Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag, varför engelsmännen hade skjutit ned sina
upproriska sepojer i Indien för många år sedan. — —
Och då jag i morse såg stewarden knoga på en
tjuguliters damejeanne med svavelsyra, hade jag
ingen aning om, vad han ämnade använda den till.
Jag funderade emellertid på ett annat sätt att få
bukt med den livsfarliga ventilatorn. Planen var så
enkel, att jag blygdes över, att jag ej hade
kommit att tänka på den genast från början.
Öppningen var liten. Två mjölsäckar i en träram,
upphängda på rep från kanten av navigationshyttens
tak rätt ovanför skulle fullständigt stänga öppningen
och hindra all revolverskjutning.
Tänkt och gjort. Tom Spink och Louis voro på
navigationstaket med mig och beredde sig på att
sänka ner mjölet, då vi hörde en röst ur trumman.
»Vem där?» frågade jag. »Säg ut.»
»Jag vill ge er en sista chance», svarade Bert
Rhine.
I det samma vek stewarden om hyttens knut. I
handen bar han en stor gammal galvaniserad hink,
och min första tanke var, att han hade kommit
för att hämta regnvatten ur tunnorna. Just som
jag tänkte detta, gjorde han en halvcirkelformig
rörelse med hinken och slungade dess innehåll i
ventilatoröppningen. Och medan vätskan flög
genom luften, visste jag, vad det var — outspädd
svavelsyra, fem liter ur damejeannen.
Banditen måste ha fått den flytande elden i
ansiktet och ögonen. Och smärtan tvingade honom att
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
