag på pelarna
i promenadhallarna. Lagliga bestämmelser mot
afskrifvande af andras literära tillhörigheter
funnos ej, och det är äfven ovisst huruvida
författarna fingo något arvode. Sannolikt var
oftast äran den enda lönen; af ställen hos
Martialis vill det dock synas, som om arvoden varit
brukliga åtminstone i några särskilda fall.
Bokhandlarna voro dels librarii (förlagsbokhandlare),
hvilka ombesörjde böckers afskrifvande, dels
bibliopolae (sortimentsbokhandlare), hvilka trädde
i omedelbar beröring med allmänheten.
Eftersom bägge dessa affärsgrenar ofta utöfvades af
samme person, kommo uttrycken librarius och
bibliopola inom kort att användas utan
åtskilnad. Hvilken utsträckning bokhandeln fick
under dessa gamla tider framgår t. ex. deraf att
många rika bibliotek (i främsta rummet det
Alexandrinska) då funnos.
Under medeltidens första århundraden aftog
den literära verksamheten. Det var egentligen
endast i klostren, som afskrifter verkställdes,
och äfven der gjorde man detta endast för eget
behof eller, i ringa utsträckning, för byte. Bl. a.
bidrog pergamentets dyrhet mycket till att
förhindra literaturens allmännare spridning. Först
med uppkomsten af universitet, i 12:te årh., fick
handeln med handskrifter, enkannerligen i Paris
och Bologna, en större utsträckning. Den
ombesörjdes af librarii och stationarii, hvilka jämte
afskrifvarna (escrivains), rubrikatorerna
(enlumineurs, miniatyrmålare), pergamentsmakarna
(parcheminiers) och bokbindarna (lieurs) utgjorde
ett skrå, som stod under universitetens kontroll.
Bokhandlarnas verksamhetsfält blef ännu
vidsträcktare genom boktryckarekonstens uppfinning
(i midten af 15:de årh.). De äldste boktryckarna
voro både förläggare och försäljare; först längre
fram i tiden skildes dessa affärsgrenar från
hvarandra. Johan Fust (Faust) och Peter Schöffer,
Gutenbergs förste medhjelpare (se
Boktryckarekonst), förde alstren af sin press, i synnerhet
sina bibelupplagor, till Paris och Frankfurt a. M.
Deras exempel följdes af andra, och snart
bildade sig centralpunkter för den europeiske
bokmarknaden. Den förnämste bland dessa var
länge Frankfurt a. M. (1564–1749), men redan
i slutet af 17:de årh. begynte Leipzig höja sig
till betydenhet och intog snart den förste
platsen. Ännu i dag uppbär denne stad sin
ställning i detta afseende. Antalet bokhandlare,
som i våra dagar underhålla regelbunden
förbindelse med Leipzig, är mycket betydligt.
F. n. (1877) uppgår det till 4,920, af hvilka
2,927 idka sortimentsbokhandel. Tyskland
exporterar årligen till utlandet literära produkter
till ett värde af 22 1/2 mill. mark (20 1/4 mill. kr.).
Till bevakande af sina gemensamma intressen,
framför allt till skydd mot "eftertryck", slöto
sig Tysklands bokhandlare 1765 tillsammans
och bildade det första
"Buchhandlungsgesellschaft". 1825 upprättades "Börsenverein der
deutschen buchhändler", hvilken förening
väsentligen bidragit till ordnandet af bokhandeln
och derigenom utöfvat ett varaktigt inflytande
på literaturens utveckling. Vid slutet af 1876
räknade föreningen omkr. 1300 medlemmar.
Till förlags- och sortimentsbokhandeln sluter
sig den antiqvariske bokhandeln, genom
hvilken tillhandahållas äldre böcker, företrädesvis
sådana som ej kunna fås genom den vanlige
sortiments-bokhandeln.
Den franske bokhandeln har sin
centralpunkt i Paris och var länge i många afseenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
