Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
småspråkade med mig sjelf, talade om historier för Carlino och blef
glad, när han fann dem roande, sof och drömde och var långt, långt
borta, var kär liksom Tasso, men var lyckligt kär, var i fängelse som
han, men fängelset bestod i en flickas armar. Och jag hade hus som
Ari osto ...
Följande morgon i god tid var jag på fotter, och efter några
timmars färd stod jag i Modena. Två bildhuggare, som äro Modenas
barn och ej kunde ses på något annat ställe, hade lockat mig till
den lilla vänliga staden. Den ene är Mazzoni, den argaste realist
jag ännu träffat på. Han har gjort grupper af terra-cotta-figurer,.
framstälda i naturlig storlek och belagda med naturliga färger. De
ega derför en påtaglighet, som är nästan förfärande. I Kristi födelse
har han med den kostligaste verklighet framstält en trasig bondpiga,,
som blåser på en sked välling, hvilken hon står i begrepp att räcka
det i krubban hvilande barnet. Begarelli, den andre konstnären, som
också endast gjort terra-cotta-bilder, tillhör en annan genre: han
eger mycken poesi och mycken passion och liknar till en viss grad
sin store landsman Correggio i det tjusande, sinliga behag, som han
vet att utbreda öfver sina gestalter. Derjemte egde Modena att visa
sin ärevördiga domkyrka med lutande chor och torn, inom hvilket
senare förvaras det ämbar, som på 1400-talet eröfrades från Bologna,
och om hvilket Tassoni skrifvit sin berömda dikt »La sccchici rajrita».
Tassonis stod är rest framför tornet. En stor revy, som med
anledning af konung Victor Emanuels födelsedag hölls på den ståtligar
torgbreda corso hindrade mig att komma upp i kungliga palatset för
att se tafvelsamlingen, hvarför jag tog mitt parti och gaf mig af till
Farma. Inlogerad på ett »Albergo», kalladt »La croce bianca», som
jag ber dig undvika, ifall du skulle komma till detta positivens
fädernesland, fick jag min boning i ett rum, stort som ett vanligt
svenskt skafferi; dörren, som ej kunde stängas inifrån, vette åt en
balkong, hvilken lopp kring en fyrkantig gårdsfläck, och från denna
fördo tro portar ut till tro gator, bvarjemto hela Parma der passerade
under skrik och buller. Jag höll mig skadelös med att betrakta och
återigen betrakta de märkvärdiga, stormande färgsymfonier, — ty så
måsto jag kalla dem — med hvilka den store parmesanaren Correggio
fylt sin fädernestads museum och kyrkor. Ilan är en underlig och
svårförklarlig företeelse, om man får tro berättelsen, att han
ingenstädes gjort några egentliga studier, då 1 i k viil hans stil efter det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
