Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig åt. — Ge dem mat, Louis, allt vad de vilja ha.
Det är ett godt tecken till, att ransonerna äro små
för om masten.»
Efter en halvtimme kom Tom Spink tillbaka.
»Nå, åto de?» frågade jag utmanande.
Men han var icke övertygad. Själva den massa
mat de förtärt var misstänkt, och han hade hört
talas om ett slags spöken, som slukade lik på
kyrkogårdar. Alltså, förklarade han, bevisade det
ingenting, om ett spöke äter eller inte.
Den tredje händelsen av vikt inträffade klockan
sju i morse. Myteristerna begärde vapenvila, och
då Snabel-Murphy, maltesaren och den oundviklige
Charles Davis stodo nedanför mig på mellandäcket,
voro deras ansikten magra och insjunkna. Hungern
hade varit min bäste bundsförvant. Och med
Margaret bredvid mig på herreplatsen vid
akterdäcksräcket, kände jag mig verkligen mycket stark, då
jag såg ner på de hungriga uslingarna. Aldrig hade
olikheten i antal i fören och aktern varit mindre
än nu. Vi voro nio, och med de tre desertörerna
voro vi tolv. Medan myteristerna efter förlusten av
Ditman Olausen, Bob och faunen endast utgjorde
ett jämnt tjog. Och av dessa måste Bert Rhine
säkert vara illa däran, och där fanns många klena
stackare t. ex. Sundrey Buyers, Nancy, Larry och
Lars Jacobsen.
»Nå, vad vill ni?» frågade jag. »Jag har mycket
ondt om tid. Frukosten är färdig och väntar.»
Charles Davis ville säga något, men jag avbröt
honom.
»Er vill jag inte höra ett ord ifrån, Davis. Åt-
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
