Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en evighetslång ångestens nattmara. Då och då, när
mitt medvetande omtöcknades, frestades jag att
uppge alla ansträngningar och låta mig plånas ut i
det yttersta mörkret. Jag kämpade mig steg för steg.
Margaret var nu alldeles medvetslös, och jag lyfte
hennes kropp steg för steg eller drog den uppför
flera steg i sänder och stupade med den och raglade
tillbaka med den och förlorade mycket av vad jag
vunnit med sådan svårighet. Och ändå minns jag av
allt detta, att denna varma, mjuka kropp var det
dyrbaraste i världen — oändligt mycket dyrbarare
än det angenäma land jag hade ett avlägset minne
av, än alla böcker och alla människor jag
någonsin känt, än däcket där uppe med dess ljumma,
rena luft, som fläktade mildt under den kalla,
stjärn-strödda himlen.
Då jag tänker tillbaka på detta, kommer jag
ihåg en sak: tanken på att lämna henne där och
rädda mig själv föll mig aldrig in. Min plats var
där hon var.
Det jag nu skriver förefaller säkert orimligt och
överdrivet, men det var ej orimligt under de långa
minuterna i trappan till navigationshytten. Då man
utstått evigheter av sådana dödskval, kan man ej
göra sig skyldig till överdrifter.
Och medan jag kämpade mot min smärtsargade
kropp och min omtöcknade hjärna och klättrade
uppför, hade jag blott en enda önskan: att
navigationshyttens dörrar utåt akterdäck ej måtte vara
stängda. Liv och död berodde på denna enda
utväg. Fanns det någon av de mina där akterut med
tillräckligt sundt förstånd och förtänksamhet för att
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
