- Project Runeberg -  Indianliv i El Gran Chaco. (Syd-amerika) /
27

(1926) [MARC] Author: Erland Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att komma tillbaka. Vem vet, när det sker? Kanske
dansar jag än en gång med i ringdansen på den stora öppna
platsen, kanske dricker jag mig ännu en gång glad av
algaroboöl och skränar på festerna hos dessa mina
ashluslayvänner. Bäst är det att kanske aldrig återvända. Dröjer
jag någon tid, har nog även här så mycket förändrats och
försämrats att ett nytt besök — blott bleve en stor
missräkning.

Med vår vägvisare lämnade vi Rio Pilcomayo och
begåvo oss inåt norra Chaco. Jag hade väntat mig att finna
föga bebodda trakter, men insåg snart mitt misstag.
Vältrampade vägar förde i alla riktningar. Vägvisaren övergav
oss redan efter två dagar, men vi hade lyckan att finna
annat ressällskap. Tvenne ashluslayindianer, vilkas hustrur
mördats och barn rövats av toba, voro på väg till
matacoguisnay för att med dem som mellanhand underhandla om
att mot gåvor få utlösa sina barn ur fångenskapen. Vi
slogo oss ihop.

När vi kommo till byarna, blevo vi mottagna med gråt
och veklagan. På detta sätt visade kvinnorna våra nya
vänner sitt deltagande i deras sorg[1]. Överallt blevo vi väl
emottagna och fingo vi under de stormiga, regniga
nätterna dela det sparsamma utrymmet i hyddorna och värma oss
vid lägereldarna. Man inbjöd oss även ibland till de enkla
och oaptitliga måltiderna. Allt utvecklade sig bra och vi
hade redan ridit en grad inåt Chaco på dessa okända, låga
indianstigar, där man i regel fick ligga tätt nedtryckt
bakom riddjurets hals, för att ej skrapas av grenarna. Man
hade sagt mig att dessa trakter voro obebodda, ty det fanns
intet vatten. Det var långt ifrån riktigt, fastän det ibland
är långt mellan vattenställena. I regel är det vatten, som
finnes, brunt och stinkande.


[1] En viss likhet syntes mig detta bruk ha med de hälsningsceremonier,
som beskrivas av äldre författare. Jämför Friederici: Der
Tränengruss der Indianer. Globus Bd. LXXXIX N:r 2.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:17:49 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/neindian/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free