Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omkväde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag in i moskén med skorna på.
Nu var Florry som vanligt igen. Vi hade hunnit över i
skogen på andra sidan bäcken. Hon ville bli
losskopplad. Hon sprang över stenarna. Tog bocksprång. Jag
undrade hur tankarna halkade från det slybeväxta
gamla hygget till kastet. Det kändes obehagligt i alla fall.
Stack i kinderna och ner längs halsen så som när man
högt berättar en dröm. Det gjorde jag för Gun i morse.
Det var en dröm jag hade efter det jag varit vaken och
funderat på pannlampan och Alex. Nu när jag vill
skriva ut drömmen försvann den. Fast en märkligt rumslig
känsla finns kvar. Lätt obehag i bröstet ännu här där
jag sitter vid tangentbordet.
Harald Gripe är död. I våras fick jag Sörmlands läns
kulturstipendium. Det var i Nyköping. Jag var utsedd
att hålla tal till landstinget på vägnar av alla
stipendiater. Jag varnade för högeranarkisternas tro på kulturens
umbärlighet och påminde om att farfar som satt där i
församlingen under den förra stora krisen för sextio år
sedan och var blåhöger varit den som drivit fram
kultursatsningar som Gripsholms folkhögskola.
Efteråt var vi på länsmuseet i väntan på den lunch
landstinget gav pristagarna. Där på länsmuseet ställde
Harald Gripe ut sin fantastiska samling dockteatrar.
Han visade utställningen för oss. Gun och jag
diskuterade länge med honom. Dockteatern var viktig. Den var
för flera generationer barn — inte bara barn i
borgerliga hem — ett sätt att uppleva världen. Inte bara läsa
eller se utan själva leva och agera.
— Inte undra på att Lewis Carroll var en skicklig
dockteaterkonstruktör som tonåring, sade jag. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
