Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina ridande vaktare bilda det lifiigaste staffage till den i sitt slag
högst imposanta taflan. Dock, — vi färdades der under den bästa
tiden. När »malarian» kommer, fly alla till bergen och äro der knapt
säkra för hennes härjningar. Vi rastade vid Forum Appii, der
Ho-ratius på sin resa till Brundusiuui väcktes af slagsmål mellan kypare
och båtkarlar och steg ombord för att befara den kanal, som ännu
under namn af »Linia Pia* löper jemte landsvägen.
Det har sitt egendomliga behag att så der resa i klassiskt
sällskap. Om Horatius tog in i Terracina, de gamles Anxur, skulle jag
icke så noga kunna säga; men säkert är, att jag om aftonen fann
mig inqvarterad i samma värdshus, der Fra Diavolo blef tagen, och
i samma kammare, med öfverskriften »Messina» ofvan dörren, der
Nicander hvilade på sin färd till Napoli. »Hitintills hade snörlifvet
varit i bruk, men i Neapolitanska landet syntes inga snörlif*, säger
Ehrensvärd i sin resa om Terracina. Jag hade icke öga hvarken för
snörlif eller kjortlar. »Hafvet, hafvet!» ropade jag liksom förr i
Ge-nova, då jag såg den stilla, blåa ytan utbreda sig nedanför de
stupande klipporna, på hvilkas krön minerna af Theodoriks borg
af-tecknade sig mot den djupblåaste himmel, jag ännu sett. Palmer,
cactus och aloe bebådade, att vi kommit ett stycke längre ned i söder,
och borta vid horisonten bakom Gaetas udde såg jag i aftouskimret
en blå, sadelformig kontur, från hvars högsta topp en lätt rökpelare
sväfvade i luften: det var Yesuvius. Solen gick ned i den herrligaste
glans, eldflugorna fladdrade i de mest fantastiska kometbanor bland
buskarne vid bergets fot, hafvet hvälfde i långa, sakta slag mot
stranden. Jag vet ej hvarför, men dd kände jag först fullkomligt, att jag
var i södern. Allt, livad lijertat drömt ljufligt derom, var i dessa
ögonblick förverkligadt...
Tidigt på morgonen stodo våra arma diugare färdiga att utefter
liafsstranden föra oss ur påfvens stater. Vid Torre de’ Confini sågo
vi sista skymten af de förhatliga påfliga gensdarmerna, i femton
minuter färdades vi öfver ett slags neutralt område, slutligen vid
svängningen om ett hörn i bergpasset sågo vi en ordentlig port och vid
den tvenne unga raska bersaglieri. Ivnapt voro vi innanför »La
Portella», förr än vi till stort nöje för soldaterna utbrusto: »Viva
Yittorio Eminanuele! Viva Garibaldi!» — Och så började färden
genom det herrliga Terra di Lavoro, de gamles Campania Felix, der
landet ligger som en trädgård och folket ser ut som kören i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
