Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
silverskålar, fint snidade musikinstrument och mycket annat
rart funno vi i detta etnografens paradis. Stenyxor, ruiner,
gravfält från olika folk, visa att Caipipendidalen länge varit
högt skattad av indianerna.
Djupt har vattnet skurit sig ner i denna dal. Under
regntiden regnar det väl även där.
Från Caipipendi återvände jag över bergen till Charagua
genom en dal märklig för sina heta källor och sin skönhet
för att sedan fortsätta längs med Anderna i riktning mot
S:a Cruz de la Sierra.
Det var i oktober 1908. Ej fullt ett år senare, i juli 1908,
besökte jag åter Chaco efter vidsträckta färder på floderna,
långt bort till Brasiliens gräns. I en annan bok kommer jag
att skildra dessa färder på stora segelbara floder och genom
urskogar, överväldigande genom sin yppighet och grönska.
Det var, som sagt, i juli 1909, som jag återvände från
S:a Cruz de la Sierra till Chaco. Närmast ställde jag då
färden över Rio Grande till Rio Parapiti för att framför
allt åter gästa min vän Batirayu.
Rio Grande är Amazonflodens sydligaste biflod. Den
kommer från Andernas högsta fjäll och rinner förbi Sucre,
vilken stad länge tävlat med La Paz om att vara Bolivias
huvudstad. När den lämnar fjällen, är den en brusande,
mäktig flod. Längre ned har den ett högst obeständigt lopp,
som är ganska litet känt. Norr om S:a Cruz de la Sierra
upptar Rio Grande, Rio Piray och förenar sig slutligen med
Rio Mamoré. Några få chiriguano bo vid denna flod, även
vilda tsirakua och siriono ströva omkring i urskogarna vid
densamma.
Mellan Rio Grande och Rio Parapiti är ett högst
vattenfattigt område till stor del täckt av alldeles ogenomträngliga
snår och låg buskskog, full av caraguatá och kaktéer. Här
och där är denna enformiga, dystra vegetation avbruten av
kullar och grässlätter.
Utom de vilda tsirakuaindianerna, som göra dessa snår
osäkra, finnes där en annan märkvärdighet, nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
