Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När gudarna skratta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag var, som sagt, nyfiken, och jag iakttog dem.
De voro kärleksgalna. De levde i ett oändligt rus
av kärlek. De stoltserade med den. De frossade i
kärlekens konst och poesi. Nej, de voro inga
nevra-steniker. De voro friska och sunda, och de voro
skönandar. Men de hade åstadkommit det
omöjliga. De hade skapat begäret som aldrig dör.
»Och jag? Jag var mycket tillsammans med dem
och såg deras kärleks eviga under. Jag brydde
min hjärna och förvånade mig, men så en dag . . .»
Carquinez tystnade plötsligt och fågade: »Har
du läst ’Kärlekens väntan’?»
Jag skakade på huvudet.
»Page har skrivit den dikten — Curtis Hidden
Page, tror jag. Nå, det var de där verserna som gåvo
mig klaven. En dag i fönsternischen bredvid det
stora pianot — du minns så hon spelade? Ibland
skrattade hon och undrade om det var för deras
skull jag kom eller för musikens. En gång kallade
hon mig »musikvurm», »ton-vällusting». En sådan
röst hon hade! Då hon sjöng trodde jag på
odödlighet, min vördnad för gudarna blev nästan
nedlåtande, och jag tänkte ut de säkraste sätt att
genomskåda dem och deras trick.
»Det var en syn för gudar, denne man och denna
kvinna som varit gifta i åratal och sjöngo
kärlekssånger med en friskhet lika jungfrulig som den
nyfödda Kärleken själv, med en mogen och rik glöd
som unga älskande aldrig kunna känna till. Unga
älskande voro bleka och blodfattiga i jämförelse
med detta länge gifta par. Att se dem, idel eld
och låga och ömhet, på skälvande avstånd slösa
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
