Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berggren, Sven - Berggryta, geol. Se Jättegryta - Berggrönt - Berggylta, zool. Se Bergsnultra - Bergh, Kristian Vilhelm - Bergh, Johan Edvard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans med A. E. Nordenskiöld den bekanta
vandringen inåt inlandsisen), utan har äfven
gjort en mer än 2 års lång resa till Nya
Zeeland (1873–75), hvarunder han for rundt
omkring hela jordklotet. Det mesta af de
rika, hufvudsakligen botaniska, samlingar,
som B. hemfört från sina resor, hafva kommit
naturhistoriska riksmuseum och andra offentliga
svenska samlingar till godo. En del af sina
vetenskapliga iakttagelser har B. publicerat i
Undersökning af mossfloran vid Diskobugten och
Auleitsivikfjorden i Grönland (1875), i Bidrag
till kännedom om fanerogamfloran vid Diskobugten
och Auleitsivikfjorden på Grönlands vestkust
(1871) och i Bericht über die untersuchung
der moosflora Spitzbergens und Beeren eilands
während der schwedischen expeditionen von 1864
und 1868 (1875). Af hans öfriga skrifter, hvilka
mestadels behandla morfologisk-bryologiska
ämnen, må nämnas: Iakttagelser öfver
mossornas könlösa fortplantning genom
groddknoppar och med dem analoga bildningar
(1865); Bidrag till Skandinaviens bryologi
(1866); Studier öfver mossornas byggnad
och utveckling (I Andreaeaceae, 1868, II
Tetraphideae, 1870) samt Ett isbetäckt land
i höga norden (beskrifning af Grönlands
inlandsis, i "Läsning för folket" 1872).
V. W.
Berggryta, geol. Se Jättegryta.
Berggrönt kallas en grön målarefärg, som utgöres
antingen af pulveriserad malakit eller är med
konst framstäldt basiskt kopparkarbonat eller
kopparklorid. I senare fallet kallas det äfven
braunschweig-grönt. P. T. C.
Berggylta, zool. Se Bergsnultra.
Bergh, Kristian Vilhelm, norsk
vägbygg-ads-ingeniör, föddes 1814, blef
officer 1833, kapten 1853, major 1862 och var
från 1852 inrikesdepartementets assistent i
vägbyggnadsangelägenheter eller, såsom denna
befattning sedan kallades, "vägdirektör". Död
1873. Under den tid B. som vägdirektör ledde
byggandet af norska vägar, inlade han stora
förtjenster, till hvilkas hågkomst landets
vägingeniörer hafva rest en stenpelare vid den
gudbrandsdalske hufvudvägen, något mer än 5
kilom. (2/3 mil) från Lillehammer. Före B:s
tid egde Norge intet annat vägnät än det, som i
slutet af 18:de och början af 19:de årh. hade
åstadkommits förnämligast genom Peder Ankers
ihärdiga bemödanden. De smärre omläggningar af
farliga vägstycken, hvilka blifvit verkställda
under den mellanliggande tiden (till stor
del af den ännu lefvande kaptenen Finne),
hade – på två undantag när (Ljabro-chaussén och
Briva-chaussén) – icke åstadkommit någon större
förbättring, ehuru de voro storslagna vittnesbörd
om sin anläggares djerfva genialitet. I detta
hänseende bröt B. en ny bana genom att börja
en allmän ombyggnad af hela landets vägar, och
när han nedlade sin verksamhet, var en stor del
af Norge försedt med nya och tidsenliga vägar,
som kunna mäta sig med de bäste utländska. Bland
hans arbeten bör framför allt nämnas omläggningen
af den store vägen från Lillehammer, öfver
Gudbrandsdalen, till Stören, vid Trondhjem,
med den derifrån utgående
sidolinien till Romsdalen. Sedan systemet en gång
blifvit faststäldt, arbetas nu fortfarande
oförtröttadt på den af B. lagda grunden. Y. N.
Bergh, Johan Edvard, hufvudrepresentanten för
en riktning inom det svenska landskapsmåleriet,
hvilken gjorde sig mest gällande i slutet af
1850-talet och början af 1860-talet, föddes
i Stockholm d. 29 Mars 1828, blef student
i Upsala 1844 och egnade sig der först åt
naturvetenskapliga, sedan åt juridiska studier,
tog hofrättsexamen 1849 och tjänstgjorde derefter
några år dels i Svea hofrätt, dels i Stockholms
rådstufvurätt. 1847 hade han emellertid under
ett besök i Visby blifvit medveten om sin
egentliga kallelse, och den skandinaviska
konstutställningen i Stockholm 1850 samt en
resa till Düsseldorf 1851 stadgade hans beslut
att på allvar egna sig åt målarekonsten. 1852
började han sina studier vid Akademien för
de fria konsterna, hvilken 1853 belönade hans
Landskap, motiv från Göta elf med sitt högsta
pris och ett resestipendium. 1854 begaf han sig
åter till Düsseldorf, der han studerade under
Gude, reste 1855 öfver Paris till Genève,
der han nyttjade Calames undervisning, och
tillbragte sedan ett år, 1856–57, i Rom, der
han målade och utställde ett större arbete,
Utsigt af passet öfver Simplon, hvilket ådrog
sig allmän uppmärksamhet och inköptes af mr
Henderson i London. Återkommen till Stockholm,
blef han 1858, med anledning af taflan Utsigt
i kantonen Uri (nu i Nationalmuseum) ledamot af
Akademien för de fria konsterna, inom hvilken han
1859 stiftade en landskapsklass, som sedermera
ingått i hennes läroverk. Efter Fahlcrantz’ död,
1861, blef han vice professor och 1867 ordinarie
professor i landskapsmålning. 1869 gjorde han
en längre studieresa i Norge, hvilken icke blef
utan inflytande på hans konstnärsskap. Vid
1862 års verldsutställning i London och 1872
års skandinaviska utställning i Köpenhamn
var han kommissarie för den svenska
konstafdelnnigen. Vid flere större utställningar, såsom
i Stockholm 1866, i Paris 1867, i Haag 1869, i
Wien 1873 och i Filadelfia 1876, har han blifvit
belönad med prismedalj. – B., som hälst behandlar
inhemska motiv, har fullständigt brutit med den
gamla landskapsskolans onatur och är jämväl en
motståndare till den öfverdrifna realism, som
står på gränsen till rå naturefterapning. Med
öga för liniernas rena skönhet förenar han en
lycklig förmåga i valet af ämnen och föremålens
gruppering samt en kraftig färgbehandling, genom
hvilken han särskildt förstår att framkalla en
mild, nordisk stämning. Utom den redan nämnda
utsigten eger Stockholms nationalmuseum af
honom Småländskt landskap (1862) och I skogen
(1868). På Kristiansborgs slott i Köpenhamn
finnes hans Under björkarna (motiv från Mälaren;
1870). Bland B:s öfriga mera betydande arbeten
må nämnas: Vattenfall (1866; tillhör ministern
Adelsvärd i Paris), Vattenfall i Småland (1866;
mr Bullock i London), Aftonstämning i Dalarna
(1867; hr Becker i Amsterdam), Vattenfall
(1867; lord Spencer i London), Utsigt vid
Grandsunds fiskläge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
