Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hamnuppsyningsmannens döttrar — kommo fram,
sträckte jag ut handen mot dörren för att öppna
den, så att jag skulle kunna ropa på dem och
presenta dem det gnällande lilla kräket.
Som avskedsöverraskning från Galbraith hade han
anländt till hotellet i går kväll med expresståget från
Newyork. Det var så likt Galbraith. Han kunde ju
så lätt ha burit sig anständigt åt som andra
människor och skickat frukt... eller till och med
blommor. Men nej, hans vänskaps ingivelse måste
nödvändigt anta formen av en gläfsande, bjäbbande två
månaders valp. Och med terrierns ankomst hade
det otrevliga börjat. Hotellsekreteraren dömde mig
ohörd som brottsling. Jag hade ju inte ens haft tid
att tänka ut brottet. Och så hade Wada på eget
beråd och av egen dumhet försökt smuggla in
valpen i hans rum och blivit ertappad av en av hotellets
detektiver. Wada glömde genast all sin engelska
och drog på med hysterisk japanska, och
hotelldetektiven kom bara ihåg sin irländska, medan
sekreteraren otvetydigt lät mig förstå, att det var bara
vad han hade väntat av mig.
Jag svor över hunden. Och över Galbraith också.
Och där jag satt och frös i min bil på den blåsiga
piren, svor jag även över mig själv och mitt galna
infall att ge mig ut och resa på ett segelfartyg rundt
Kap Horn.
Vid tiotiden kom en ung man av obestämt yrke
gående med en kartong, som några minuter därefter
lämnades till mig av pirvaktaren. Den tillhörde
lotsen, sade han, och han gav chauffören instruktion,
hur han skulle leta sig fram till en annan pir,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
