Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påfvedömet just nu till en förtviflad kamp emot hela den tänkande
verlden. Från alla jordens trakter samlas biskopar och monsignori
i Koma; från Spanien och Frankrike hafva stora laddningar
ankommit; Belgien, Irland och Tyskland hafva sändt sina ifrigaste
för-fäktare af den katolska kyrkan; iifven Grekland och Ryssland, Asien
och Amerika hafva representanter i den gamla verldsstaden. Det är
ett prestmöte i den kolossalaste skala. Spaniorernas
sockerspåns-formiga, grönfodrade hattar trängas bland fransmännens hvitkantade
svarta prestkragar, och vördnadsvärda armenier och greker i långa,
gråa skägg framskrida med patriarkalisk värdighet på gatorna, följda
af tjenare i fantastiska österländska drägter. Och hvad skola alla
dessa prester göra i en stad, som redan har 31 biskopar och öfver
1200 prester? De skola, som det heter, vara vittnen till den
högtidliga akt, genom hvilken påfven pingstdagen skall kreera icke
mindre än tjugnsju helgon. Detta är det yttre ändamål, som
hit-kallat kyrkans förnämste prelater, och för hvilket millioner offras.
Ilvilkeu den inre afsigten med dessa sammankomster är, torde ej vara
svårt att gissa, när man betänker påfvens brydsamma ställning i
denna kritiska tid.
Imellertid rustas i S:t Peter på det kolossalaste sätt för att göra
den värdig de nya helgonen och kyrkans ära. Och huru rustas det?
Med papper, papper och återigen papper! Pelare, kronor, kandelabrar,
äreportar, — allt är gjord t af hederliga bokbindare, snickare- och
målaremästare, hvilka troligen aldrig drömt om äran att i så
jättestora dimensioner fil täfla med Michel-Angelo sjelf.
A propos detta, kan jag berätta dig en splitter ny historia. Det
var en gång i Roma en skräddare, som hette Pasqvino, en qvick och
rolig karl, hvars namn sedan gifvit upphof till ordet pasqvill. Han
roade sina samtida med många lustiga och bitande infall, och när
han dog, ärfdes hans förmåga af en antik bildstod, som ännu står
qvar i hörnet af den gata, der han bott, fastän utan näsa, armar
och ben. Dermed förhöll sig så, att man uppklistrade satiriska
anslag på sjelfva stoden, och dessa innehöllo vanligen svar på någon
fråga, likaledes framstäld på en annan staty, kallad Marforio, i en
annan del af staden. Det var den tidens tryckfrihet: Marforio
frågade och Pasqvino svarade, alltid qvickt och dräpande. Så går det
till ännu, fastän inga anslag synas på bilderna. Se här det senaste
samtalet mellan de båda hedersmannen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
